Taxasida

vägtistel

Cirsium vulgare

(Savi) Ten.

vägtistel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

vägtistel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vägtistel
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Cirsium vulgare
Vetenskapligt namn, fullständig form
Cirsium vulgare (Savi) Ten.
Svenskt namn
vägtistel
norwegianBokmal
veitistel
norwegianNynorsk
vegtistel
Finskt namn
piikkiohdake
finlandSwedish
vägtistel
Danskt namn
Horse-tidsel
Foton
Peter Ståhl
Ön, Hedesunda 2012-07-21
Katarina Stenman
Småröd 2009-07-12
Katarina Stenman
Småröd 2009-07-12
Torbjorn Tyler
2010-08-29
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-09-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vägtistel är möjligen ursprunglig på klippiga/grusiga havsstränder och strandängar. Främst är den emellertid en kulturmarksart som växer på torr till frisk mark i natur- och kulturbetesmarker, på åker- och vägrenar, vid gårdar, i grustag, på stations- och industriområden samt avfallstippar.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Beträffande denna art finns endast en, något vag uppgift: "Vämdalen, vid gamla vägen till Klöfsjö (Behin)." Rapporten är publicerad av Dusén (1880). Man får anta att fyndet gjordes mellan Vemdalens kyrkby och Vemdalsskalet.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1867 Cirsium vulgare (Savi) Ten.

Syn.: C lanceolatum (L.) Scop., non Hill

This variable species occurs indigenously in most of Europe and probably in N. Africa and W. Asia. It has been favoured by clearings and agriculture and introduced into several places in the world, for instance C. and S. Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Fukt-, frisk- och torrängsväxt, allm. i hela området. I naturlig vegetation växer den i en fuktäng vid Lövbrickan i Kil. Den är antecknad från fuktiga växtplatser i kärrängar, på sandstrand och i dennas driftrand, bland kalmus i en fuktäng, vid skogsbäck, på strandremsa mellan alkärr och Hjälmaren etc. men vanligare i friska hagar, åkrar och skräpmark. Asplund (1925) fann den på kolbottnar i Garphyttans nationalpark.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Oftast sparsamma förekomster med enstaka eller ett fåtal exemplar, i många fall tydligen tillfälligt uppträdande. Spridda lokaler i landskapet, sällsynt i de norra inlandssocknarna och ovanför Resele ­- Ramsele. - 70 (30).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Vägtistel växer öppet på torr till ganska fuktig jord. Arten är kvävegynnad. På havsstränder växer den särskilt i driftvallen. Den är vanligast på vägkanter och som ogräs i betesmark men förekommer också kring gårdar, på åkerrenar och dikesvallar, i gamla grustag samt på sågverksplaner och diverse ogräsmark. Ibland påträffas den på hyggen.
Funnen i 1388 rutor; tidigare uppgifter från 215 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig (på havsstränder), i övrigt en gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vägtistel är troligen ursprunglig i miljöer som steniga havsstränder, gärna med tångvallar. Vid en inventering sommaren 2008 av de moränöar med fågelkolonier som ligger strax norr om Ölandsbron, visade sig samtliga hysa vägtistel. Andra naturliga ståndorter är grusalvar, sprickrik kalksten, karster och kalkstensklinter. Vägtistel växer på öppen, kväverik mark och är främst vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar och stentippar. I friska betesmarker dyker den upp, ofta i stor mängd, när röjningar skett men blir oftast kortlivad. Vägtistel gynnas av mänskliga aktiviteter i odlingslandskapet och ses i vägrenar, åkerkanter, gårdsmiljöer, på hyggen och grusplaner.

Vägtistel är väl spridd på Öland utan några utbredningsluckor. Att den är bestämbar under större delen av året bidrar till de många fynden. Vägtistel gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig, kulturföljeslagare.
Öppen, torr miljö: torrängar, strandängar, sand- och stenstränder (gärna i driftvallar); sekundärt och mer rikligt i vägkanter och åkerrenar, på brukningsvägar, beten samt olika typer av ruderatmark. Vägtistel är troligen ursprunglig på stränder. Englund (1942) redovisade vägtistel från 533 strandavsnitt efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36. Han betraktade den som sekundärt spridd till grusiga kustavsnitt och på kulturpåverkade ställen men som möjligen ursprunglig på klippkusterna i nordväst, där den stod på vittrad märgelsten tillsammans med exempelvis de ursprungliga arterna åkerfräken Equisetum arvense och hästhov Tussilago farfara.

