åkersenap

991 Sinapis arvensis L.

Syn.: Brassica kaber (DC.) Wheeler

This widespread species originates probably from the Mediterranean region and has spread as a weed to most of Europe, parts of Africa, Asia, N. and S. America, Tasmania and New Zealand. The N. American population is distinguished as var. pinnatifida (Stokes) Wheeler.

Åkersenap är ett gammalt åkerogräs som numera på grund av kemisk ogräsbekämpning främst växer i åkerkanter, på trädesåkrar och mer eller mindre blottad mark av ruderatkaraktär – jordhögar och nyplanerad mark, järnvägsområden, soptippar, gamla lertag, vid gödselstackar etc.

Gammalt åkerogräs, starkt gynnad av markomröring men allt ovanligare på åkrar. Nutida växtplatser är ofta jordblottor i åker- och vägkanter, trädgårdsland, kalkbrott, gräsmattor och grustag m.m. Vid ombyggnad av Europavägen mellan Lillkyrka och Örebro kring sekelskiftet 2000 sågs väldiga mängder överallt på nyupplagda jordhögar.

”Wildsenap... sågs frodigt wäxa på stadens ägor” (Örebro Weckoblad 1802). I Lerbäck hade den ”ej hunnit spridas upp från slättbygden” (Robson (1833). Hartman (1866) fann den allm. i Närke och växten ansågs vid denna tid vara ett svårt ogräs (Lyttkens 1885), som Tolf (1903) hittade allm. och ymn. i Mellansvenska myrodlingar av vårsäd och rotfrukter samt, mindre frekvent, i dess vallar.

I takt med jordbruksomvandlingen förändrades artens förutsättningar. Broddeson (ms) ansåg den vara allm. i åkrarna vid Iboholm i Bo 1924. Den fanns allm. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). Denna utsaga skall ställas mot en 1996 för ett fynd i Estabo i Lerbäck: ”mitt första fynd i Lerbäck socken” (Nilssons ms). En stark tillbakagång sedd också i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986).

Uttunningen av växten är störst i Skogsbygden genom allt färre kulturingrepp. I Svennevad var den mkt sälls. redan på Kjellmerts (1947) tid och Dalhielm (1985), som fann den allm. på slätten i Hallsberg, såg den aldrig i socknens skogsområde i söder.

Åkersenapen är ett gammalt, förr mycket allmänt och besvärligt ettårigt ogräs i leriga åkrar, men arten har minskat i samband med moderna jordbruksme­toder. Den är emellertid ännu allmän på trädor och på jordhögar och skräpplatser av olika slag. Arten har långlivade frön och blomstrar då och då upp i åkrar vid utebliven ogräsbekämpning eller grävning i tidigare åkermark.

Troligen ursprunglig i Medelhavsområdet. I Sverige allmän i Götaland och Svealand, sällsynt i Norrland.

Gammal bofast art.

Förr säkerligen betydligt mera spridd i landskapet, ställvis riklig (Mo 1953, jfr också uppgiften från Graninge nedan), men angivelsen "i alla regioner allm." (Fristedt 1857) kan misstänkas vara något överdriven. Angavs av Arnell (1925) som sparsam, antecknad från endast fyra socknar. Endast någon enstaka sentida observation känd, senast 1967. - 17 (16).

Ej konsekvent noterad. Vidare är arten, utan lokaluppgifter, noterad från 24 av de 165 ekonomiska kartbladen, men i flera fall sannolikt förväxlad med Raphanus raphanistrum.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "h.o.d."

Mycket bristfälligt registrerad före 1970-talet Syns ännu, fastän stadd på tillbakagång, vara allmän på Mälarslätten och åtminstone tämligen allmän i Östra Skogslåglandet upp till Möklinta. I Bergslagen enligt min erfarenhet tämligen sällsynt-sällsynt (av mig endast sedd på några lokaler i Norberg och Västanfors). De områden, där frekvensen är högst, kännetecknas av leror. Utbredningstyp: S2.

