ängsstarr

Strandäng. - 2 (2).

523 Carex hostiana DC.

Syn.: C. hornschuchiana Hoppe

This mainly European species has a subatlantic distribution tendency. The population in easternmost N. America is distinguished as var. laurentiana Fem. & Wieg. Thus, the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 154 and map 136). There are, however, a few localities of typical C. hostiana in N. America, probably introduced. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 77.

Ängsstarr är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I någorlunda ursprunglig miljö växer den i källkärr. De flesta växtplatserna finns emellertid på ganska fuktig och näringsrik mark som hävdas eller har hävdats med slåtter och/eller bete - mer eller mindre översilade kärr och kärrängar, fuktängar och fukthedar. Ängsstarren växer ofta tillsammans med loppstarr C. pulicaris. Båda tycks kunna hålla sig kvar med enstaka exemplar även efter lång tids igenväxning. De minskar nu i takt med att de gamla hävdformerna upphör och ”nådatiden” löper ut.

Kalk-och slåttergynnad kärr- och fuktängsväxt, förr vanligare men efter 1950-talet försvunnen från många lokaler genom utdikning och beskogning (Dalhielm, !). Ängsstarr är nu spridd, främst i kalkområden, vid käll- och bäckängar. Kjellmert (1947) fann 25 lokaler i Svennevad.

En omfattande förekomst finns vid det kalkrika Lannaforskärret i Vintrosa. Broddeson bokförde en massförekomst 1928 vid Logsjö hage i Edsberg. Vid Perstorp i Lerbäck antecknade Hallin (ms) växten 1985 både från ett björkrikkärr och ett fattigkärr.

Gammal bofast art.

Larsson 1851.

Endast två lokaler, båda i Storsjö, är kända. Ängsstarr finns också på Sölendet i Brekken (Fondal 1955) i Norge, och man kan förmoda, att arten kommit till Härjedalen västerifrån.

De flesta äldre, obelagda uppgifterna om denna art (s.n. C. binervis, C. fulva eller C. hornschuchiana) utesluts, då sammanblandning med andra arter - sannolikt oftast den missförstådda C. tumidicarpa - tydligen var vanlig. I vissa fall är uppenbart, att misstag begåtts, t.ex. då C. hostiana rapporterats från triviala silikatområdet i Skogslåglandet. Också HISINGERS primäruppgift (Skinnskatteberg: Nyten) är osannolik.

På åtskilliga ställen i Vikers kalkområde, f.ö. sällsynt i Nedre Bergslagen och Skogslåglandet; kalkbunden. Förr ett antal lokaler i Ö. Mälarområdet (delvis nog i anslutning till källor och källdrag). Drog kanske på vissa av dessa, fördel av närvaron av något kalkrik glaciallera. Också tänkbart, att arten under inflytande av det varma Mälarklimatet var mindre edafiskt fordrande i SÖ än annars. Sydlig, i Götaland ej obligat kalkväxt. Utbredningstyp: Kalk (f.d. kalk-/källkärr eller S10).

En normalstor starr, upp till 4 dm hög med separata han- och honax. Växer i glesa bestånd med utlöpare. Strået är styvt upprätt och strävt upptill. Hanaxet sitter ensamt i toppen och de två till tre honaxen sitter väl åtskilda från varandra. Honaxen är ganska täta och något avlånga med blankt klargröna avlånga fruktgömmen och mörkbruna axfjäll med tydlig vit hinnkant. Stödblad korta. Skottbladen är plattade till svagt V-formiga och matt gulgröna till aningen blågrönaktiga. Mellan sidonerverna finns tydliga tvärnerver.

Ängsstarr växer i frisk–fuktig, gärna kalkrik gräsmark. Rikkärr, slåtterängar, fuktiga betesmarker och strandängar är några typiska lokaler. Arten är förutom i vissa kalkområden i södra Sverige sällsynt och minskande. Den förekommer upp till Jämtland.

Förväxlingsrisk:
Samtliga arter i knagglestarrgruppen (C. flava m.fl.) har runda eller endast svagt avlånga honax samt axfjäll utan vit hinnkant.
Hirsstarr (C. panicea) har starkt blågrönaktiga blad, utan tvärnerver som med korta utlöpare ofta bildar täta bestånd. Honaxen är glesa med matta och mörkt grönbrunaktiga fruktgömmen.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 % och en av de arter som minskat allra kraftigast sedan förra inventeringen. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan etablerad på nya.
Kommentar: B, granskare MHd och KAO. Såvitt känt förekommer endast vanlig ängsstarr C. h. var. hostiana i landskapet.

Ängsstarr anträffas i låg vegetation på näringsrik, översilad mark, nu i regel hävdad med bete men tidigare sannolikt mycket ofta med slåtter. Mera sällan växer arten i kanten av naturligt öppna rikkärr. Den förekommer ofta tillsammans med loppstarr C. pulicaris.

Ängsstarren minskar starkt på grund av igenväxning, dikning och skogsplantering. Arten är en god indikator på långvarig och kontinuerlig hävd. Dess lokaler innehåller i regel en rad andra minskande arter och är därför generellt skyddsvärda.

Förväxlingsrisk.
Ängsstarrens hybrid med grönstarr C. demissa uppkommer lätt. Den är kraftigare tuvad än ängsstarr, har större och bredare blad och är steril (fruktgömmena är tomma). Hybriden förekommer ofta där ängsstarr (nu) saknas och är mycket mera motståndskraftig mot igenväxning än denna.

Ängsstarr är en karaktärsart för måttligt hävdade kalkfuktängar. Den ses även i skogskärr med ag Cladium mariscus, i rikkärrens källflöden tillsammans med axag Schoenus ferrugineus, alvarträsk, tokfuktängar, friska slåtterängar, större vätar och översilningsmarker. På svagt igenväxande, tuviga Sesleria-ängar med rörligt markvatten kan den bli marktäckande och växer där ofta tillsammans med slankstarr C. flacca och hirsstarr C. panicea.

Ängsstarr är vanlig i våtmarksområden i Mittlandet och på Stora Alvaret. Utbredningskartan visar var det finns kalkrik och fuktig mark på Öland. Däremot går den söder om Borgholm ogärna väster om väg 136; marken är där förhållandevis kalkfattig. Samma sak råder vid de stora isälvsavlagringarna i Köping och Lindby tall, samt i Bödas barrskogar längst upp i norr. I hårt uppodlad jordbruksbygd som Mörbylångadalen är förekomsterna fåtaliga. Som helhet får ängsstarr ännu betecknas som vanlig på Öland, fastän något minskande då lämpliga miljöer både dränerats och växer igen.

Såvitt känt finns på Öland endast vanlig ängsstarr var. hostiana.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Karaktärsart i kalkgräsmyrar (ofta helt dominerande), kalkfuktängar, källmyrar, i kanter av knappagmyrar och agmyrar samt i vätar; ofta antecknad i fuktiga ängen. Vid Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var ängsstarr en av de oftast registrerade arterna (17:e plats med 114 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Vanlig art i sina typiska miljöer, vilka är spridda på ön. Det resulterar i den rätt höga andelen fynd i provrutorna. Johanssons (1897) ”Mycket allm. … i myrar massvis” äger giltighet också i dag, även om många stormyrar nu är utdikade och försvunna.

Endast vanlig ängsstarr var. hostiana är funnen på Gotland.

Ängsstarr är en starkt hävdgynnad art som växer på frisk till fuktig mark i gamla betes- eller slåttermarker, ofta med inslag av skal i jorden. Inte sällan ser man den tillsammans med darrgräs, loppstarr, jungfru Marie nycklar och nattviol i kärrängar och fukthed. Arten har minskat starkt i inlandet beroende på igenväxning. Vid kusten, där inslag av skal i marken är vanligare och förbuskningen går långsammare, tycks den inte vara lika beroende av hävd.

Ängsstarr förekommer numera nästan enbart i kalkkärr och kalkfuktängar, gärna med rörligt grundvatten. Den är starkt slåtter- och betesberoende och förekom tidigare också i föga kalkpåverkad ängsmark. En reliktförekomst av denna typ är förekomsten vid Skogstorp i Öja. Ängsstarren tycks delvis ha förbisetts av äldre botanister. Enligt antalet fynd tycks den ha observerats minst lika ofta på senare tid som förr. I fält gör den emellertid ett intryck av att nästan alltid växa i försvinnande miljöer och att befinna sig i stark minskning på grund av upphörd hävd, dikning eller beskogning. Sårbar. Det är viktigt att bete bibehålls på lämpliga lokaler.