NILS-arthandbok
“Ängsfrylen” Luzula (delvis)
Avgränsning:
Hit räknas slanka frylen med täta blomsamlingar på flera, någotsånär upprätta, tuvade skaft, dvs. ängsfryle (Luzula multiflora, inklusive säterfryle, ibland ansedd som en egen art, L. frigida), svartfryle (L. sudetica), samt blekfryle (L. pallescens).
Perenna, tuvade, 1–5 dm höga graminider med mjuka, ljusa hår längs bladkanter och i slidöppningar (ibland mycket glest). Bladen är rätt smala, med plan skiva som avslutas med en något förlängd, trubbig spets (“dutt”). Slanka strån som står enstaka eller i små grupper (flest hos blekfryle, som är tätast tuvad), och har något eller några platta, uppåtriktade blad. I toppen med 2–10 styva skaft (nästan omärkliga hos svartfryle, blekfryle kan ha ännu fler) med huvudlika blomsamlingar, och något eller några stödblad. Blommor 6-taliga. Frukten är en kapsel som innehåller (högst) 3 frön med tydligt elaiosom.
“Ängsfrylen” finns praktiskt taget överallt utom i sluten skog: Man ser dem på kulturmark, fuktängar, hedar, stränder, myrmark, fjällhed etc. Arternas habitatval varierar förstås, och alla finns inte i hela Sverige.
Förväxlingsrisk:
Oftast lätt att känna igen som grupp, men Äbo-arten knippfryle (L. campestris) kan vara rätt lik. Den växer dock alltid med enstaka skott som har tydliga jordstammar. Är du osäker så gräv lite med fingrarna!
I fjällen finns också några liknande frylen: snöfryle (L. arctica) (sällsynt på kalk i norra fjällen) som är tätt tuvad med kala blad och ett oskaftat blomhuvud; polarfryle (L. arcuata subsp. confusa) (högfjället), som kan vara svår att skilja från säterfryle, men har kala blad; axfryle (L. spicata) (huvudsakligen fjälltrakter) som har en långsträckt samling oskaftade blomhuvuden i sin slakt nickande topp (“metspö”).