vattenpest

Oavsiktligt införd Nordamerikansk vattenväxt som expanderade starkt i Sverige från slutet av 1800-talet, förvildad efter inplanteringar i Europa efter 1836 (Birger 1910).

Den har i Närke utvecklat massbestånd i näringsrika vatten på sand- eller lerbottnar.

Dess historia i Närke utgår från Trädgårdsföreningens damm i Örebro 1880–1888 (Hartman UPS, Hartman & Hartman 1889, Birger 1910, ). Sernander (1933) förmodade att arten troligen kom därifrån till Hjälmaren via Svartån vid sekelskiftet, vilket styrks av att motsatt gång, införsel via Hjälmare kanal, motsägs av att första fynden i kanalen gjordes först 1908 (Malmgren 1982). Från 1885 var vattenpesten etablerad vid Örebro södra tegelbruks lergropar (G. A. Ringselle, UPS), där den fanns kvar ännu 1930 (S. Waldheim, LD).

Skebäck intogs 1890 (G. Göthlin, LD) och 1897 nåddes Götlunda (M. Eriksson, OREB). Redan från början förekom arten ”i massor” (Ringselle enl. Birger 1910). Birger (1905) vidarebefordrade uppgifter från lokalbefolkningen på Valen i Götlunda om mycket ymniga förekomster, infrusna i isen i vikar och bortförda under islossningen ”så hela vikar renats”.

Vattenpesten ”har förökat sig ofantligt hastigt, nu (delvis) allmän i N. och Mell. Nrk” (Lundelius 1910). Sju år senare kunde Alm (1917) ge besked om den första tillbakagången från södra Hjälmarstranden: ”numera ej i större massor, vilket däremot var fallet för några år sedan”. A. von Post (1925) redovisade en så rik förekomst från Sörmlandsdelen av Hjälmaren att där var ”mycket tungt att ro fram”. Han förmodade att växten kommit in 7–8 år efter Hjälmarsänkningen och ”snart uppfyllde alla grundare vatten att utsättning av fiskeredskap där blev omöjligt. Försvann efter 5–8 år men kom igen... har mycket minskat”. Vattenpesten ansågs vara en utmärkt vattenrenande akvarieväxt (Eriksson 1878), lämplig som kreatursfoder (A. Post 1925).

Näringsrikt vattendrag, möjligen delta i älvutlopp.

94 Elodea canadensis Michx

This species originates from N. America. It was introduced into Europe during the 19th century, later on also, for instance, into Australia. It has nowadays an amphi-atlantic distribution. It is, however, reported among the circumpolar plants by Hultén (Circumpol. I, p. 238 and map 227).

Vattenpest är en undervattensväxt som åtminstone tidvis kan uppträda mycket rikligt på grunt vatten i näringsrika och ofta även förorenade dammar och vattendrag. Vattenpest härstammar från Nordamerika och upptäcktes i Europa 1836, i en damm på Irland. I början av 1870-talet rapporterades den från Uppland och Västergötland och 20 år senare fanns den alltså i dammar vid Skedala säteri strax öster om Halmstad. Där finns den ännu, efter mer än 100 år. Hur den tog sig dit är okänt, kanske blev den inplanterad, kanske kom den med fåglars hjälp. Spontan spridning kan enbart ske med hjälp av lossbrutna skottdelar eftersom bara honindivid är kända från vårt land.

Antalet äldre uppgifter är få och det är svårt att få en klar bild av vattenpestens invandring och spridning i landskapet. 1910 samlades den av Ahlfvengren i en damm vid Derome järnvägsstation i Ås, 1918 hade den nått Falkenberg och 1924 fanns den enligt S. Svenson i Ätran från Gällared till Falkenberg (Ahlfvengren 1924). Några år senare rapporterades arten från Viskan (Svenson 1928) och 1933 samlade B. Peterson den i en damm söder om Påskbergsvallen i Varberg. Idag finns vattenpesten även i Nissan och Lagan samt i flera mindre vattendrag och småvatten, men vi saknar uppgifter om när etableringen kan ha ägt rum. Första fyndet i Kungsbacka gjordes i Tölö Maderna vid 6B 7f 05 01 i grävda viltdammar, troligen fågelspridd, 1990 (JK herbarium). Året efter hittades arten även i Lindome i Sandsjön och Sågsjön.

Gammal bofast art.

Birger 1909.

Spridda lokaler i Sagån, Kolbäcksån, Arbogaån, Norbergsån (inklusive Norens avlopp), Hjälmare kanal, Mälaren. Ströfynd i andra vatten. Spridning ofullbordad. Utbredningstyp osäker.

Vattenpest härstammar från Nordamerika. I Sverige var arten inte känd före 1870-talet, men den är nu spridd över hela södra och mellersta Sverige och förekommer ända upp i Norrbotten. Spridningen i Småland gick till en början långsamt: fram till 1919 hade endast en lokal tillkommit, Hylte Femsjö 1903 (A. R. Molander i GB), men det året upptäcktes fyra lokaler. År 1940 var fortfarande inte mer än ett dussin lokaler kända i landskapet.

