amaranter

Ett släkte ogräsartade växter från i huvudsak tropiska och subtropiska klimatområden. Flera arter påträffas dock ± regelbundet även i Sverige och minst ett par arter är bofasta/etablerade. Dessutom odlas några arter som prydnad eller bladgrönsaker och kan då förvildas från odling.
För att kunna identifiera släktets arter är det viktigt att samla in dem så sent som möjligt på säsongen när de i bästa fall hunnit gå i frukt. Oftast krävs dessutom att man noggrant dissekerar blomställning och blommor så att man kan studera dess enskilda delar i detalj.
Amaranter har separata han- och honblommor vilka sitter tillsammans eller i olika delar av blomställningen, eller mer sällan på separata plantor (skildkönade arter). Dessutom förekommer även av de normalt samkönade arterna rena hanplantor, vilka då ofta är mycket svåra eller omöjliga att säkert identifiera till art. Honblommorna utgörs av ett brett, flaskformigt, enfröigt fruktämne med tre hornlika märken i spetsen. Fruktämnet omges av 2–5 hinn- eller örtartade blomblad i en eller flera kransar, vilka kan vara grönaktiga eller ± intensivt orange- eller rödfärgade och vars färg och form ofta är av stor betydelse för artbestämningen. Tätt under själva blomman sitter stödbladen vilka hos vissa arter är helt obetydliga och hinnartade medan de hos andra arter är stora och utdraget nål- eller syllika. Även dessas längd och form är avgörande för artbestämningen. Hanblommorna är uppbyggda på samma sätt som honblommorna men innehåller ståndare istället för ett fruktämne. Lättast är det att skilja på han- och honblommor när de senare gått i frukt och utvecklat sina relativt stora och vanligtvis blanksvarta frön.
Nyckeln omfattar alla arter som någon gång påträffats i Sverige, men flera av arterna (klyvamarant A. acutilobus, krokamarant A. capensis, boeramarant A. dinteri, A. mitchellii, bandamarant A. muricatus, kansasamarant A. rudis och ullamarant, A. thunbergii) har inte hittats sedan mitten av 1900-talet.

Enstaka fynd gjordes i äldre tid av vit amarant A. albus, mållamarant A. blitum, bredbladig grekamarant A. graecizans var. sylvestris, topp­amarant A. hybridus subsp. hypochondriacus, svinamarant A. retroflexus och nötamarant A. standleyanus, de flesta i hamnar. De sentida fynden tillhör toppamarant , grön­amarant Amaranthus hybridus subsp. powellii och svinamarant och är i de flesta fall gjorda på jordtippar. Svinamarant är noterad tre gånger, de övriga vardera en gång. Det finns inga uppgifter om omfattande spridning. Vit amarant, svinamarant och nötamarant påträffades alla på den brandplats i Hudiksvall som beskrivs i Gustafsson (2009c).