vildpersilja

1403 Aethusa cynapium L.

This species probably originates from C. Europe. It has spread as a weed and occurs now also in N. Europe and N. America.

Vildpersilja är en gammal, kulturberoende växt. Den konkurrenssvaga arten växer på mer eller mindre blottad mark i trädgårdar, intill husgrunder, på avfallstippar, jordhögar, järnvägsområden, vägkanter och P-platser. Giftig.

Arten är hemmahörande i stora delar av Europa, norra Afrika och västra Asien.

Vildpersiljan har sannolikt minskat under 1900-talet.

Växten var förr allm. (Gellerstedt 1852, Hartman 1866) och täml. allm. i Örebrotrakten (Hedera 1887) men meddelades blott från ett par lokaler. I Svennevad fann Kjellmert (1947) ett tillfälligt fynd. Nu är växten spridd–täml. allm. i hela Närke.

Vildpersilja är en konkurrenssvag, giftig läkeväxt i trädgårdar, ogräsmarker, sandiga hagar, på sandstränder, lagårdsbackar, bangårdar, tippar och vägkanter m.m. Den var under en tid mkt sälls. på Mellansvenska myrodlingar bland rotfrukter (Tolf 1903).

Se även: smal vildpersilja Aethusa cynapium var. cynapium, trädgårdsvildpersilja Aethusa cynapium var. domestica och stor vildpersilja Aethusa cynapium var. gigantea

Gammal bofast art.

Se även liten vildpersilja Aethusa cynapium var. agrestis, smal vildpersilja Aethusa cynapium var. cynapium, trädgårdsvildpersilja Aethusa cynapium var. domestica och stor vildpersilja Aethusa cynapium var. gigantea.

Spridd (åtminstone förr) lokalt tämligen allmän på Mälarslätten; tämligen sällsynt i Skogslåglandet (funnen mest i de S. delarna); några få förekomster i BergsIagen, osäkert beständig utom i SV. Har i Skandinavien en klart sydlig utbredning och missgynnas säkerligen av övre Västmanlands temperaturklimat. Utbredningstyp: S3.

Förr på lastageplatser, sannolikt inkommen med barlast. - 4 (3).

Myrin 1832.

Status: gammal och bofast men fordom odlad som medicinalväxt och måhända ursprungligen avsiktligt införd under sen järnålder (KLun 2007).
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: mycket variabel och delas upp ofta i underarter eller varieteter men då avgränsningen och uppfattningen om dessa varierat under inventeringsperioden har endast en mindre del av materialet blivit konsekvent uppdelat (se även varieteterna liten vildpersilja Aethusa cynapium var. agrestis, smal vildpersilja
Aethusa cynapium var. cynapium, trädgårdsvildpersilja Aethusa cynapium var. domestica och stor vildpersilja Aethusa cynapium var. gigantea).

Vildpersilja växer på frisk, näringsrik och helst öppen jord som ofta är kalkpåverkad. Den är främst noterad från ruderatmarker som jordhögar, stentippar, komposthögar och gamla stenbrott. Vildpersilja är vanlig i människans närhet och dyker upp i trädgårdsland, på gårdsplaner och gödselhögar. Många fynd är också gjorda i vägrenar och åkerkanter. Vid några tillfällen är vildpersilja funnen i betesmarker, skogsbryn och på steniga stränder.

Vildpersilja är vanlig på en stor del av Öland men norr om Borgholm är det något glesare med fynden. Det är tydligt hur den håller sig nära människoboningar och helt undviker östra Ölands sjömarker och Stora Alvaret.

Vildpersilja företräds på Öland av fyra varieteter: liten vildpersilja var. agrestis, smal vildpersilja var. cynapium, trädgårdsvildpersilja var. domestica och stor vildpersilja var. gigantea. Av drygt 300 fynd under inventeringen har 1/3 bestämts till varietet. De fördelar sig enligt följande (antal fynd efteråt inom parentes): var. agrestis (3), var. cynapium (49), var. domestica (34) och var gigantea (10). Fynden är få för varje taxon varför det är svårt att dra några säkra slutsatser om de olika varieteterna föredrar olika biotoper (se nedan).

Lågväxta plantor (< 70 höga) har var. agrestis och var. domestica. De har färre småflockar än 14 och de nedre bladen har 1–3 småblad. Hos var. agrestis är stjälken nertill kraftig, kantig och solid. Sidogrenarna utgår i en vinkel av 60–85° och primärflockens skaft är efter blomningen kortare än 4 cm. Liten vildpersilja växer ofta som åkerogräs och har en sydlig utbredning i Sverige. Hos var. domestica är stjälken nertill kantig–rund och oftast ihålig. Sidogrenarna utgår i en vinkel på 40–60˚ och primärflockens skaft är efter blomningen längre än 4 cm. Trädgårdsvildpersilja växer på öppen och störd mark (Jonsell & Karlsson 2010).