Arten växer i såväl näringsrika som näringsfattiga sjöar och åar, gärna i avsnörda åslingor men även i strömmande vatten. Den kan också anträffas i dammar och stora diken, mera sällan i bäckar. Såvitt känt förekommer endast honplantor i Sverige, och spridningen sker med losslitna skottbitar. På några lokaler är växten avsiktligt inplanterad och därifrån vidare spridd. Den utvecklar lätt massbestånd och kan då förkväva värdefull naturlig vegetation.

Vattenpest är ursprunglig i Nordamerika men har spridit sig invasivt över stora delar av världen. På Öland är den funnen i grävda dammar med ganska näringsrikt vatten, kvävefällor och diken. Eftersom det endast förekommer honplantor i Sverige förökar sig växten vegetativt genom att plantdelar som bryts av rotar sig på nya lokaler. Första fyndet på Öland gjordes så sent som 1998, vattenpest finns kvar på denna lokal. I dagsläget förekommer vattenpest i tre områden; dessutom finns ett tillfälligt fynd från en lokal.

Sent inkommen, bofast.

Petersson (1990): rikligt i en damm 500 m SSO Bote i Alskog (166975 635902 LÅP), men inplanterad av markägaren (Petersson 1991).

Vattenpest är en sen invandrare från Nordamerika. Den kom till Sverige på 1870-talet och växer helst i något näringsrikt vatten i grävda dammar och diken men också i sjöar och vattendrag. Framför allt förekommer den i Göta älv, Bäveån–Risån och Bratteforsån. Arten verkar i stort sett ha försvunnit från Nordre älv, där den förr var vanlig.

I Sörmland upptäcktes vattenpesten i slutet av 1880-talet, först i Årstaviken vid Skanstull i Stockholm och i Yngern i Vårdinge (Krok 1889). Vattenpesten är en nordamerikansk vattenväxt som av människan under 1800-talet införts till alla världsdelar. I Sverige dök den upp i slutet av 1800-talet (Birger 1910). Vattenpesten är nu spridd upp till Norrbotten där den även finns i Bottenviken. Vattenpesten växer i måttligt näringsrika eller ibland tämligen näringsfattiga sjöar och vattendrag med klart vatten. Ibland hittas den även i grunda diken och dammar, vanligen i tät massvegetation. Endast honplantor är kända från Sverige och spridningen sker med drift av plantor inom vattensystemen och förmodligen främst med sjöfåglar mellan dem.

Vattenpest förekommer på grunt vatten i sjöar, åar och dammar.

Förändring +19 %. – Vattenpest utplanterades i dammar kring Uppsala i slutet av 1800-talet. Den spred sig snabbt och var i början av 1900-talet ganska allmän i Mälaren (Almquist 1929). Spridningen fortsatte till nya vattendrag, så att den betraktades som en hotande invasionsart och man befarade att vattnen skulle växa igen. Det har dock visat sig att bestånden småningom avtar, medan spridningen fortsätter till nya vatten. Under de senaste åren har den även fått konkurrens av smal vattenpest. Spridningen sker genom skott som lätt lossnar och flyter med vattnet i sjöar och åar.

Vattenpest är införd från Nordamerika och nu naturaliserad över stora delar av världen. Arten är ett klassiskt exempel på en invasiv vattenväxt. I Europa påträffades den först i Irland 1836 men spred sig snabbt till andra delar av Storbritannien. I inledningsskedet tillväxte den i sådan mängd att den hindrade båttrafiken. I Sverige upptäcktes växten först i Västergötland på 1870-talet. Även här skedde en explosionsartad spridning. Den första fynduppgiften från Gästrikland är från Fredriksskans i Gävle varifrån arten uppgetts av Fredrik Dahlstedt 1916.

Vattenpesten är starkt näringsgynnad. Den klarar att växa på syrefria bottnar och bildar ofta massvegetation i förorenade vatten. Den har under inventeringen hittats i näringsrika eller måttligt näringsrika sjöar och vattendrag och oftast på mjukbottnar i lugna vikar eller svagt strömmande vatten. Arten förekommer ibland även i vattenförande diken. Inga fynd har gjorts i egentligt bräckt vatten.
Bland följeväxterna har ofta hårslinga, sprängört, sjöfräken och gropnate noterats.

Vattenpest förefaller vara en sentida invandrare i Hälsingland. Det första fyndet gjordes av Zander Säfverstam i Sågbäcken i Näsviken 1949 (Säfverstam 1952). Arten hittades senare på många ställen i detta vattensystem, från Dellensjöarna till Delångersåns mynning i havet. År 2000 hittades den även i Ålsjön i Söderhamn (Ågren 2000e) och 2002 i Kyrksjön i Ljusdal av Bengt Stridh. År 2013 sågs den mycket rikligt på många ställen i Ljusnan i gränstrakten Bollnäs –Hanebo–Segersta, från Tvåttnäs till Ornäsviken, men bara i för vågor och ström mycket skyddade lägen. Den når sällan vattenytan och syns dåligt från land, men bra från båt. Den sprider sig uppenbarligen, men har på drygt 60 år ändå varken hunnit bli vanlig eller en pest. Blommor har inte observerats.