violer

Mångtusenåriga lämningar av violer är kända från Vilstaängen i Hackvad och Ekebymossen i Kumla (L. von Post 1925).

[Viola kitaibeliana]
Status: uppgiven 1889 från Köpinge (Neum i LD) och 1893 från Tomelilla (CFLu i LD), men ingen expert har varit villig att vare sig bekräfta eller dementera bestämningarna.

[Viola canina subsp. canina × riviniana × uliginosa]
Status: uppgiven 1949 från Allerum (ISeg i S), men bestämning ej bekräftad.

[Viola hirta × mirabilis]
Status: uppgiven 1944 från S. Åsum (HWei inv.) men belägg saknas.

[Viola palustris × uliginosa]
Status: uppgiven 1959 från Allerum (ÖNil i LD) men bestämning ej bekräftad.

Flera av arterna inom detta släkte är svårbestämda och många bildar lätt hybrider med varandra. Förutom ängsviol × skogsviol V. canina × riviniana, som är den vanligaste hybriden, har dessa bara uppmärksammats i några enstaka fall under inventeringen.

[Viola persicifolia × rupestris (V. rupestris × stagnina) – strandviol × sandviol]
[Uppgiven från KK Kristianopel Brömsebro, HHyl (Holmgren 1942). Ej uppgiven för Norden i Karlsson (1998) och inga belägg sedda.]

Violer har lätt att bilda hybrider, och ett stort antal sådana är kända från Sverige. En grupp i släktet representeras i Sverige av åkerviol V. arvensis, hornviol V. cornuta, styvmorsviol V. tricolor, bukettviol V. × williamsii och pensé V. × wittrockiana. I den gruppen är hybriderna oftast fertila och bildar frö. Hybrider mellan övriga arter är däremot oftast sterila och kan kännas igen på de näbblika, förtorkade blomresterna utan utvecklade kapslar. Hos hybrider mellan de arter som har bladiga stjälkar (ängsviol V. canina ssp. canina, norrlandsviol V. canina ssp. montana, underviol V. mirabilis, strandviol V. persicifolia, lundviol V. reichenbachiana, skogsviol V. riviniana och sandviol V. rupestris) sitter de vissnade stjälkarna med de karakteristiska ”näbbarna” kvar länge (ofta över vintern). Dessa hybrider är ofta vegetativt kraftigt utvecklade och kan, till skillnad från föräldrarna, bilda stora ruggar eller vidsträckta bestånd.

Ängsviol × strandviol × lundviol Viola canina × persicifolia × reichenbachiana

Exemplar, samlade i Oskarshamn Döderhult Rostorp 1910 av G. Linderoth, har bestämts till denna hybrid av C. Areskog. Några har hamnat på Riksmuseet (S) och har där ombestämts (jämför följande hybrid); fyra finns oreviderade i OHN. Med tanke på att primärhybriderna i denna del av Viola är höggradigt pollen- och frösterila är det osannolikt att trippelhybrider alls förekommer.

Ängsviol × lundviol × skogsviol Viola canina × reichenbachiana × riviniana

Ett exemplar i OHN, samlat i Oskarshamn Döderhult Rostorp 1910 av G. Linderoth, har bestämts till denna hybrid av C. Areskog. Exemplaret är ganska litet och outvecklat (Rühling 1997) och bestämningen måste ifrågasättas. Jämför även kommentarerna under de båda föregående hybriderna!

De gotländska arterna av violer kan föras till tre sektioner inom släktet. En av dessa innehåller åkerviol V. arvensis, styvmorsviol V. tricolor och storblommiga trädgårdsformer, såsom penséer V. × wittrockiana. Denna grupp är lätt att känna igen, och på Gotland har namnen dag u nat, nat u dag samt (förmodligen ett senare inlån) pangséer använts. En andra sektion innehåller luktviol V. odorata och buskviol V. hirta, och den tredje sektionen innehåller övriga arter. Namnet skogsveiol har använts för arter inom den senare gruppen, men det är troligen av sent ursprung.

Violerna hybridiserar villigt med arter inom samma sektion, och det är inte förvånande att äldre botanister använde sig av ett vidare artbegrepp än det som vi har i dag; Linnés V. canina omfattade ängsviol, lundviol, skogsviol och sandviol, för att nämna ett exempel.