Beteckning "allmän" hos WALL (1852) och Jv. (1877) torde även på den tiden ha varit en överdrift betr. Bergslagen - att döma av de uppteckningar av åkerogräs på olika lokaler i V. Bergslagen, som gjordes av Brodd. under 1920-talet (Brodd. manuskript). Fastän besprutning då inte förekom, saknas S. arvensis i hans listor. Möjligen var arten spridd(-tämligen allmän) i Bergslagen fram till ca 1950-talet (tämligen allmän i Hjulsjö-Järnboås enligt BINN. [1921], allmän i Guldsmedshyttan enligt Schiöler). I Guldsmedshyttan funnen på tre lokaler av Sundh. 1958. Betr. Övre och mellersta Skogslåglandet finns några frekvensutsagor: Ramnäs: allmän (ERIKSS. 1967a). Västerfärnebo: "Inom socknens södra del lysa vårsädesåkrarna mångenstädes gula av åkersenap (Sinapis arvensis); i norra delen av socknen är den sällsyntare och ibland ersatt av åkerkål (Brassica campestris)." (LOH. 1951.) Sistn. frekvensuppg. Numera förlegad i det att arten genom besprutning i Västerfärnebo (liksom på andra håll) i stort sett försvunnit ur åkrarna. Också för övrigt nästan borta där.

Åkersenap är som namnet antyder en vanlig växt i åkrar och trädor. Minst lika frekvent förekommande är den i olika ruderatmiljöer såsom jordhögar, stentippar och grushögar. Åkersenap växer även i vägkanter, gårdsmiljöer men sällan i betesmarker.

Åkersenap är en vanlig och väl spridd växt över Öland. Endast på Stora Alvaret saknas den förutom vid några alvarbyar. Även i Bödas barrskogar dyker den upp på ruderatmarker och gamla soptippar. Åkersenap är en snabbväxande och konkurrenskraftig art som väl hävdar sig på dagens Öland där främst olika ruderatmiljöer erbjuder lämpliga växtmiljöer. Ingen nyupplagd jordtipp på Öland saknar åkersenap.

Åkersenap är frostkänslig varför plantor inte kan övervintra hos oss och därför är den bäst anpassad till att växa i vårsådda grödor. Groningen sker tidigt på våren. Därefter sker en snabb tillväxt, speciellt om marken är rik på kväve, vilket ger arten konkurrensfördelar gentemot långsammare grannar. Fröna bevarar sin grobarhet under lång tid i marken, enstaka studier har talat om 75 år (Mulligan & Bailey 1975). Åkersenapens frö är stora och svåra att rensa bort från utsäde av raps eller rybs. Växten är självsteril och behöver korspollineras av insekter.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Företrädesvis på åkrar och ruderatmark; även på jordhögar och soptippar samt i bar jord på beten. Enstaka fynd har gjorts på stenstrand, torr häll och bleke i utdikad myr. Arten blossar gärna upp i mängder på nygrävd eller upplagd jord för att bara något år senare vara borta. Åkersenap är vanlig i det gotländska kulturlandskapet, vilket avspeglas i andelen provrutor. Johansson (1897) angav dess frekvens som ”Allest.” och tillade att den även fanns på Gotska Sandön, Fårö. Inom Projekt Gotlands flora påträffades åkersenap från Sundre till Fårö, men den är inte återfunnen på Gotska Sandön. Dagens frekvens motsvarar knappast Johanssons ”Allest.”, så åkersenap gick kanske tillbaka något under 1900-talet.

Åkersenap är ett gammalt åkerogräs som växer på näringsrik lerjord i sädesåkrar och trädor, på åkerrenar, vägkanter, ladugårdsplaner och jordhögar. I de bördiga dalarna med marina leror och fragment av kalkskal, kan man fortfarande trots ogräsbekämpning se åkrar färgade starkt gula av åkersenap. Förr var åkersenap ”det vanligaste åkerogräset” (Fries 1945) och det stämmer förmodligen ännu i dag om man tänker på täckningsgrad. Åkersenapen går närmare kusten än åkerrättika och har till skillnad från denna inte minskat i utbredning, men säkert i frekvens, under de senaste 60 åren.

Hårig åkersenap var orientalis: Funnen på ruderatmark.

Åkersenap uppgavs vara allmän i Hälsingland (Wiström 1898), och vi känner 24 gamla uppgifter om dess förekomst, spridda över hela landskapet. Våra sentida fynd är sexton och bara två av dessa är på åker, övriga på diverse kulturmarker, ett på ruderatmark efter rivning av ett hus (Hedwall 2007, muntl.). Även de sentida fynden är utspridda men med någon övervikt åt sydost. Det är möjligt att arten var ett åkerogräs i gamla tider, men det är den inte nu. Nu är det i stället åkerkål och åkerkårel som gör fälten gula. Åtminstone två av de sentida fynden av åkersenap, det ovan nämnda efter rivning av hus och ett efter grävning på en före detta stallbacke (Sahlin 2012b), pekar på att arten kommit ur en gammal fröbank.