
vitfryle
Luzula luzuloides
vitfryle är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

vitfryle är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- vitfryle




Inga nycklar finns för detta taxon.
Atlas of North European vascular plants
165 Luzula luzuloides (Lam.) Dandy & Wilm.
Syn.: L. nemorosa (Poll.) E. Mey.
This species was originally restricted to C. and SE. Europe but has been introduced with grass-seed into N. Europe and occasionally N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 87.
Hallands Flora
Vitfryle är en sen invandrare som i några fall naturaliserats i ganska opåverkad löv- och blandskog (se under Getinge och Fagered i lokaluppräkningen nedan). Främst växer den emellertid på olika kulturståndorter, t ex vägrenar, gamla banvallar, bryn och parkgräsmattor. Den bildar ofta rika bestånd.
Arten inkom huvudsakligen med tyskt gräsfrö till parker och banvallar under senare delen av 1800-talet (Hylander 1943).
Närkes flora
Park- och järnvägsinsåning, förvildad i Sverige sedan 1880, i Närke utan tendens till spridning.
Blekinges Flora
Ny bofast art.
Ångermanlands flora
Införd utmed järnvägar, främst på bangårdar, även funnen på två lokaler i annan okänd miljö. Huvudsakligen importerad till Sverige med tyskt gräsfrö under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. - 8 (8).
Flora över Dal
Hård 1935.
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Smith (1920) som L. nemorosa: införd i vall nära Fjällnäs.
Västmanlands Flora
19; tämligen sällsynt, jämnt fördelad. Inhemsk i Kontinentaleuropa men naturaliserad i hela vårt område. Utbredningstyp: U.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många (40) rutor vid förra inventeringen. Vid förra inventeringen dock med betydligt fler lokaler på slätterna men i motsvarande grad färre inom urbergsområdet.
Smålands flora
Vitfryle har kommit in i landet med tyskt gräsfrö, som användes till bland annat parkgräsmattor och stabilisering av banvallsslänter under 1800-talets sista decennier (Hylander 1943). Den står ofta kvar på insåddsplatsen eller sprider sig lokalt inom denna; ibland växer den tillsammans med parkgröe Poa chaixii, som införts på samma sätt. Någon gång vandrar arten ut till torr och mullrik mark i omgivningarna, t.ex. grässluttningar och gles lövskog.
Ölands flora
Vitfryle härstammar från Mellan- och Sydeuropas bergstrakter. Till Sverige har den inkommit under 1800-talet med gräsfrö som använts för utsådd i parker. Det finns endast ett äldre fynd från Öland. Inga fynd gjordes under inventeringen.
Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.
Gotlands flora
Inkommen, bofast.
Inkommen med utländskt gräsfrö till trädgårdar och parker. Den aktuella lokalen vid Fridhem i Västerhejde ligger ca 2 km N Lunds, där vitfryle påträffades 1926.
Bohusläns Flora
Vitfryle är en gräsfröinkomling från mellersta Europa. Den har ingått i gräsfröblandningar som använts för insåning i parker och på banvallar, vilket speglas i de moderna förekomsterna, som nästan alltid finns i lundartad lövskog i närheten av parker och gamla, större gårdar eller intill järnvägar. Det verkar dock som om arten minskar. Kanske det är igenväxning av de förr öppna parkområdena som inverkar.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Vitfryle växer främst i parker som under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet besåtts med vildsamlat mellaneuropeiskt gräsfrö. På sådana platser förekommer den nästan alltid tillsammans med parkgröe och andra gräsfröinkomlingar med samma historia. Vitfryle hör till de mest livskraftiga av dessa växter och har sedan det infördes ökat på flera lokaler. Arten har också på flera platser i landskapet spritt sig ut i omgivande terräng, främst längs vägkanter men även i skogsmark.
Upplands flora
Almq. Sällsynt. Ett 20-tal lokaler i Mälar- och kusttrakterna, främst kring Stockholm; nordligast på Vätö; i Uppsala län fem lokaler.
Vitfryle har framför allt etablerat sig i parker och trädgårdar, men även i friska barrskogar, lundar och skogsbryn.
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Vitfryle sprider sig med frön, men bara över korta avstånd. Nya plantor utvecklas även i sluten vegetation av kruståtel med mera. Plantorna är perenna och bildar täta tuvor som dominerar över kruståteln och blommar rikligt. De skott som har blommat vissnar på hösten och blir halmfärgade, medan sidoskott vid basen av dem övervintrar gröna och blommar nästa år. Arten bildar bladrosetter även i gräsmattor. Vitfryle blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid. Arten har små krav på sin växtplats, utvecklas väl och blommar både i helt öppen och halvsluten miljö, både på mycket torr mark och på fuktig.
Vitfrylens svenska historia skildrades av Hylander (1943b). Den anses inkommen som inblandning i tyskt gräsfrö, möjligen i första hand av lundgröe. Fröet ska ha importerats för besåning av gräsytor i parker och järnvägsbankar. Första fynden av vitfryle publicerades 1880 (Sörmland och Jönköping), men Hylander trodde att arten hade kommit in redan på 1860-talet. Artens sentida svenska utbredning framgår av Hultén (1971), där många sydsvenska lokaler karteras och inlandsbanans sträckning genom Norrland tydligt framgår av kartbilden. Den hälsingska utbredningen följer detta mönster. Vi känner 7 gamla lokaler, varav 2 troligen är återfunna. Dessutom har vi hittat vitfryle på 17 nya lokaler. Sex av lokalerna är på eller i närheten av järnväg. Åtta av dem är i park- eller trädgårdsmiljö.