vitoxel

1; Skogslåglandet: Kila Åsbo 500 m N-ut på åsen på vägens högra sida, sedd sedan 1962, "har förvildat sig bland halvstora sälgbuskar på vägkanten. Det finns även småplantor på Ljömsebosjöns sydsida nära stranden, och de måste alla ha kommit från ett nu möjligen försvunnet moderträd vid Åsbo" 1966 (NORDIN 1966; LD).

Vitoxel odlas som prydnadsträd och häckväxt. Den är funnen kvarstående och tillfälligt förvildad. Arten, som härstammar från mellersta och södra Europa, är i Sverige känd som förvildad sedan 1930-talet.

1163 Sorbus aria (L.) Cr.

This species, excl. the closely related S. obtusifolia (DC.) Hedl. (syn.: S. norvegica Hedl.) and S. rupicola (Syme) Hedl. (see no. 1164 and 1165, respectively), is mainly restricted to Europe. In the mountains of W. Jugoslavia subsp. lanifera (A. Kern.) Jav. is distinguished. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 209.

Odlad som prydnadsträd, samt kvarstående eller tillfälligt förvildad.

Status: sällan odlat prydnadsträd; någon gång förvildad med fågelspridda frön och då ofta mycket långlivad men sällan eller aldrig vidare spridd och knappast bofast. Först uppgiven 1989 från Välluv (SÅH) men några av de förvildade träden är i dag minst 40 år gamla. Dessutom finns åtskilliga äldre uppgifter om förvildad ”S. rupicola” vilka i flertalet fall torde avse denna eller närstående arter.
Kommentar: B, granskare KIC och PLa.

Vitoxel växer spontant i södra och mellersta Europa, Nordafrika och sydvästra Asien. I Sverige odlas den till prydnad och kan ibland förvildas. Småländska belägg, som troligen kommer från odlade exemplar, finns från Kalmar Kalmar Skansen 1892 (H. Alfving i S), Stensö 1905 (S. Johansson i OHN, !ThK 2004) och Oskarshamn Oskarshamn 1909 (H. Svensson i UPS, !T. C. G. Rich 2003).

Vitoxel härstammar från Mellan- och Sydeuropa. I Sverige odlas den ibland och kan då sprida sig ut i landskapet. Det finns några närstående arter som inte alltid är lätta att skilja från varandra: balkanoxel S. graeca, norskoxel S. obtusifolia och klippoxel S. rupicola. De har därför sammanförts till begreppet vitoxel (aggregat) och redovisningen nedan avser detta. På Öland finns ett antal fynd och på primärlokalen finns vitoxel fortfarande kvar varför den bedöms som bofast.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, bofast.
Främst kalktallskog och öppna hällmarker (även i karstsprickor), kalkklippor, kalkbranter och klintmiljöer; ibland på grus eller sand. Ursprungligen spridd med fåglar från planterade träd. Vitoxel ökade under slutet av 1900-talet. I dag är arten tämligen allmän inom en mils avstånd från Visby (något längre bort, till Tofta, i söder), där den odlats sedan mitten av 1800-talet. Några smärre förekomster i Roma, Klinte och Garde är troligen resultatet av närspridning (vitoxel är planterad som alléträd i Romakloster, flera olika Sorbus-arter har tidigare planterats på Klinteberget och i Garde fanns bara en fröplanta i närheten av ett odlat träd). De övriga lokalerna, i Näs, Silte, Sproge och Levide, omfattar bara ett fåtal buskar eller unga träd och är troligen inte så gamla. B. Petterssons uppgift från Näs handlar troligen om en förekomst vid Gans 1945 (Pettersson ms), antecknad som S. rupicola (klippoxel) men inte markerad i utbredningskartan för denna art (Pettersson 1958 pl. 11): ”Flera ex. enligt Henning Larsson ej planterade.” I dag finns vitoxel längre norrut i socknen.

Expansionen i Visbytrakten kommer säkert att fortsätta framöver, eftersom det nu finns gott om mogna träd i naturen.

Vitoxel odlas som prydnadsträd och kan påträffas kvarstående eller tillfälligt förvildat. 

Vitoxeln odlas i parker, kommunala planteringar och på motorvägsslänter Den sprids lätt med fåglar och påträffas ibland långt från planterade träd. På flera av lokalerna växer den i skyddade bergbranter, dit den säkerligen spritts av fåglar.

Mellersta och södra Europa. I Sverige planterad och förvildad.