En planta med vita blommor har påträffats vid ett tillfälle i Visby, norr om flygfältet, i vägkant, under några år på 1980-talet (Larsson 1994).

Vägtistel förekommer spridd över hela Gotland, och andelen provrutor med arten visar att den är allmän. Dagens frekvens stämmer någorlunda med Johanssons (1897) ”Allest.”.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vägtistel är som de flesta tistlar kvävegynnad och växer exponerat på torr till frisk näringsrik jord kring gårdar, i gödslade betesmarker, på markvägar, åkerrenar, vägkanter, i grustag och skräpmarker av olika slag. På havsstränder finner man den på tånggödslade ställen bland sten och grus.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer på havsstränder, på gödslade ställen i betesmarker, kring gårdar och på åkerkanter samt på vägkanter, på tippar, i grustag, på bangårdar, i industriområden m.m. Kvävegynnad. Mycket vanlig i hela landskapet, saknas i några rutor i de magraste skogsbygderna. 770 rutor (93 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige allmän upp till Dalälven, norrut med alltmer minskad frekvens. I Sörmland mycket allmän – (88%). Vägtisteln är tvåårig och dör efter blomningen. Den är vanligast i gödselpåverkade, gärna något fuktiga betesmarker, kring gårdar, längs bygator, i dikeskanter och på åkerrenar, ofta ganska långt från bebyggelsen. På grund av sin tornighet undviks den av kreaturen och gynnas på så sätt av bete. Arten växer också på hyggen och brandfält, ibland långt från nutida odlingsmark, kanske mobiliserad ur en fröbank som vilat sedan svedjebrukets tid.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 702 kartblad, 2298 kvadranter.
Almq. Allmän, till yttre skärgården.
Vägtistel växer i allehanda kulturskapade miljöer: kring gårdar, i betesmarker och andra gräsmarker, på vägkanter och skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vägtisteln är en gammal kulturföljeslagare som saknar ursprungliga biotoper i landskapet. Den angavs som allmän i Gävletrakten 1848 och i Gästrikland som helhet 1924.
Sammansättningen av följeväxter varierar. Vanligast är banala kulturmarksväxter som röllika (17%), kvickrot, tussilago, maskrosor, mjölkört, rödklöver, hallon och revsmörblomma. Vägtistel blommar sent – först med gullris, gulmåra och ljung.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vägtistelns överblommade holkar öppnar sig i torrt väder och de stora vitgrå fröna med stora fjäderpenslar tränger sig ut och kan fångas av vinden. De behöver stark vind för att flyga långt. Fröet lossnar från penseln vid mycket lätt beröring. Vägtistel dyker upp, ofta enstaka, på hygge, brandfält, vägkant, betesmark och andra platser där fläckar med naken jord underlättar groning och etablering. I allmänhet torde fröna ha flugit in. Första året utvecklas en grön rosett, som övervintrar. Om den är tillräckligt kraftig kommer nästa år en blomställning. Vägtisteln blommar i mjölkens tid och kan ha blom och omogen frukt i ljungens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vägtisteln är den mest beväpnade av våra tistlar. Trots namnet växer den – åtminstone numera – mindre ofta i vägkanter. I dag ses den mest i hårdbetad, gödselberikad mark, gärna f.d. åkermark. Där är den ofta fåtalig men ändå lätt synlig genom att den står orörd i en annars nedbetad grässvål. Man hittar den ibland även på jordutfyllnader och tippar och inte sällan på näringsanrikad mark vid röjningar och uthuggningar, t.ex. vedtag i kulturlövskog. Någon gång upp dyker den också upp på rika hyggen och sedan 1980-talet även vid skogsbilvägar, t.ex. i Torp. Den tvååriga arten är vindspridd och växer gärna på erosionsytor. Den kan oväntat dyka upp även i mer isolerade skogsbygder.