vit fetknopp

Endast kulturspridd, sannolikt utkommen från odling, i ett fall eventuellt införd med barlast. - 3 (3).

1008 Sedum album L.

This species is native in most parts of the distribution area in Europe, N. Africa and SW. Asia. It has been introduced into the British Isles (except the SW. part) and other parts of W. and N. Europe (marked on the map). It has also been introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 197.

Vit fetknopp är inte känd från någon lokal med naturlig vegetation och är sannolikt inte ursprunglig i Halland. Däremot odlas den ofta som prydnadsväxt och förvildas ganska lätt på stenmurar kring kyrkogårdar och trädgårdar samt på torr ruderatmark.

Arten har ökat under 1900-talet genom att den blivit vanligare i odling och därmed också oftare förvildad.

Ursprunglig efter landets kuster och prydnadsodlad. Vid norra Storhjälmarstranden sökes den ”sällan förgäves på klippor” enl. Blomberg (1865a) vilket kan tolkas som en inhemsk förekomst, och är en överdrift. På Valen i Götlunda sågs 12 näraliggande lokaler på strandhällar och sandfält 1979–1986. Hartmans (1866) notering ”här och där” eller sälls. i norra, mellersta och västra Närke är också osäker. Ännu Janssson (1947a) saknade den S om Storhjälmaren. Nilsson (1986) såg 2 bestånd vid Sticksjö och Valsta i Glanshammar som ursprungliga, medan 2 i Rinkaby och 6 i Viby (Nilsson 1978) antogs vara förvildade från odling.

Ingen av lokalerna utanför Hjälmaren tycks vara inhemsk. Varken kalkbrottförekomster i Hammar och Lillkyrka eller häll- och blockbestånd långt från gårdar ger intryck av ursprunglighet. Otvetydigt odlade eller förvildade bestånd har meddelats från vägrenar, murar, järnvägsgrus, ödetomter och kalkhällar.

Den vita fetknoppen växer främst på örtrika berg och markhällar. Den är en karaktärsart för kalk hällar som om våren färgas mörkt röda av de talrika blads­kotten. I de östra delarna av landskapet förekommer den även på silikatberg men i västra Sörmland är den mer krävande och de få naturliga förekomsterna finns uteslutande på kalkhällar. Arten planteras ofta i stenpartier och på hällar kring bebyggelse och i landskapets västra delar är de flesta förekomsterna av denna typ.

Europa, Främre Asien, Nordafrika. I Sverige främst i den östra delen av Götaland och Svealand.

Som troligen spontant sällsynt i Mälarområdet i vid mening. Förvildning tämligen sällsynt-sällsynt på Mälarslätten och i Skogslåglandet. Högre upp några subspontana, nog obeständiga förekomster i Övre Bergslagen. Europeiska utbredning sydligt subatlantisk; i Sverige närmast sydligt suboceanisk. Således beroende av varmt-milt klimat för full vitalitet och spridningsduglighet. Som inhemsk säkerligen av klimatskäl naturligt begränsad till sydligaste Västmanland. Som varaktigt förvildad har den möjligen sin klimatgräns högre upp i landskapet. Utbredningstyp som förmodat idiokor: S12. Som antropokor: S3.

Förmodligen gammal bofast art; Aspegrens uppgifter ovan är sannolikt gamla etableringar. Vit fetknopp odlas även som prydnadsväxt, och växer idag som kvarstående eller förvildad på stenmurar och hällmarker; den är även etablerad på senare tid t.ex. på Hattholmen i Karlskrona och sannolikt spontan på öar i Bräkne-Hoby skärgård.

Linné 1747.

En flerårig, kal och mattbildande växt med typiskt rödaktiga suckulenta blad. Bladen som är ovala till korvlika sitter i små lösa huvuden i toppen på de sterila skotten. Arten som är vintergrön bildar lösa mattor med sina korta utlöpare. Den blommar från juni och framåt med femtaliga vita blommor som sitter i kvastar på dm-höga glest bladiga skaft.

Vit fetknopp växer på kalkhaltig mark, helst klippor och hällar men också ofta på murar och gamla husgrunder. Mer sällan hittar man den på torrbackar. Den förekommer upp till norra Uppland och är vanligast längs östkusten. Den är liksom många andra fetbladsväxter även odlad som prydnadsväxt och kan därför hittas förvildad och kvarstående även utanför dess naturliga utbredningsområde.

Förväxlingsrisk:
Engelsk fetknopp (S. anglicum) som sällsynt hittas på strandnära klippor på västkusten bildar täta mattor och bladen är tydligt avsmalnande mot en liten spets vilket gör dem mer ägglika.
Vegetativt påminner denna art mer om gul fetknopp (S. acre). De vita blommornas hylleblad har dessutom en tydligt avsatt spets.
Liten fetknopp (S. annuum) har liknande blad men är ettårig och saknar därför utlöpare och har dessutom små gula blommor.
Den förvildade arten blek fetknopp är även den ettårig och har glandelhår upptill.
Lydisk fetknopp (S. lydium) är en annan förvildad art med klotrunda sterila skott och små mycket tätt sittande blad. De blommande skotten, som ofta är fåtaliga, har fint håriga stjälkar.

