vanlig ärtstarr

Allmän-tämligen allmän.

Ärtstarr är ursprunglig. Den riktigt typiska ärtstarren växer på flacka mineraljordsstränder vid näringsfattiga sjöar. I denna miljö, liksom i ganska näringsrika kärr, finns emellertid också former som kan vara svåravgränsade gentemot liten ärtstarr C. viridula var. pulchella och ibland även grönstarr C. demissa.

På grund av bestämningsproblem är utbredningsuppgifterna ofullständiga.

Den vanligaste, täml. allm. förekommande har ärtstarren genom tiderna antecknats från hundratals lokaler. Meddelade växtplatser är strand, kärr, dike, veteåker, åsgrop, strandklippa, kärrartad tallmosse, torvgrav m.m. Ett 20-tal belägg 1970–1995 har kontrollerats av T. Karlsson.

I Tylöskog, inkl. Hammar och Lerbäck, var den ”allm. i skogsbygden, vid Vättern mindre vanlig än C. pulchella” (Segerström 1932). Även Stålberg (1939) anmärkte växten från norra Vätterns ”steniga stränder”.

I Viby registrerade Nilsson (1978) 25 lokaler. Den ansågs täml. allm. i Örebrotrakten (Hedera 1887) men fanns på en enda lokal i Glanshammar och Rinkaby (Broddeson ms, Nilsson 1986). I Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge sågs 3 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).

 f. Brodderii

Ett ark från Hällebosjöns västra strand i Sköllersta 1933 benämns så av Kierkegaard (S). Bakgrunden till beteckningen är oklar. Belägget tycks vara grönstarr × ärtstarr.

Former tillhörande denna underart har några gånger påträffats i Ångermanland (Palmgren 1959). Beläggen före 1940-talet har granskats av Palmgren & Fagerström 1959 och Fagerström 1967. - 6 (4).

(C. serotina subsp. serotina)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare MHd.

Vanlig ärtstarr växer i regel på fuktig eller våt, i regel glest bevuxen, näringsfattig sand, grus, dy eller gyttja. Den påträffas vid flacka stränder av sjöar, åar och bäckar, ibland i klippspringor nära vatten. Man finner den dock även i mader och andra blöta kärr där kärlväxterna står glest. Vid havet är växten ganska sällsynt på stränder och i strandängar. Den växer ofta på mark- och skogsvägar, i diken och i grustag med frambrytande grundvatten.

Ursprunglig.
Agmyrkanter, vätar, kalkfuktängar, på bleke i dikade myrar och träsk, i kanaler och diken samt grustag. Detta är den dominerande varieteten på Gotland.

Vanlig ärtstarr växer på åtminstone tidvis fuktig, glest och lågt bevuxen sand eller grusig jord vid flacka sjöstränder eller vid vattensamlingar i hällmark, i betesmarker, kärr, diken, dammar samt på grustagsbottnar och vägkanter.

Ärtstarren är karakteristisk för fattigsjöarnas stränder där den växer på blottad mineraljord eller på klipphällar i fuktiga skrevor, ofta tillsammans med löktåg. I skärgården förekommer den i vegetationsfattiga fuktiga hällkar och skrevor (även på kalköarna). I skogsområdena förekommer arten även på blottad mineraljord i skogsvägdiken och på fuktiga stigar. Ärtstarr är konkurrenssvag och växer i motsats till liten ärtstarr aldrig i sluten vegetation.