Adam och Eva

Gammal bofast art.

I gles lövskog nära sommarstugtomt, rimligen inplanterad fastän uppgift härom ej är känd. - 1 (1).

575 Dactylorhiza sambucina (L.) Soó

Syn.: Orchis sambucina L.

This species is mainly restricted to Europe. The occurrence is irregular. It is extinct in several localities, for instance in Denmark. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 110.

Kalkgynnad ört i torr- och friskängar. Det är osäkert om växten har funnits vildväxande i Närke. Inga belägg har setts.

Ca 15; i sydöstligaste Mälarområdet. Sydligt kontinental art med stora värmeanspråk under vegetationsperioden. Utbredningstyp: S13.

D. latifolia
Adam och Eva är en sydöstlig art vars svenska västgräns löper genom Småland. Den växer öppet på torr eller snabbt upptorkande mark i artrika, lågvuxna torrängar kring hällar, på gruskullar och i backsluttningar. De flesta individrika lokaler finns nära havet eller andra stora vatten. I skärgården påträffas arten ofta i skrevor i strandnära klippor. Man kan även finna den i ekdungar och lövskogsbryn samt i hagmarker med måttligt betestryck.

Arten är känslig för tidigt och/eller intensivt bete, gödsling och igenväxning.

Adam och Eva är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings och Kronobergs län. Den har under 1900-talet försvunnit helt från södra delen av det senare länet.

Adam och Eva växer på torr, välhävdad mark som inte behöver vara påtagligt kalkrik. På Stora Alvaret finner man oftast växten på de betade torrängsryggar som utgör rester av ursvallade moränryggar. Nära havet växer Adam och Eva på sandgräshedar, gamla strandvallar och ibland på tuvor i friskängar. Orkidén ses också i slåtterängar och på naturtomter. Vissa år är blomningen magnifik.

Adam och Eva växer främst på Stora Alvaret och är fläckvis också vanlig i östra sjömarken. Söder om Borgholm klarar den även de något kalkfattigare lokalerna väster om väg 136; detta till skillnad mot göknycklar Anacamptis morio som helt saknas där. I Mittlandet är den sällsynt och växer på i skogen insprängda torrängar och alvarpartier. I barrskogarna längst uppe i norr, Böda och Högby sn, saknas den helt. Jämfört med Sterner (1938) är orkidén idag tydligt mer frekvent på Stora Alvaret. Kan betestrycket förr varit alltför hårt? Tidigt betespåsläpp kan också ha bidragit till att orkidén inte hann sätta frukt. Även jämfört med Lundqvist (1979) är lokalerna idag fler på det välinventerade Stora Alvaret men samtidigt är orkidén funnen i ett färre antal socknar. Upphörd hävd eller tillförsel av näringsämnen gör att småvuxna arter som Adam och Eva konkurreras ut och snabbt försvinner från en lokal. En viss minskning bedöms därför föreligga.

Adam och Eva pollineras av oerfarna humledrottningar, främst stenhumla Bombus lapidarius och haghumla B. sylvarum. De lockas både av de färggranna blommorna och deras doft. Men redan efter att ha besökt några enskilda blommor lär sig drottningen att undvika orkidén som helt saknar den belöning som humlan är ute efter – nektar. Därför är det främst de tidigast utslagna blommorna, längst ner i blomaxet, som blir pollinerade och kan sätta frö (Nilsson 1980). Skulle humledrottningen vara infekterad av rundmasken Sphaerularia bombi bidrar detta till att humlan flyger runt under längre tid och pollinerar fler orkidéplantor (Lundberg & Svensson 1975).

