äkta stormhatt

Se äkta stormhatt Aconitum napellus subsp. lusitanicum

Möjligen medeltida, mycket giftig prydnads- och läkeväxt. Nämns av Samzelius (ms 1758) från Nora i Västmanland. Odlingens omfattning i Närke torde vara obetydlig och är tidigast känd från Askersund Kullängsstugan 1913 (Sernander 1914c) och Skalltorp 1943 (Sernander 1944), Ramundeboda Långsmon (Stalin ms 1913-1916) samt Glanshammar Krogesta 1916, G. Svensson (Nilsson ms).

Ett par ödetomtsfynd från Knista Vissboda 1935 och Hidinge Bäcketorp, ödetorp nära Lekhult (Jansson 1950 som A. napellus) avser ev. trädgårdsstormhatt.

Status: sällan odlad prydnadsväxt med förmåga att naturalisera sig. Först uppgiven 1823 från Veberöd, Hasslemölla (Fries 1814-24) och där fullständigt naturaliserad i ett alkärr fram till ca 1930 men nu utgången. På den aktuella lokalen dels kvarstående, dels självsådd och naturaliserad i omgivningen. Känd som odlad sedan 1500-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: inga belägg för mer varaktiga förekomster utöver de ovannämnda är kända. På den aktuella lokalen noterades 2004 ca 40 individ (APe inv.). Nationellt rödlistad (CR).
Kommentar: B, granskare KAO. Åtskilliga äldre uppgifter torde bero på förväxling med trädgårdsstormhatt.

Äkta stormhatt, som kommer från Mellaneuropa, är mycket lik trädgårdsstormhatt A. ×stoerkianum men har lägre, starkt hårig hjälm, håriga blomskaft och tätare blomställning. Den är betydligt ovanligare i odling än trädgårdsstormhatt men sätter till skillnad från denna frö och kan därför sprida sig bättre (naturaliserad sedan 1600-talet i Dalarna).

Äkta stormhatt betecknas som akut hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Rödlisteförfattarna har närmast haft i tankarna det klassiska beståndet i Dalarna. Den småländska lokalen är naturligtvis också hotad men har inte samma skyddsvärde.

Äkta stormhatt är en växt med hemvist i bergstrakter och alper i centrala och södra Europa. Den har odlats för prydnad och medicinskt bruk i vårt land sedan 1600-talet. Vid Vika i Dalarna har den naturaliserats i fuktiga, näringsrika skogar, i närheten av mindre vattendrag. Idag är den betydligt mer ovanlig i odling än släktingen trädgårdsstormhatt A. × stoerkianum. Det finns endast ett fynd från Öland.

Äkta stormhatt är mycket giftig och extrakt av roten har använts både som pilgift och vid giftmord. Så sent som under 1:a världskriget användes den i utspädd form som smärtstillande medel. Den innehåller olika alkaloider varav den viktigaste är aconitin. Äkta stormhatt skiljs från trädgårdsstormhatt bland annat på att stjälken upptill i blomställningen har böjda, korta hår medan den är kal hos trädgårdsstormhatt.

Tillfälligt utkommen.

Förvildad, tillfällig.
Odlad växt förmodligen spridd med utkast. På den plats i Atlingbo där den växte 1998 fanns den inte 1985 (BGJ), och det är osäkert om den kan hålla sig kvar i den vildvuxna gräsvegetationen där. Även lokalen i Hejde var en typisk ”utkast-lokal” med många komposthögar i ett skogsbryn mot vägen.

Från lokalen i Lummelunda finns inget belägg, men växten är sannolikt korrekt bestämd; trädgårdsstormhatt kom förmodligen inte till Gotland förrän senare under 1800-talet.

Äkta stormhatt är funnen bara på ett ställe i Hälsingland, i Åsbacka, Sandarne, där den växer i hundratal i ett område som under 1800-talet har påverkats av sågverksrörelse, sjöfart och en handels­trädgård. Den växer mest på mycket våt, mullrik svart jord i ett surdråg med en liten rännil, dels öppet men även under klibbalar och häggar. Följearter är majsmörblomma, revsmörblomma, älggräs, brännässla, midsommarblomster, mjölke, hästskräppa och hesperis. Äkta stormhatt växer i tydliga rundade ruggar, som har mycket varierande storlek, från enstaka till ett hundratal skott. Beståndet är tätt och arten dominerar över hundratals kvadratmeter. Den har håriga kronblad och den bildar frö.

I den närmaste omgivningen finns även kirskål och knölklocka. Att arten är införd verkar mest troligt, dock kanske inte till det våta område där den nu växer ymnigast, utan snarare till någon trädgård i närheten.