åkerveronika

Gammal bofast art.

Arten uppgavs först av Dusén (1880), vars tre lokaler (i Tännäs, Hede och Linsell) utan tillägg återges av Birger (1908a). En ny lokal har tillkommit: Tännäs: Funäsdalen (Nilsson 1976). Lokalen ligger på ca 600 m.ö.h.

1657 Veronica agrestis L.

This nowadays widespread species has spread from C. and S. Europe and adjacent parts of Africa and Asia to N. Europe, several parts of Asia, N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 398.

Åkerveronika är en gammal, kulturberoende växt. Den är ettårig och växer vanligen ganska sparsamt på odlad jord, främst i grönsaksland och åkerkanter men även på jordhögar och ruderatmark med gles växtlighet.

Åker- och trädgårdsogräs, spritt på Närkeslätten, f.ö. täml. sälls. men säkerligen förbisett. I det noggrant utforskade Glanshammar tycks den vara täml. allm. (jfr Nilsson 1986).

Arten växer i odlad, öppen jord i åkrar och trädgårdar samt i mindre utsträckning i sandjordsträdor, vägkanter, grustag, gräsmattor m.m. Vid Götlunda prästgård samlades den i en linåker 1982 (OREB).

Endast två sentida observationer men möjligen något förbisedd. - 18 (15).

Myrin 1832.

Tämligen allmän(-allmän?) - åtminstone 15–30 lokaler/100 km² - på Mälarslätten från Upplandsgränsen i Öster till Björskog i Väster. Längre V-ut liksom N-ut sannolikt spridd i kulturtrakter till V. Bergslagens högre delar, där ovanlig. Fortfarande blott två fynd i Övre Bergslagen. Bristfällig spridning medverkar. Om också klimatskäl spelar in är svårt att säga, då många lokaler är kända i Dalarna. Troligen i någon mån. Förmodad utbredningstyp: S1.

Enligt WALL (1852) och IVERUS (1877) allmän i Västmanland enligt ERIKSSON (1967a) d:o i Ramnäs. Överdrifter.

Åkerveronika föredrar näringsrik, öppen jord och växer främst i åkrar, gårdsmiljöer, trädgårdsland och på ruderatmark som jordtippar. Den är en av få arter i släktet som klarar att växa i dagens fodermajsåkrar. Under milda höstar kan man i stubbåkrar se blommande plantor av åkerveronika ända fram i september–oktober månad.

Utbredningen visar att åkerveronika finns över en stor del av Öland och följer den odlade marken. Växten saknas av lätt begripliga orsaker på alvaret men är noterad i åkrar vid alvarbyarna Ekelunda och Gösslunda, Sandby och Hulterstad sn. Längst i norr, Böda sn, är fynden få. Åkerveronika bedöms ha minskat något på Öland och det är idag ganska glest mellan fynden även om arten hittas i de flesta socknar. Orsaken till minskningen är att dagens åkermiljöer inte passar åkerveronika, grödan växer tätt och lämnar inte mycket utrymme till ogräs. Privata trädgårdsland där den kan förekomma är av uppenbara orsaker sämre inventerade.

På Öland har åkerveronika oftast rosa blommor även om ljusblåa och nästan vita också förekommer. Blåblommiga plantor kan eventuellt förväxlas med luddveronika V. opaca eller glansveronika V. polita men åkerveronika har en vit, nedre kronflik vilket de andra saknar. De andra två har i stället blommor med en jämn, mörkblå färg. Kapseln hos åkerveronika har endast långa körtelhår medan den hos de två andra både har långa körtelhår och korta vanliga hår. Åkerveronika har dessutom lite avlånga blad som något påminner om eklöv.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Åkrar (betor, raps, råg, vete, korn, havre, träda) på lerjord, mossjord eller sandjord. Ibland även på soptippar, upplag, ruderatmark, jordhögar, trädgårdsland, betesfållor och dikeskanter.

Åkerveronika är ojämnt spridd och saknas helt i delar av norra Gotland. Andelen provrutor med arten är trots detta ganska hög, vilket visar att den är en mycket allmän art i övrigt (företrädesvis i jordbruksområdena), motsvarande Johanssons (1897) bedömning ”Allest.”. Som helhet var åkerveronika emellertid mer vanlig under slutet av 1800-talet än i dag.

Åkerveronika växer på torr till frisk, ganska näringsrik öppen jord. Oftast förekommer den som ogräs i åkrar, trädgårdsland och rabatter, men man kan också träffa på den i markblottor på åkerrenar, på torrbackar och i betesmark liksom på jordhögar och annan skräpmark. Den konkurrenssvaga arten har minskat kraftigt sedan mitten av 1900-talet. Förmodligen missgynnas den av modernt åkerbruk.

Åkerveronika är ett ogräs på öppen jord, växande och blommande hela året, så snart temperaturen är tillräckligt långt över noll. Den övervintrar alltså grön och har setts blomma från tidigaste vår till senaste höst. Enligt R. W. Hartman (1854) var åkerveronikan allmän i Hälsingland. Wiström (1898) beskrev den som tämligen allmän i södra och östra Hälsingland. I Järvsö beskrevs den 1894 som ymnig. Vi känner tolv gamla lokaler för åkerveronika. De 19 lokaler som har påträffats under vår inventering finns också i de östra och centrala delarna av landskapet. Endast en av dessa är på en åker, som inte besprutas med herbicider. Flera av våra noteringar är från handels­trädgård eller trädgårdsland. I en trädgård har den under en 8-årsperiod setts komma in och bli talrik. Arten har troligen minskat i Hälsingland, och den tycks ha bytt miljö från åker till köksträdgård och liknande.