Både var. cynapium och var. gigantea är högväxta (> 60 cm hög planta), småflockarna är minst 14 till antalet och de nedre bladen har 3–5 småblad. De skiljs sinsemellan på att var. cynapium har ett färre antal flikar i det enskilda svepet (3–5) och flikarna är mindre än 14 × 0,7 mm. En bra karaktär är att stjälken nertill är tydligt uppsvälld mellan noderna. Smal vildpersilja växer på ruderatmark men ibland i skogsbryn och ängsmark. Var. gigantea har 5–7 flikar i det enskilda svepet och flikarna är större än 14 × 0,7 mm. Stjälken är inte uppsvälld mellan noderna. Stor vildpersilja växer på starkt kulturpåverkad mark (Jonsell & Karlsson 2010).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Vildpersilja förekommer även i våra dagar som åkerogräs, framför allt i åkerkanter, men betydligt oftare i gårdsmiljöer: vid husväggar, murar och gödselplattor, på tomtmark och i rabatter; även på jord- och trädgårdsutkast, tippar och schaktjord. Oftast höstgroende med blomning följande sommar; ibland sommargroende, blommande samma år långt in på hösten.

Vildpersilja är allmän på Gotland utom längst i söder och längst i norr; Wahlenberg (1805) skrev ”Allestädes”, och även Johansson (1897) såg arten som allmän, så frekvensen är något lägre i dag.

Tre varieteter av arten är kända från Gotland: smal vildpersilja var. cynapium, trädgårdsvildpersilja var. domestica samt stor vildpersilja var. gigantea. De har inte hållits isär under våra inventeringar, och det finns bara få uppgifter om de enskilda varieteterna (något fler om smal vildpersilja). En fjärde varietet, liten vildpersilja var. agrestis, är uppgiven från Lärbro 1908, men uppgiften kan inte styrkas (se nedan).

Vildpersilja är uppdelad i fyra varieteter, som i allmänhet inte beaktats under inventeringen. Tre av dessa förekommer i Bohuslän, varav trädgårdsvildpersilja och smal vildpersilja tycks vara vanligast. Här redovisas arten kollektivt följd av de få av dessa fynd, som är bestämda till varietet. De äldre uppgifterna är inte bestämda till varietet med undantag av enstaka belägg. Vildpersilja är en konkurrenssvag kulturföljeslagare och växer på glesbevuxen eller blottad mark i trädgårdar och rabatter, på gårdsplaner, jordhögar, industritomter och soptippar. Den tycks ha minskat i södra delen av landskapet utom vid kusten.

Se även liten vildpersilja Aethusa cynapium var. agrestis, smal vildpersilja Aethusa cynapium var. cynapium, trädgårdsvildpersilja Aethusa cynapium var. domestica och stor vildpersilja Aethusa cynapium var. gigantea

Europa, Nordafrika, Västasien. I Sverige mest i Götaland och Svealand. I Sörmland tämligen allmän, särskilt i de norra och östra delarna – (30%). hälft och är nu försvunnen från många av sina tidigare lokaler, säkerligen på grund av landskapets igenväxning. Vildpersiljan är en ettårig art som kanske mest är känd som trädgårdsogräs, men som också uppträder på skräpmarker i städer och samhällen, längs järnvägar samt på jord- och avfallshögar. Den verkar vara vanligast kring äldre bebyggelse. Vildpersiljan är i regel halvmeterhög, men kan på näringsrik mark bli manshög. Storvuxna exemplar kan möjligen höra till varieteten var. gigantea (subsp. elatum) (se nedan), men de olika varieterna, underarterna, beskrivna i Fröberg (2000), har i regel inte beaktats under inventeringen. De vanligaste varieteterna tycks vara var. cynapium – smal vildpersilja, och var. domestica – trädgårds–vildpersilja. Storvuxna exemplar som möjligen motsvarar var. gigantea (subsp. elatum) – stor vildpersilja förekommer flerstädes t.ex. allmänt i Stockholm (HGU) och i Eskilstunatrakten (CHA). Var. agrestis (subsp. segetalis) – liten vildpersilja tycks bara vara tillfälligt inkommen i landskapet. Den har samlats i Nyköping 1903 (S. Lindberg S) och i Österhaninge Skutantippen 1994 (HGU S). Den är nationellt rödlistad – hotklass EN (starkt hotade).

Vildpersilja noterades på 1800-talet på ett tio-tal ställen vid bebyggelse. Från Söderhamn rapporterades den ”På barlast och i trädgårdar”. Under vår inventering har den setts vid åtta tillfällen i stads- eller gårdsmiljö, vanligen fåtalig. På Lundnäs i Arbrå överlevde den 25 år i fröbanken där det hade varit en köksträdgård och återkom vid uppodling på samma plats. Vildpersilja är införd till (södra) Sverige tiden 400 - 800 e. Kr (Lundquist 1994).