Smålands flora
R. fuscus fel använt, R. pallidus fel använt; mörkt björnbär
Före inventeringen var bara ytterligare två lokaler kända, båda i Ukna. Vid Baldersberg togs den 1908 av Carl Pleijel (belägg i S, !A. Oredsson 1963). Kanske är det samma lokal som Alf Oredsson fann 1961, 2,7 km VSV till V kyrkan, vid enskild väg S Baldersberg (belägg i LD); där fanns ännu 1992 ett stort bestånd (se Ukna Kullerstad i lokalförteckningen). Under bilturen 1961 fann Oredsson även arten 5800 m VSV kyrkan (Oredsson 1975), vilket motsvarar Ämtsvederna nedan.
Uknabjörnbär finns i hela världen endast inom Ukna och Västra Ed socknar i Västervik. Härifrån är den nu känd från 30 lokaler inom ett 8 × 14 km stort område, de flesta upptäckta av Birger Danielsson under en specialinventering 1991. Arten växer på torr eller frisk mark i betesmark samt på vägkanter och berghyllor. Bäst utvecklas den på öppna lokaler men den förekommer även i gles skogsmark, i igenväxande hagar samt längs skogsbilvägar.
Växten identifierades i början som östgötabjörnbär R. hartmanii (då kallad R. horridus; Ekstrand 1866) men särskildes snart som R. horridus * mitigatus (Lund 1877). Den kom sedan att föras till blekblomsbjörnbär R. pallidus, en mellaneuropeisk art (Areschoug 1886) och har i senare tid oftast redovisats som mörkt björnbär R. fuscus, en annan mellaneuropé. Kraft & Nybom (1995) har, både med DNA-studier och med morfologiska studier, visat att vår växt är skild från såväl R. fuscus som R. pallidus. Sitt nu gällande artnamn fick den av Å. Gustafsson (1943).
Numera brukar man inte ge artrang till björnbär med så liten totalareal som uknabjörnbär (Weber 1981). Inte desto mindre är naturligtvis uknabjörnbäret skyddsvärt. Betesmarker där det förekommer bör inte få växa igen.