äppelros

Gammal bofast art.

1082 Rosa rubiginosa L.

Syn.: R. eglanteria L.

This originally European species belongs to a large group of closely related species (Fl. Eur. 2/1968, p. 31). It is widely used for ornamental purposes and 1073 thus introduced into several countries, for instance N. America, Australia and New Zealand, and partly naturalized there.

Det är osäkert om äppelros är ursprunglig i Halland. Den äppeldoftande rosen har odlats länge och förvildas emellanåt. Ståndorterna framgår av lokalförteckningen nedan.

[Uppgavs från skilda lokaler på Mälarslätten av WALL (1852) efter uppgift från Post, av Iverus (1877) och av A. Joh. 1913 (Kungsåra: Klockargården). Enligt Iverus (1877) dessutom "Nora flerstädes". Även i övrigt allmänt ansedd som västmanländsk, senast hos HULTÉN (1971) och LID (1974). Torde i verkligheten helt och hållet saknas som vildväxande i vårt område. För nuvarande även mycket sällan odlad. Bakom Nora-uppgiften, som grundades på exemplar av Billm., taget "N om Nora utefter landsvägen" (1867), dolde sig R. villosa (subsp. mollis); påpekat av SAM. (1925). Samma art är några andra så som R. rubiginosa inlagda herbariekollekter(!). Rättbestämd från Västerås S: Stallhagen 1880 (C. H. Joh. enligt SAM. 1925). förmodligen från (fri)planterad buske, nu bortbyggd. Vid Kungsåra klockargård väl också autentisk men säkerligen odlad.]

Inhemsk och/eller odlad doft- och prydnadsbuske. Enl. Berggren (1956) kan östgötska buskar ha funnits under yngre stenålder, för omkr. 4 000 år sedan. Spridning genom fåglar anmärktes redan av Samzelius (ms 1758).

Uppgifter om odling av äppelros vid medeltidens svenska kloster anses falska (Lundquist 2005). Förekomsten vid Riseberga kloster får kanske sin förklaring i Holmbäck (1931): Edsbergs prästgård ”helt nära Riseberga” var under 1860–1890-talen känd för sina rosenkvarter.

Status: gammal och bofast; dessutom ganska ofta odlad som prydnadsbuske och friplanterad i viltskydd, kvarstående och förvildad och sannolikt har en stor andel av de aktuella förekomsterna ett sådant ursprung. Känd som odlad sedan 1500-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling men jämfört med förra inventeringen synbarligen starkt ökande.
Kommentar: sannolikt avser en del av uppgifterna den närstående och först i allra senaste tid uppmärksammade mellanäppelros R. columnifera och den inbördes frekvensen och utbredningen av dessa båda arter är ännu mycket osäker.

Mellanäppelros Rosa columnifera
Status: troligen gammal och bofast men ej uppmärksammad förrän 2000.
Förändring och hot: okänt då arten tidigare inte uppmärksammats i landet.
Kommentar: B, granskare TEl och HHr. Arten är snarlik äppelros R. rubiginosa och betraktas av t.ex. TEl (2005) som en underart av denna art. Se vidare kommetar under äppelros.

Miljö: solöppet på torr–frisk, mycket basrik och mer eller mindre näringsrik mark; basrika beten och ängsmarker, renar och igenväxande ruderatmarker.

Funnen: 25 rutor (2 %), men säkert ofta förbigången.

Äppelros växer i sydöstra Småland i torra, ljusöppna miljöer, t.ex. enbuskmark vid havet, betade ängsbackar, bryn och vägkanter, i regel som enstaka exemplar bland andra vildrosor. Den är lätt att bli varse på äppeldoften som bladen utsänder, på den särpräglade gyllengröna bladfärgen, de runda småbladen och de mörkt rosa, i mitten ljusare blommorna.

Arten odlas, väl mest förr, för sin doft och skönhet. Dessutom används den som underlag till förädlade rossorter, och den tar lätt över om ädelrosen försvagas. Man påträffar därför ibland äppelros på gamla tomtplatser, i ödeträdgårdar och i gårdskanter. Från sådana förekomster, som är kända från hela landskapet, har arten ibland fröspritts till bryn och vägkanter i närheten av bebyggelse.

Äppelros är känd från trakten av Kalmar Kalmar sedan 1816 (se primäruppgifter). Den uppfattades som vanlig i detta område av Sjöstrand (ms 1831) och Westerlund (1852b); i Berga by växte den t.ex. ´hela wägen på wänstra handen (då resan går åt staden)´ (Westerlund ms 1849). Dessa tidiga uppgifter talar för att arten är ursprunglig i sydöstra Smålands kusttrakter norrut till Mönsterås Ålem och Nybro Bäckebo. Möjligen gäller detta även någon enstaka lokal i Oskarshamn, men de flesta, kanske alla lokaler längre norrut och i inlandet torde ha ursprung i odling.

Äppelros växer solöppet på torr, ofta grusig mark. Vanliga växtmiljöer är betade och gärna strandnära torrängar samt åkerkanter och vägrenar. Äppelros kan även växa i glesa tallskogar, betade hässlen, gamla stenbrott och grustäkter samt på öar eller strandrevlar uppbyggda av morän. Däremot är den, till skillnad från flera andra vildrosor, aldrig noterad i alvarkarst.

