Hallands Flora
Vattenmöja är sannolikt ursprunglig. I Halland tycks den vara koncentrerad till småvatten nära havet.
Ranunculus aquatilis
vattenmöja är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
vattenmöja är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Inga foton finns för detta taxon.
Inga nycklar finns för detta taxon.
Vattenmöja är sannolikt ursprunglig. I Halland tycks den vara koncentrerad till småvatten nära havet.
Se vattenmöja (aggregat) Ranunculus aquatilis agg.
Bristfälligt känd, men enl. bestämningar gjorda av Cook, B. Nordenstam och T. Karlsson samlad på åtminstone 10 lokaler i Glanshammar, 5 i Rinkaby (alla Nilsson) samt på enst. i Asker, Götlunda, Kil, Snavlunda, Viby och Ånsta (F. R. Aulin, Blomberg, Broddeson, A. D. Engelhart, Lindström).
Kända växtplatser är marmorbrott, bäck, grustagsdamm, Hjälmarvik, myr- och åkerdike samt å.
Tämligen allmän på Mälarslätten; i Skogslandet troligen spridd inom de Östra delarnas kulturområden, eljest tämligen sällsynt-sällsynt; ett par lokaler i Nedre Bergslagen. Bunden till eutrof miljö och troligen gynnad av de lägre delarnas milda temperatur klimat. Utbredningstyp: S3.
873 Ranunculus aquatilis L. s. str.
Syn.: int. al. R. heterophyllus Web., Batrachium giliberti V. Krecz.
This species (s. str.) has a disjunct distribution. However, the distribution of this and related species has not been thoroughly investigated, partly owing to the complicated taxonomy of the R. aquatilis group (cf. the taxonomic treatment by C. D. K. Cook in Mitt. Bot. Staatssamml. Miinchen 6/1966, p. 47 ff.). As well as in Europe this species occurs in N. Africa (probably more than marked on the map), in the Altai region, China and Japan and in N. America (R. trichophyllus Chaix var. hispidulus [E. R. Drew] W. B. Drew) according to Hultén (Fl. Alaska Neighbor. Terr., p. 469, and unpublished notes). It also occurs in the Andes. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 163 (R. aquatilis s. lat.).
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert p.g.a. skiftande taxonomisk behandling men förefaller ha minskat sedan förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare GDg. Ingen skarp gräns finns mellan denna och följande varietet.
Vattenmöjan växer oftast på lerbotten i näringsrika vatten med högt pH. Den föredrar små vatten som bäckar, diken, dammar och vattenhål i betesmarker, men den kan också anträffas i sjöar och åar.
Vattenmöja växer i grunt, stillastående eller långsamt rinnande, måttligt näringsrikt sötvatten, gärna på vegetationsfri och lerig botten. På Öland är många växtplatser tydligt kalkpåverkade och torkar sällan ut helt. Lokalerna är ofta kulturpåverkade som sprängda eller grävda vattenhål, dammar, större vattenfyllda stenbrott, kanaler och diken men vattenmöja växer även i naturliga miljöer som alvarvätar och skogskärr.
Vattenmöja växer främst på Stora Alvaret, östra sjömarken och inom delar av Mittlandet. Den är ovanlig längs västra sidan, mellan Persnäs sn och söderut till Glömminge där västra stenkusten nästan gapar helt tom. Eftersom Sterner (1938) inte urskilde grodmöja går det inte att dra några säkra slutsatser om eventuella förändringar i utbredningen hos vattenmöja. Några direkta hot kan inte ses med tanke på alla vattenhål som tillskapas i landskapet för att tillfredsställa betesdjurens törst.
Vattenmöja med bredflikade blad kan förväxlas med sköldmöja R. peltatus. Sköldmöja skiljs på att de bredflikade bladen är njurlika med en stor öppning (> 120˚), den är storblommig (kronblad 8–14 mm långa och 5–10 mm breda) något överlappande vilket gör foderbladen knappt synliga, fruktskaft längre än sitt stödblad, nektarier päronformade och ståndarknapp 1–2 mm.
Hos vattenmöja har de bredflikade bladen en mindre öppning (< 120˚) vilket gör dem mer rundade, kronbladen mindre (6–10 mm × 3,5–7,5 mm) de möts i kanten men är inte överlappande och foderbladen syns tydligt emellan, fruktskaft kortare eller knappt lika långt som sitt stödblad, nektarier koppformade och ståndarknappar 0,6–1,2 mm (Jonsell 2001).
Gammal, bofast.
Ursprunglig.
Vanlig vattenmöja växer framför allt i bryor, ibland helt täckande vattenytan, också i fuktig lerjord i kanterna. Även i andra grunda vatten samt i våta svackor i betesängar; ett fynd i öppet vatten i agmyr.
Glest strödd, företrädesvis i jordbrukslandskapet. Johanssons (1897) ”H. o. d.; mer sälls. på n. delen; mest spridd på s. Gotl:s sandområden” innebar att vanlig vattenmöja då var tämligen allmän. Eftersom den nu är sällsynt betyder det att den minskat kraftigt sedan slutet av 1800-talet. Orsakerna till detta kan förmodligen sökas i de fortgående utdikningarna av öns våtmarker och igenläggningarna av diken.
Johansson (1897) specificerade särskilt ”i Lye, Burs och När allm!”, vilket inte alls stämmer med förhållandena i dag. Vi har dock påträffat vanlig vattenmöja på en del lokaler från Rone till Burs vilka kan vara rester av det tidigare mer utbredda beståndet i området. Troligen har kulturlandskapet förändrats så mycket under de senaste hundra åren att vattenmöja tvingats flytta runt på ön.
De två varieteterna vanlig vattenmöja var. aquatilis och grodmöja var. diffusus kan inte klart hållas isär (Dahlgren 1955). De växer båda i näringsrika småvatten som dammar, diken, bäckar och små åar, gärna på skalhaltigt underlag. Förutom att det är svårigheter med bestämningar har också nomenklaturen och avgränsningen av taxa ändrats, vilket gör att jämförelser med tidigare uppgifter inte har kunnat göras. Några belägg är granskade av Gertrud Dahlgren, vilket visar att båda varieteterna finns i landskapet. Dessa fynd redovisas nedan, för övrigt behandlas arten kollektivt.
Vanlig vattenmöja: 6 fynd i 6 rutor, belägg i hBF, alla bestämda av Gertrud Dahlgren. Detta är sannolikt den vanligaste varieteten i Bohuslän.
För vanlig vattenmöja finns en osäker (ej belagd) uppgift: