ängstoppklocka

Ängstoppklocka var eventuellt en gammal bofast underart i landskapet.

Se även toppklocka Campanula glomerata.

Ängstoppklocka C. glomerata subsp. glomerata saknades i de tidigare växtförteckningarna från landskapet och i Zander Säfverstams manuskript. Några plantor som såg ut som ett mellanting av toppklocka och skogsklocka uppmärksammades av Åke Ågren i Myskje redan omkring 1980. Torbjörn Tyler (1998a och 1999) skrev om ängstoppklockans utseende och att den hade hittats och insamlats på flera ställen i Hälsingland i äldre tid. Detta bringade ljus över klockan från Myskje som visade sig höra till detta taxon (Ågren 2000a). Inga ytterligare fynd har gjorts under vår inventering. Underartens minskning förvånar, då den så nära som i Torsåker, Gästrikland, snarare ökar (Risberg 2009).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert då underarten först i senaste tid uppmärksammats, men säkerligen kraftigt minskande då den i äldre tid samlats på åtskilliga lokaler i västra och södra Skåne. För mer detaljer om den historiska utbredningen se TTy (1998a).
Kommentar: B, granskare TTy och KAO.

Ängstoppklocka är en i vårt land ursprunglig växt som förekommer på frisk, gärna kalkrik mark i örtrika ängar, skogsbryn och vägkanter. I Sverige har den en östlig utbredning. Det förefaller som ängstoppklocka är på stark tillbakagång. På Gotland förekommer den främst på huvudöns nordöstra del samt på Fårö (Johansson m.fl. 2016). Ängstoppklocka har endast ett fynd med belägg från Öland, tidigare ej publicerat som denna underart.

Ängstoppklocka känns igen på sitt resliga växtsätt, den kan bli upp till 1 m hög. Blomställningen består av ett toppställt huvud samt 2–10 fåblommiga kransar i bladvecken (Tyler 1999). Ängstoppklocka liknar skogsklocka C. cervicaria men skiljs från denna på spetsiga foderflikar och att stiftet inte sticker ut. Hos skogsklocka är foderflikarna trubbiga och stiftet har ett utskjutande märke.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Ursprunglig. Mindre allmän.
Öppen, torr till frisk (fuktig), något kulturpåverkad miljö: dikes- och vägkanter, gräsmark, ängen och ogödslad slåttervall; någon gång buskmark vid åkrar, torrängar, betad ljung- och gräsklädd sandmark samt gläntor i frisk blandskog. Underarten uppmärksammades sent under våra inventeringar och har rapporterats bara från 18 växtplatser (6 kartblad, 15 km²-rutor) under Projekt Gotlands flora. Vi bedömer emellertid att av de fynd som rapporterats utan angiven underart är ytterligare drygt 40 ängstoppklocka. Säkra fynd har noterats i socknarna Lärbro, Fleringe, Rute, Bunge och Fårö. Förmodligen är det denna underart som rapporterats från Hörsne, Ekeby, Boge, Othem, Hellvi och Hangvar. Tyler (1999) kontrollerade kollekter i herbarier (LD, S, UPS), där det fanns exemplar från Gothem, Bro (Halner), Boge, Othem, Lärbro, Hangvar, Fleringe, Rute, Bunge och Fårö; ängstoppklocka är även samlad från Tingstäde (OHN) och Källunge (VI).

Ängstoppklockan är en flerårig, beståndsbildande växt. I Sörmland förekommer den numera bara på Södertörn. Den fanns förr också vid Mälaren, kring Mariefred och Strängnäs men verkar där vara helt försvunnen. Den växer främst i örtbackar, gamla slåttermarker, på vägrenar eller i skogsbryn. Äldre uppgifter pekar särskilt ut slåtterängar som hemvist för ängstoppklockan. I det starkt urbaniserade området närmast Stockholm förekommer även denna form numera oftast på skräpmark.

Mellaneuropa, västra Asien. I Sverige förekommer vildformen framför allt i östra Svealand.