vildtulpan

Vildtulpan är en gammal prydnadsväxt som fortfarande saluförs. Man finner den, ibland i rika bestånd, som kvarstående eller förvildad i parker, gamla trädgårdar, naturbetesmarker, övergivna åkrar och på vägkanter.

Arten är inhemsk i södra Europa, Kaukasus och Algeriet. I Sverige är den känd som förvildad sedan 1744.

Prydnadsväxt, tidigast vildväxande i Sverige på 1740-talet.

Ny bofast art.

17; glest spridd på Mälarslätten; ett par lokaler i Skogslåglandet. Kan vara något förbisedd. Torde som vildväxande inte vara klimathärdig i Bergslagen. Utbredningstyp: S6.

Vildtulpan är införd som prydnadsväxt i Sverige; den fanns i Skåne redan i mitten av 1700-talet (Linné 1755). I Småland har den noterats från häckar och gräsmattor i parker och trädgårdar samt från vägrenar vid bebyggelse. Arten är i landskapet oftast fåtalig på sina lokaler.

Vildtulpan vars ursprung är oklart, är naturaliserad i en stor del av Europa; i Sverige har den länge odlats som prydnadsväxt. På Öland är den först noterad i början av 1800-talet. Idag växer vildtulpan i vägkanter, åkerrenar, betade torrängar, mindre lövdungar, busksnår samt på ruderatmarker (utkast och jordhögar). Den är också vanlig i kulturpåverkade gräsmarker, kvarstående i några ödeträdgårdar och finns idag vid de flesta av Ölands kyrkor. Vildtulpan förekommer i betade torrängar, mindre lövdungar och busksnår. Sällsynt är den noterad i de udda miljöerna stenbrott och klapperstensvall vid havet. Liksom vintergröna Vinca minor kan förekomster i Mittlandet av vildtulpan signalera att där har funnits en bosättning. Tittar man efter noga brukar rester av husruiner gömma sig under bladmattan med vildtulpan eller vintergröna.

Vildtulpan är vanlig inom Mittlandet. Söder om en linje mellan Vickleby–Sandby blir den påtagligt sparsam, vilket eventuellt kan bero på olika odlingstraditioner. På Stora Alvaret saknas den nästan helt liksom längst i norr i Bödas barrskogar. Ofta ser man icke blommande bestånd med vildtulpan som i stället avslöjar sig med sina typiskt blågröna blad med en kant i purpurrött. Arten förefaller ha ökat tydligt sedan Sterner (1938) vilket kan tyda på att den är relativt sent inkommen till Öland. På dagens karta ligger prickarna betydligt tätare, speciellt inom Mittlandet. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Förvildad, bofast. Tidigt odlad, förmodligen sedan 1600-talet (se Johansson 1998); odlas än i dag, men mer sällan. Förvildad och naturaliserad, troligen helt vegetativt spridd, i vägkanter, på gräsmattor, på kyrkogårdar, på jord- och skräphögar samt i ängen, ofta i utbredda, ej blommande bestånd. Blomning aktiveras efter omrörning, vägkantsskärning e.d.

Utbredningen av denna kulturspridda art avspeglar i stort sett vägnät och gårdar i de åkerbruksdominerade delarna av Gotland. Däremot är vildtulpan ovanlig inom öns skogsområden och i de östra och nordöstra delarna av huvudön; den saknas helt på Fårö och Gotska Sandön. Johansson (1897) anger arten som ”Förvildad flerst.”, vilket innebär att vildtulpan troligen ökade något under 1900-talet.

Vildtulpanen finns förvildad i och kring gamla trädgårdar och parker. Den sprider sig med utlöpare och bildar därför ofta massbestånd i parkgräsmattor. Dessa bestånd blommar sällan men vid omgrävning eller i öppen jord i rabatter och buskagekanter kan de eleganta gula klockorna vissa år uppträda i mängd.

Prydnadsväxt troligen från Medelhavsområdet; naturaliserad i parker och lundar på flera håll i landet.