vejde

Blockstrand, sannolikt endast tillfällig. - 1 (1).

1; Västerås Hamnen 1926 (WOLL. 1930; VÄ). Också samlad av Ohlin samma år (LD). - Efemerofyt. Enligt Wollert kommen med fyllnadsjord från läroverkets botaniska trädgård.

913 Isatis tinctoria L.

This species s. lat. has originally a wide Eurasiatic distribution. The species s. str. is considered to originate from SE. Europe and W. Asia from where it is widely spread over most of Europe (in Fennoscandia mainly along the seashores) and to parts of N. Africa, N. and S. America. Mapped separately are the Asiatic subspecies japonica (Miq.) N. Busch, jacutensis N. Busch and oblongata (DC.) N. Busch and also the closely related species costata C. A. Mey. in W. and C. Asia.

Den aktuella förekomsten ger intryck av att vara spontan men hur länge den tvååriga arten funnits har är svårt att avgöra. I Skåne gjordes det första strandfyndet av vejde väster om Ystad under 1980-talet (Kraft 1987).

I Sverige är arten ursprunglig längs Östersjöns stränder från Skåne till södra Norrland. Den uppträder dessutom, i regel tillfälligt, på ruderatmarker i inlandet. I Norge och Danmark finns vejde både på stränder och ruderatplatser. I äldre tid var vejde en viktig färgväxt för blåfärgning av textilier. Den kan ha funnits i odling redan under romersk järnålder (0-400 e Kr) eftersom man i Årstad och Grimeton funnit fröavtryck i lergods från denna tid (Hjelmqvist 1955).

Vejde är tvåårig och växer främst på grusiga och sandiga tånggödslade strandvallar. På ön Karta i Sorunda är den konstant på skräpstensbranter vid kalkbrottet. Arten är ofta nyckfull i sitt uppträdande. Detta beror dels på långspridning av de vingade frukterna över isarna, dels på att förekomsten av blommande exemplar är beroende av föregående sommars gronings- och tillväxtbetingelser.

Vejde var förr en viktig färgväxt som användes i färge rierna, särskilt för blått (”kypblått”) och svart ylletyg. Man vet inget säkert om äldre vejdeodling i Sörmland. Förmodligen odlades den tidigt. Under 1700-talet importerades emellertid nästan all vejde och riksdagen försökte uppmuntra inhemsk pro­duktion (Kjellberg 1943). Några tidiga uppgifter om förvildad vejde från Skrubba, Farsta och Orhem i Brännkyrka (Hartman 1820, Wikström 1840) tyder på att vejde odlats vid dessa gårdar för avsalu till Stockholms färgerier.

Sydösteuropa, Centralasien. I Sverige längs östersjö­kusten till mellersta Norrland.

Gammal bofast art, eventuellt tidigt introducerad till Östersjö-området (den användes för färgning av tyger).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Vejde växer på grusiga–steniga havsstränder, ofta på klapperstensvallar; ibland på stränder med skiffergrus eller ren sand. Den kan sällsynt hittas i ruderatmiljöer som gamla sandtag, stenbrott och tippade jordhögar. Även vägrenar, glesare torrängar, dikes- och åkerkanter kan sekundärt hysa växten.

Vejde har blivit vanligare jämfört med Sterner (1938). Möjligen missgynnades växten av det hårdare strandbetet under början av 1900-talet. Förr fanns endast enstaka lokaler längs östra kusten men idag är det bara tre av de östliga socknarna som saknar växten. Speciellt tydlig är etableringen av vejde längs den nordöstra kuststräckan. Däremot är det något glesare med fynd idag längs västra kusten, från Köping och söderut till Torslunda sn. Jämfört med kartan i Sterner (1986) saknas de tidigare så rika vägkantslokalerna utmed väg 136 i Alböke sn. Intressant är de "inlandslokaler" man idag finner i de sydliga socknarna, S. Möckleby, Segerstad, Gräsgård och Ventlinge; de syns även på utbredningskartan i Sterner (1986). I dessa socknar växer vejde i vägrenar, åkerkanter, längs diken och i gårdsmiljöer. I de flesta fall rör det sig troligen om frön som följt med transporterat sjögrus. Man kan även fundera på om vissa förekomster är en kvarleva från bruket att lägga på tång för att gödsla magra åkermarker. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grusiga och sandiga strandvallar; även på klapper och strandnära sandmark, helt öppet. Linnés beskrivning (Linnæus 1745b, 1 juli 1741) av växtplatsen (ön Klasen i Hellvi) är mycket träffande: ”… wäxte på Stranden åt Söder och Wäster af Klasen, där Hafwet kastadt klappor och sand tilsammans, nästan af en famns högd, 3 à 4 famnar ifrån sielfwa Wattubrynen, och emellan denna wall och siön upfylt stranden med Tång eller Fuco. På denna wall wäxte Weidet hela Öen bort åt som en Hamp-åker…”. Dessutom förekommer vejde ibland i grustag och sandtag, dessutom medföljande där strandgrus används t.ex. på grusvägar. I ett grustag vid Stangsmyr, Lojsta, fanns arten konstant under 20 år, 1986–2006 (BSn, SSn, JP).

Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.” och angav artens utbredning som stränder från Hamra och Vamlingbo till Fårö (samt tre lokaler i det inre av Gotland; kanske hade vejde kommit från stränderna vid släketäkt). Englund (1942) fann vejde på 228 strandavsnitt vid sina inventeringar 1928–36 (inkluderade ej Gotska Sandön). Arten förefaller ha oförändrad utbredning och frekvens på öns stränder jämfört med förhållandena vid slutet av 1800-talet.

Vejde odlades förr som färgväxt och förekommer mest vid Östersjön men kan påträffas förvildad hos oss, oftast på skräpmark. På Valön i Svenneby socken är den ursprungligen planterad i en trädgård, varifrån den spritt sig till en havstrandsäng där den hållit sig kvar i många år.