väddklint

Gammal bofast art.

Birger (1908a) upptar väddklint i sin Härjedalsflora men endast från en lokal i Ytterhogdal, som nu räknas till Hälsingland. De enda kända lokalerna i Härjedalen (BD, UPS) är belägna i Linsell: Nordiåsens fäbod (16D 8g 0- 0-, Danielsson 1973) och i Sveg: nära Bodarsjöns stn (16E 4g 3- 1-, 1991). Lokalen vid Nordiåsen ligger 605 m.ö.h.

Väddklint är en gammal, kulturberoende art. Den växer på torr, ljusöppen, sandig/grusig mark - kustnära gräshedar, naturbetesmarker, väg- och åkerrenar samt banvallsslänter.

Kalk- och sandgynnad ängsväxt, täml. allm. i hela området men sälls. i bl.a. Götlunda. Flest lokaler, 44, har setts i Viby (Nilsson 1978). Väddklint växer vid kalkberg, sandåsar, gläntor, bryn, hagar, trädor, åkerkanter etc. I trakten av Mossbromossen m.fl. ställen i Asker sågs den kilometervis efter vägkanterna 1989.

Otvivelaktigt (länge) bofast, allmän och riklig i Björskogsnäs och Vikers kalkområden i V. Nedre Bergslagen. För övrigt tämligen sällsynt i Bergslagen men ser ut att bli beständig både på kalk, vissa banområden och på andra (finjordsfattiga) ruderatståndorter. Sällsynt i Skogslåglandet och på Mälarslätten, hittills ibland tillfällig. Således klimathärdig i hela området (liksom i S. Dalarna enligt ALMQUIST 1949). Uppenbart kalk- och sandmarksgynnad. Förklarar inte helt dess svårighet att få fotfäste i Ö. Västmanland men torde vara en delförklaring. Utbredning ofullbordad. Utbredningstyp ännu osäker.

Myrin 1832.

Gräsmatta, ängsmark i skogsbryn, säkerligen kulturspridd. - 4 (4).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med helt eller delvis vita eller rosa blommor förekommer sällsynt.

Väddklint växer solöppet på torr, gärna kalkpåverkad, grusig och något näringsrik mark. Den är vanlig i vägrenar, åkerkanter samt betade sandgräshedar och buskrika torrängar. Gamla sandtag, tippade grushögar, sandstränder och glesa tallskogar är andra växtställen.

Väddklint är en vanlig växt på Öland främst utmed alla vägar. Den saknas på Stora Alvaret förutom i enstaka horvor och utmed de vägar som korsar från väster till öster. På kartbilden ser man tydligt alvarvägarna Resmo–Stenåsa och Bårby–Alby. I östra sjömarken ligger fynden lite glesare.

Såvitt känt förekommer endast underarten subsp. scabiosa på Öland. Plantor med vita eller ljusrosa blommor förekommer ibland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: vägkanter (ofta dominerande), åkerrenar, gräsmark, torrängar, kalk- och ruderatmark. Plantor med vita blommor noterades av Fries (1932) från Visbytrakten och därutöver fem socknar. Sådana förekommer av och till även i våra dagar.

Johansson (1897) angav frekvensen ”Mycket allmän”. Det gäller delvis än i dag, särskilt för vägkanter och annan kulturnära mark.

Väddklint växer på torr till frisk, i regel skalblandad jord på solöppna platser i kulturlandskapet. Man finner den ofta tillsammans med rödklint, bockrot och gulmåra i naturbeten med lågt betestryck, hagmarker, på sandiga hedar, intill stigar, på svagt hävdad gräsmark, åkerrenar, vägkanter, banvallar samt i restmarker i samhällen och hamnar.

Väddklint är perenn och högvuxen och hävdar sig även i hög gräs- och örtvegetation. Den blommar i mjölkens tid. Inget grönt övervintrar. Arten noterades tidigt på barlast, vid hamn och järnväg och kom kanske in genom transporter. Åtminstone på en sådan lokal har väddklinten hållit sig kvar. I Högen, Bergsjö hittades den i början av 1900-talet på banvall, men växte vid seklets slut på skärningskanter vid den 1962 nedlagda järnvägen. Den har inte visat någon stor spridningsbenägenhet, och på vissa lokaler ses bara enstaka plantor. På en lokal växte den på skalgrus. Almquist (1957) räknade den som spridd längs järnvägar och några av våra fynd är från den miljön. Annars har vi sett den på vägkant och i diverse gräsmarker.