Äppelros angavs i Sterner (1938) växa främst utmed grusiga stränder på mellersta delen av Öland, från Köping sn och söderut till Resmo. I floran är den inte noterad på östra sidan av ön och det finns endast ett äldre fynd norr om Köping sn. Äppelros har haft en tydlig expansion på Öland. Den finns idag kvar i de gamla kärnområdena utmed västra kusten. Rikard Sterner noterade äppelros 1930 på moränöarna N. och S. Kalvholmen och där återfanns den 2008. I dagsläget har en del lokaler tillkommit på Stora Alvaret och utmed östra sidan. Norrut har många nyfynd gjorts längs östra kusten på betade "ordar" dvs. uddar som sticker ut i Östersjön. Dessa uddar går ofta i nordvästlig – sydostlig riktning och bidrar till att östra kusten, främst i socknarna Källa och Persnäs, blir påtagligt flikig. Den kraftiga, sentida expansionen kan möjligen tyda på att äppelros inkommit i sen tid men är också ett resultat av allmän "förbuskning" och igenväxning av landskapet. Äppelros används ibland som ympunderlag för ädla rosor och har åtminstone förr förekommit i odling varför den kan stå kvar på ödetomter och hittas nära trädgårdar. Därifrån kan den sedan spridas vidare ut i landskapet. Äppelros är lätt att identifiera och skulle knappast ha undgått äldre tiders botanister. Men kanske har delar av främst norra Öland varit sämre inventerade även av flitige Rikard Sterner? Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen är mer påtaglig.

Äppelros är lätt att identifiera och ofta känner man redan på några meters håll den friska äppeldoften av de många glandlerna som täcker främst bladen. Även nyponskaften har rikt med glandler. Bladen har en speciell färg, glans och form som man snabbt lär sig att känna igen. Blomningen sker sent med små, mörkrosa blommor som är något ljusare centralt. Stammen har stora kloböjda taggar samt en del mindre och borstlika.

En del rosexperter har delat upp äppelros i två underarter: mellanäppelros subsp. columnifera och äkta äppelros subsp. rubiginosa. Mellanäppelros har en stiftkanal som mäter ca 1 mm och foderblad som tidigt ramlar av. Äkta äppelros har en vidare stiftkanal (1,2–2 mm) och foderbladen på nyponen är något framåtriktade. En del fynd av äppelros har undersökts vad gäller dessa karaktärer och det förefaller som subsp. columnifera är i majoritet.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig (?), även förvildad.
Ofta i ljusöppna lägen på kalkunderlag: hällmark, kalkklippor, klintkrön och strandklapper; även i skogsbryn och vägkanter. Äppelros påträffas ibland vid strandbodar; här är den förmodligen en odlingsrest. Äppelros odlas ibland, och den används ofta som grundstam vid okulering av odlingsformer; några av dess förekomster kan vara resultatet av att grundstammen tagit överhanden. Äppelros har odlats på Gotland i över hundra år, och den sprider sig lätt och villigt med frö. Detta gör att det har varit svårt för oss att bedöma om ett visst bestånd har kulturursprung eller ej.

Några författare (se t.ex. Elfström 2005) har anslutit sig till en systematik där äppelros omfattar två underarter, mellanäppelros ssp. columnifera och äppelros ssp. rubiginosa. Båda finns belagda från Gotland: ssp. columnifera från Sanda 1898 (C.G. Wittberg i GB som R. rubiginosa v. comosa f. horrida, bestämd till ssp. columnifera av T. Elfström 2004) och ssp. rubiginosa från Visby, Snäckgärdet, 1913 (E. Nordström i GB, bestämd till ssp. umbellata [R. rubiginosa ssp. rubiginosa var. umbellata] av T. Elfström 2004). I det senaste arbetet över namn på nordiska växter (Karlsson 2013b) är dessa namn dock inte medtagna, och under vår inventeringsperiod har, med ett fåtal undantag (ssp. columnifera) enbart arten R. rubiginosa antecknats.

Äppelros växer främst inom öns öppna, kustnära områden, i övrigt är den sällsynt. Johansson (1897) angav äppelros med frekvensen ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Frekvensen förefaller således att vara oförändrad, men utbredningsmönstret har förändrats markant: Johansson (1897) angav äppelros från 22 socknar, av vilka ungefär hälften låg i det inre av Gotland. Här gick äppelros tillbaka under 1900-talet, men samtidigt ökade den starkt utmed västra kusten, från Fröjel i söder till Hall i norr. I början av 1800-talet var den känd från Visby och Lummelunda; fram till 1860-talet tillkom Burs, Vall, Roma och Hörsne, något senare även Västerhejde, och fram till 1897 ytterligare 15 socknar, men ingenting från kusten norr om Visby. Kanske började arten odlas mer allmänt under 1800-talet och spred sig från trädgårdarna över hela Gotland. Bestånden utmed kusten skulle däremot kunna vara resultatet av ursprungliga bestånd som expanderade under 1900-talet p.g.a. det minskade betestrycket.

Äppelros förekommer vildväxande, men sannolikt härstammar de flesta buskarna från odling antingen som prydnadsväxt eller ympunderlag. Arten är uppdelad i två underarter: mellanäppelros R. rubiginosa ssp. columnifera och äkta äppelros R. rubiginosa ssp. rubiginosa, men under inventeringen skildes inte dessa åt, och endast några få fynd har i efterhand bestämts till mellanäppelros, se nedan.
Äppelros växer ljusöppet i igenväxande betesmarker och bryn samt på vägkanter och i skräpmark, ofta nära bebyggelse. Den har ökat på senare år, sannolikt spridd från trädgårdar.

Mellanäppelros: Troligen den vanligaste underarten av äppelros i landskapet, men det är först under de senaste åren av inventeringen som någon intresserat sig för dessa underarter. – 8 fynd i 8 rutor. – Äldre belägg: 16 fynd i 9 rutor.

Äkta äppelros: Ett fynd under inventeringen. – Äldre belägg: 2 fynd i 2 rutor.

Arten har noterats en gång.