ullkardborre

Gammal bofast art.

1854 Arctium tomentosum Mill.

Syn.: Lappa tomentosa (Mill.) Lam.

This species occurs as a native plant in parts of Europe and W. Asia. It is an adventive in several places, especially towards the north. It is introduced in N. America. The population in Caucasus is distinguished as var. glaucum Arene (A. palladinii [Marc.] Grossh.).

Ullig kardborre är sannolikt en gammal, kulturgynnad art. I likhet med övriga kardborrar är den tvåårig. Den växer på näringsrik/kväverik mark, dels på finjord i alridåer vid vattendrag, märgelhålor och dammar på kustslätten, dels vid gårdar, på stationsområden, avfallstippar och annan ruderatmark.

Allm. på Närkeslätten men saknas i stora delar av Skogsbygden. De tidigaste fynden utpekar Örebrotrakten som spridningshärd, vilket också Hartmans (1866) uppgifter antydde. Varken Dalhielm (1985), Kjellmert (1947) eller Segerström (1932) fann den mer än sälls. eller spridd i Hallsberg resp. Svennevad och Hammar/Lerbäck. I Viby noterades 29 bestånd av liten kardborre, men blott 7 med ullkardborre (Nilsson 1978) vilket strider mot erfarenheten från övriga landskapet.

Dess växtplatser liknar liten kardborres men finns också sälls. i å- och bäcklundar samt strandalkärr, f.ö. särskilt i gårdars närhet, på tippar etc.

Vägkanter, gårdsplaner, parker, avstjälpningsplatser, lastageplatser, förr införd med barlast. -27 (14).

Allmän(-tämligen allmän) på Ö. Mälarslätten t.o.m. Arboga samt i SÖ. Skogslåglandet I övrigt spridd-tämligen sällsynt i kulturbygder. Nu troligen bofast också i Övre Bergslagen. Ger ej intryck av att vara härdigare i de kallare områdena än A. minus. Spridning ofullbordad. Utbredningstyp: S2 (pS1).

Larsson 1868.

Ullkardborre växer på frisk, öppen och näringsrik mark. Den är starkt kulturgynnad och ses i gårdsmiljöer och på ladugårdsplaner, i vägrenar, åkerkanter, trädor, hamnar, gamla grustag och grävda bevattningsdammar. Ruderatmiljöer som jordhögar, stentippar och annan skräpmark hyser ofta ullkardborre. Sällsynt är den funnen på klapperstensvallar vid havet, glesare löv- eller tallskogar samt hårdbetade och gödselpåverkade torrängar.

Ullkardborre är vanlig på Öland med fynd främst från varenda större by; växten är också frekvent i Mittlandet. Fynd saknas från Stora Alvaret och barrskogarna i norr, Böda sn. Redan i Sterner (1986) hade ullkardborre erövrat sydöstra Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att den i stället har en svag ökning men är ungefär oförändrad jämfört med Sterner (1986).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kulturmiljöer: gårdar, väg-, åker- och kanalkanter (ofta på torv i dikade myrar), soptippar, jordhögar, grustag och annan ruderatmark; någon gång i gårdsnära beteshagar. En planta med vita blommor påträffades i Vamlingbo 1991 (Larsson 1994). Ullkardborre är vanligast centralt på mellersta Gotland, där en rad agmyrar dikats ut och nu odlas med främst vallgrödor. Äldre fynd fram till ca 1950 har gjorts på 34 växtplatser, så frekvensen var troligen ganska oförändrad under 1900-talet.

Ullkardborre växer torrt till fuktigt på näringsrik mark i störda miljöer som kulturbetesmarker, åkerrenar, vägkanter, hamnar, grusplaner och annan ruderatmark. Arten är glest men mer jämnt spridd än vid förra inventeringen, då det fanns koncentrationer vid Göteborg, Kungälv och Uddevalla, som kanske fungerat som spridningscentra.

Som andra kardborrar blommar även denna sent. Inget grönt övervintrar.