vanlig bockrot

Bockrot är sannolikt ursprunglig. Den är emellertid starkt kulturgynnad och växer främst på torra, solexponerade kulturståndorter, t ex naturbetesmarker, renar, åkervägar, bryn, grustag, vägkanter, järnvägsområden och liknande ruderatmark.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med rosa blommor förekommer mycket sällsynt.

Bockrot växer på torr öppen mark, oftast på grus eller sand. Den föga näringskrävande växten är vanligast på naturbetesmark och i rester av annan örtrik gräsmark på renar och åkerholmar, i skogsbryn och utmed småvägar, där den gärna växer tillsammans med fårsvingel Festuca ovina, knippfryle Luzula campestris, gulmåra Galium verum och ibland backtimjan Thymus serpyllum. Vid havsstränderna växer den på torrmark ända ner till högvattenlinjen. Den anträffas även på banvallar och i grustag samt på industri- och utfyllnadsmark.
Växten klarar hårt bete men slås snabbt ut vid gödsling.
Funnen i 1379 rutor; tidigare uppgifter från 301 rutor. Mycket vanlig i hela landskapet, men med fler och rikligare förekomster i öster. – Ursprunglig.

Vanlig bockrot växer på torr, sandig–grusig och näringsfattig mark. Eftersom en stor del av bladmassan är koncentrerad till bladrosetten som ligger tätt tryckt mot marken, klarar den både bete och slåtter bra. Vanliga växtmiljöer är torrängar och vägkanter. Längs havet hittas den på klapperstensvallar och sandstränder. På alvaret växer den förutom på torrängar även i karster och grusalvar. Glesa tallskogar på sand och åkerkanter är ovanliga växtmiljöer. Bockrot missgynnas när marken tillförs näringsämnen och klarar inte igenväxning.

Vanlig bockrot växer över en stor del av Öland och har inga direkta utbredningsluckor. Speciellt vanlig förefaller den vara på Stora Alvaret där den växer främst på betade torrängar. Så länge naturbetesmarker fortsätter att hävdas och inte tillförs näringsämnen klarar sig växten bra på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Allmän. 
För biotopval, se arten.
Vanlig bockrot har normalt vita blommor, men bestånd med rosa eller kraftigt röda blommor påträffas då och då. En form med flikiga stjälkblad, f. dissecta, noterades av Säve (1837) och även av senare botanister. Den har påträffats under vår inventering men ej särskilt noterats.