Vit fetknopp är av allt att döma ursprunglig på klippor och hällar i skärgården, där den gärna växer exponerat mot havet i sydvända eller sydostliga lägen. Den är dessutom sedan gammalt odlad som prydnadsväxt och påträffas ofta som kvarstående eller förvildad på tunn, basrik jord, t.ex. husgrunder, stenmurar, stengärden, berghällar och vägkanter.

Kartan visar stark ökning. Detta är en vanlig bild då det gäller förvildade arter. Orsaken är nog delvis att sådana tidigare ägnades föga uppmärksamhet, men säkert har också allt fler förvildade bestånd uppkommit med åren.

Vit fetknopp är en karaktärsart för alvarets hällmarker. Den kan växa i de mest extrema miljöerna som på de små mosskuddar som vilar på kalkstenshällen. Tidvis är dess växtplatser översvämmade medan de däremellan är extremt torra. Arten förekommer även i vittringsgrus, torrängsalvar och till och med på toppen av tuvor i fuktängar.

Vit fetknopp är vanlig på Stora Alvaret och längs västra stenkusten men undviker de mest odlingsintensiva delarna av Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att växten är ungefär oförändrad.

Vit fetknopp är en mycket variabel art när det gäller storlek och bladform. På Öland är arten dock mycket enhetlig och relativt småvuxen. Normalt blir bladen kraftigt rödfärgade i sol, men ganska ofta hittar man enstaka plantor som helt saknar röda pigment och som därför får en ljust gulgrön färg. Sådana plantor har kallats f. pallens, men anses numera inte ha något taxonomiskt värde (se Linnés kommentar ovan). I odling förekommer en del former som ser väldigt annorlunda ut jämfört med den vilda öländska formen. Än så länge verkar de inte ha förvildats i någon större utsträckning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kalkhällmarker, ofta i mosstuvor som tidig kolonisatör men även i grus och sand över hällen, klippmiljöer, block, alvar, vätkanter, kalkgräsmark, torr fårbetesmark, strandklapper, strandvallar, torrbackar och bar sandmark, även på betad strandäng. Vit fetknopp förekommer i samma biotoper som gul fetknopp S. acre, men dessutom på lerig, vinterfuktig alvarmark, vilket avspeglas i att andelen provrutor med vit fetknopp är väsentligt högre än motsvarande andel för gul fetknopp.

Vit fetknopp har oftast blad med en rödaktig anstrykning, men ej sällan ser man exemplar med rent ljusgröna blad och utan rött färgstänk i blommorna. Det är oftast enstaka plantor, där den ljusgröna bladfärgen bryter av mot en röd matta av huvudformen.

Funnen under Projekt Gotlands flora från Sundre till Fårö (sällsynt på Avanäset). Hultén (1950, 1971) hade lokalprickar för arten även på Gotska Sandön, Fårö. Bakgrunden till detta känner vi inte, men vit fetknopp har under senare år (2006) blivit planterad på jordkällarens tak i Fyrbyn. Vid slutet av 1800-talet angavs frekvensen som ”Allest.” (Johansson 1897). Detta gäller för öns kalkområden även i dag. I jordbruksområdena och i sluten skogsmark är den, liksom gul fetknopp, inte vanlig.

Vit fetknopp växer på liknande platser som gul fetknopp men är kalkgynnad och förekommer därför företrädesvis på skalpåverkad mark eller i något basrika berg. I inlandet är den någon gång spridd från odling. Arten är starkt kustbunden. Att vi funnit den i fler rutor än under föregående inventering beror förmodligen på tätare undersökning i skärgården.

Vit fetknopp blommar i mjölkens och i ljungens tid, samtidigt med kärleksört, senare än gul fetknopp. Bladen behålls vitala genom vintern, med klorofyll, men starkt brunfärgade av antocyan.

Arten växer endast på mycket starkt kulturpåverkad mark. På murkrön i ruinen efter gamla kyrkan i Skog planterades den in efter restaureringen år 1928 (Salvén 1944). Där växte den rikligt fram till omkring 2010, då den vid en ny re­staurering täcktes över med en ny växtmatta. Även på Hoberget i Bollnäs ser den ut att vara inplanterad, tillsammans med stor fetknopp, men förvildar sig i låg mossa inom ett 30 × 50 m stort område. Även på Grängsjöberget i Gnarp är den sannolikt förvildad från trädgård. Övriga lokaler är på vägren, avfallsplats och slaggpir.