äkta pimpinell

Hallsberg Hallsberg grässlänt och bangård 497 603, 497 604, 4 tuvor 1992 (Nilsson ms, OREB).

Örebro Vintrosa kyrkogården, södra och östra sidan över stora ytor 1940 (Broddeson ms, S).

Gammalt fynd (äkta pimpinell). KK Karlskrona Vämö, 1920 G. Samuelsson & Hgn (LD, det. G. Dahlgren; Holmgren 1942).

Status: bofast och gammal men långt oftare inkommen som adventivväxt. Påvisad i avlagringar från senglacial tid (Berglund 1966).
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt fler (ca 15) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare GDg och KAO.

Vanlig pimpinell
Äkta pimpinell är vanlig i stora delar av Europa (men sällsyntare i norr), i Medelhavsområdet och österut till Centralasien. Den är mycket kulturgynnad; kanske är hela dess nordiska förekomst ett resultat av spridning i relativt sen tid (17–1800-tal), även om växten har antagits vara spontan i sydvästra Skåne och på Gotland (Hylander 1943, Nordborg 1967). Den odlades under 1800-talet, dels som kryddväxt, exempelvis till vin, dels som fårfoder (Nyman 1868); dessutom har den kommit in med gräsfrö (Hylander 1943). I Småland föredrar den torra, solvarma platser med gles växtlighet, gärna på sand och grus, i sluttningar eller utmed vägar och järnvägar.

De flesta lokalerna finns i nordost, och här är också de riktigt gamla fynden gjorda. Det kunde vara frestande att betrakta växten som ursprunglig där, särskilt som ett par fynd har gjorts i anslutning till sydvända bergbranter. Men koncentrationen dit beror snarare på att växten har funnit särskilt goda betingelser i detta område med sin brutna topografi och sina många solvarma miljöer. En intressant kommentar finns på ett ark från Gamleby socken, samlat 1861 av Scheutz: ´på grusbackar ymnig! vere inquil.!! [vere inquilinus = en verkligt bofast främling]´. Jämför även Sjöstrands (1863) synpunkt, återgiven under Primäruppgifter på vingpimpinell. – Aktuella fynd i vägkanter och på banvallar behöver inte ha något samband med de tidiga fynden utan kan representera senare introduktioner.

Äkta pimpinell är ursprunglig i stora delar av Europa men i Sverige främst spridd under 1800-talet från odling men även inkommen med gräsfrö.

Äkta pimpinell växer på torr, kalkrik och gärna grusig mark som är betad, slåttad eller ibland ohävdad. Vanliga växtmiljöer är vägkanter, stäppartade torrängar och sällsynt växer den längs åkerkanter. Äkta pimpinell kan även hittas i ruderatmiljöer som grustag och stentippar. Men växten klarar också att gå ut i den skarpaste alvarmarken där den återfinns i uttorkade vätar, på platåer med sprickrik kalksten och inte minst i uppfrysningsmark (grusalvar) tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Alvarmiljöerna är inte omnämnda i Sterner (1938 och 1986) så troligen rör det sig om en etablering på alvarmarker i sen tid.

Äkta pimpinell är ganska jämnt spridd över större delen av ön. Det finns en ansamling av observationer på sydvästra delen, Kastlösa och Smedby sn, i samma område som primärfyndet gjordes. På alvarmark växer äkta pimpinell främst i Kastlösa och Smedby sn samt öster och väster om Möckelmossen, Resmo och Stenåsa sn. Äkta pimpinell har en tydlig expansion jämfört med Sterner (1938) vilket stödjer att den är inkommen under senare tid till Öland, slutet av 1800-talet.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen.
För växtmiljöer se arten. Förmodligen inkommen till ön med frövaror. Äkta pimpinell är den dominerande underarten på ön. Funnen under Projekt Gotlands flora från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Äkta pimpinell var länge sällsynt; Johansson (1897) redovisade endast tre växtplatser, förutom Snäckgärdet i Visby också Lummelunds bruk i Lummelunda och Ytlings i Othem. Äkta pimpinell ökade starkt under 1900-talet och är nu allmänt spridd på hällmarksområdena kring Visby, från Tofta och Stenkumla till Bro, Väskinde och Lummelunda. Även i Hangvar och Hellvi är äkta pimpinell en vanlig syn; på övriga Gotland är den mer glest spridd.

Den äkta pimpinellen är en flerårig ört och på Ornö, där den är känd sedan över hundra år, växer den på örtrika kalkhällar. För övrigt förekommer den mest i gräsmattor, längs vägrenar och i vallar, där den ofta är ganska kortlivad. Möjligen kan den på Ornö liksom alvararv, fältvädd och toppjungfrulin höra till den grupp av gotländska kalkväxter som finns i skärgården. Lika troligt är kanske att den även här under 1800-talet kommit in med vallfrö men därefter funnit sig väl tillrätta på Ornös kalkhällar. Arten har ökat i senare tid främst genom spridning med gräsfrö.

Europa och västra Asien. I Sverige sällsynt i Götaland och Svealand.