Fördelningen av de två färgmorferna skiljer en hel del mellan olika geografiska områden. Forskning har visat att på lokaler med ojämn fördelning av de två färgmorferna gynnas den mer sällsynta med bättre fruktsättning (Gigord m.fl. 2001). På lokaler med gott om gullviva Primula veris, som kan erbjuda nektar, blir gulblommiga plantor av Adam och Eva sämre pollinerade (Jersakova m.fl. 2006). Humledrottningarna lär sig snabbare att besöka den vinstbringande gullvivan framför den snarlika orkidén.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Adam och Eva är en starkt kulturbunden art som helst växer på torra, öppna betesmarker eller i ängen. De rikaste lokalerna ligger strandnära. Den finns också i några sommarstugegräsmattor (där gräsklippningen ibland börjar först en bit in på sommaren). Man kan även se den på hällmark bland lavar och låga örter i ett tunt gruslager på kalkhällen, t.ex. på Hejnum hällar. På inlandslokalerna påträffas nästan enbart den gula färgformen. Mellanformer (rosa, blekt köttfärgade, gulrosa) förekommer, t.ex. vid Valar i Vamlingbo. Även blomax med omväxlande röda och gula blommor är kända (Eksta, St. Karlsö).

De flesta lokaler som noterades under 1800-talet och det tidiga 1900-talet finns ännu kvar. Några nya lokaler på sydöstra kusten har uppstått (eller upptäckts?), men rätt många inlandslokaler har försvunnit.

I stort sett är förändringarna i utbredningen under de senaste 50 åren inte så stora (jfr utbredningskarta hos Pettersson 1958). Lokalerna är dock för sin fortsatta existens beroende av hävd (hällmarkslokalerna undantagna), och på en del inlandslokaler där hävden har minskat har Adam och Eva gått tillbaka eller försvunnit helt. I Linhatte änge i Vall, för att nämna ett exempel, fanns Adam och Eva talrikt 1942; i en provyta om 1 m × 0,75 m räknades 24 ex. 1945 (B. Pettersson, fältanteckningar). År 1985, när ängeshävden hade upphört, men lokalen fortfarande betades av hästar, fanns 30–40 ex. kvar i hela änget, och 20 år senare, 2005, kunde Adam och Eva inte återfinnas.

Den östliga arten är rapporterad från ett par lokaler förutom primäruppgiften, där det visat sig att den varit inplanterad. Kanske detta gäller även primäruppgiften. 

Adam och Eva växer i klippängar och örtbackar, lokalt även i friskare ängsmark, ibland i närmast hedartad betesmark. Arten är kalkgynnad och kräver öppna marker med lågt gräs. Den var förr vanlig i kusttrakternas slåtterängar och gynnas också av måttligt bete men missgynnas av intensivt försommarbete och kan därför temporärt öka efter betets upphörande. På många ställen är den emellertid nu åter försvinnande eller försvunnen på grund av igenväxning. Även vildsvinen som selektivt söker orkidéknölar har gått hårt åt arten på sina håll. Adam och Eva är frostkänslig och blir sällsynt redan någon kilometer från havet. I inlandet är den mycket sällsynt, numera försvinnande och finns nästan uteslutande vid de stora sjöarna. I Sörmland är den gula och röda färgformen ungefär lika vanliga. Intermediära former är sällsynta.

Adam och Eva växer i naturbetesmarker, företrädesvis på torrare backar och slänter. Den kan även förekomma på vägkanter, vid hällar, i örtrika klippängar samt skogsbryn. I skärgården finns den mest i hällkanter eller på ängsfragment mellan klippor. De rikaste förekomsterna finns i kustnära områden.
Förändring - 5 %. – I landskapet som helhet finns en tendens till minskning, dock inte i skärgården. I inlandet har den däremot gått kraftigt tillbaka. I naturbetesmarker håller arten sig kvar ett antal år efter upphörd betesdrift, men försvinner sedan snabbt. I Roslagen har den minskat eller försvunnit på flera lokaler under inventeringsperioden i samband med att nötkreatursbetet upphört på många håll, genom kvävegödsling av naturbetesmarker, alltför intensivt bete eller genom att de gamla hagarna exploaterats för bebyggelse. Lokalt i Uppland, liksom i Södermanland (Rydberg & Wanntorp 2001) har vildsvin gått hårt åt denna art, liksom flera andra orkidéarter, bl.a. johannesnycklar på dess uppländska lokal.