apel

Aplar ser man ofta kvarstående eller förvildade på renar, i bryn, utmed vägar och intill bebyggelse. Till synes förvildade exemplar kan vara ympade på vildaplar (Ekholm m fl 1991). Se också angående apelåkrar i artikeln om Lidhultsskogen i Drängsered. Apeln härstammar från sydöstra Europa och västra Asien.

Gammal kulturväxt, förvildad i Sverige åtminstone sedan 1740-talet, numera täml. allm.–allm. vildväxande i hela Närke, bl.a. med 63 lokaler i Viby (Nilsson 1978). Gården Skaten i Kil har stått öde sedan 1879. Sundkvist noterade där 1995 ett mer än 100-årigt kvarstående apelträd. Vid det 1891 nedlagda Thulinatorpet i Tysslinge fanns ett kvarstående träd i den uppvuxna skogen 1991. Förvildade träd har uppkommit ur människo- eller djurspridda frön. Växtplatser är bl.a. ängsartade lundar, bryn och backar, väg-och åkerkanter, brottområden etc.

Ny bofast art; odlad som fruktträd och ofta kvarstående t.ex. kring gårdar, eller på betesmarker; även förvildad som småplantor t.ex. i betesmarker och bryn, samt etablerad.

Tämligen allmän på Mälarslätten, ofta grova träd. Högre upp spridd-tämligen allmän i hela Östra Västmanland t.o.m. Skinnskattebergs, Västanfors och Norbergs kulturområden, mest som buskar och småträd. I Västra Bergslagen få fynd; säkerligen otillräckligt uppmärksammad, dessutom troligen något missgynnad av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S1.

Status: gammal och bofast. Odlad som fruktträd åtminstone sedan 1100-talet (HHje 1991) och sedan före 1749 fullständigt naturaliserad. Dessutom alltjämnt ofta odlad, kvarstående och förvildad.
Förändring och hot: osäkert till följd av tidigare sammanblandning med vildapel M. sylvestris.

Äpple
Det odlade äppelträdet anses ha uppkommit i sydvästra Asien långt före Kristi födelse ur korsningar mellan en östlig ras av vildapel, ssp. praecox, och de närstående arterna M. orientalis och M. sieversii (Kutzelnigg & Silbereisen 1994). I Sverige har trädet odlats åtminstone sedan medeltiden. Sorterna har naturligtvis skiftat genom tiderna; dagens urval avviker ganska starkt från de små och delvis ganska sura sorter som fanns t.ex. på Linnés tid.

Man finner mycket ofta kvarstående apel vid torpgrunder och äldre bebyggelse. Arten är också vanlig som fröspridd, med fåglar och/eller människor, i närheten av bebyggelse, i bryn, på betesmarker och vid vägkanter. En del av de aplar som påträffas i gårdsnära miljöer är emellertid ympade på vildaplar.

Troligen har arten ökat under 1900-talet.

Apel har mycket gamla anor i vårt land som odlat fruktträd. Den hittas som kvarstående nära bebyggelse och vid ödetorp. Vanligast är den längs vägrenar, åkerkanter, horvor, i glesare lövskogar och betesmarker dit den troligen spridits med fåglar eller människor. Påfallande ofta noteras apel i gamla stenbrott, på steniga strandvallar och sandstränder. Man kan se gamla solitärträd som står i de stenmurar eller odlingsrösen som kantar åkerlandskapet. Sällsynt är den funnen i alvarkarster.

Apel är vanlig på Öland och väl spridd i landskapet. Förekomsterna är glesare på Stora Alvaret där apel främst växer i vägkanter, gamla stenbrott och nära alvarbyar. Även längst uppe i norr, i Bödas barrskogar, är fynden få. Apel förefaller ha blivit vanligare på Öland och gynnats av den förbuskning som skett de senaste decennierna. Avgränsningen mot vildapel M. sylvestris är ibland svår varför en del av fynden kan avse detta taxon (och vice versa).

Apel skiljs från vildapel M. sylvestris på bladskaftet som är filthårigt runt om och högst hälften så långt som dess bladskiva. Bladskivans undersida är tätt och jämnt hårig. Vildapel har bladskaft som endast är håriga på ovansidan. Dessutom är bladskaften längre, över halva längden av bladskivan. Som nyutslagna har bladen en hårig undersida men blir med tiden allt kalare, ibland kan viss hårighet kvarstå på nerverna.

Gammal kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Strödd i lövskog och lövridåer, ängen, blandskog och hälllmarkstallskog; även på ren kalkhäll. Även spridd till vägkanter, kanalkanter och dikeskanter samt kvarstående vid f.d. gårdar. Linné (Linnæus 1745a) inkluderade vildapel M. sylvestris i apel men påpekade att det fanns två varieteter, en med mycket sur frukt och en med besk men något sötaktig frukt; den förra torde motsvara vildapel och den senare apel. Hartman (1849 och följande upplagor) accepterade också bara en art men urskilde en varietet med bladen ludna på undersidan (= apel) och huvudformen med kala blad och (ofta) tornspetsiga kvistar (= vildapel). Från Gotland angavs bara den senare. Apel var tydligen vid denna tid inte känd från Gotland. Johanssons (1897) frekvens, motsvarande ”tämligen allmän”, är lägre än dagens. Apel ökade således i frekvens under 1900-talet, vilket troligen beror på minskat bete (apel saknas t.ex. ännu på hårt betade öar som L. Karlsö, Östergarnsholm och Skenholmen).

Apel har odlats sedan mycket länge och påträffas mycket ofta vid gamla gårdar och ödetorp. Dessutom är apel ofta fröspridd av fåglar eller människor även långt från bebyggelse. Man träffar på aplar i hagar och annan betesmark samt i bland- och lövskogar och i brynvegetation. Skillnaden i frekvens mellan de båda inventeringarna beror sannolikt på att man under förra inventeringen inte så gärna antecknade kvarstående exemplar och också på att många torp övergivits på senare tid och antalet ödetomter alltså har ökat.