tuvull

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

Tuvull är ursprunglig och växer beståndsbildande i fattigkärr, på mossar, fukthedar och i tallsumpskogar. Den är kulturgynnad såtillvida att den lätt koloniserar gamla torvtäkter och diken. Ibland förekommer den så rikligt att ” myrarna nästan se ut, som om vita jättelakan bretts över dem” för att tala med Wangö (1962). Arten är en av de tidigast blommande växterna (februari/mars) i de karga skogs- och myrområdena i det inre av Halland. Härigenom är den en viktig näringskälla för t ex skogsfågel och tidiga insekter.

Myrväxt, allm. i Skogsbygdens myrrika delar. Björkman (1987a, b) fann den täml. allm. vid 236 undersökta sjöar i länet. Den växer på mossar, i småmyrar och i näringsrika strandkärr vid Hjälmaren. Tolf (1901) såg ”kolossala tufvor” i Fornskinnsmossen 1900.

Lämningar av tuvull har registrerats i flera myrar i Närke, bl.a. i Lerbäcksmossen från en period senare än atlantisk tid, för omkr. 7 000 år sedan (Sernander 1898).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i Skogslåglandet och Bergslagen; spridd-tämligen sällsynt på större delen av Mälarslätten (vanligare i de skogrika socknarna Arboga och Säterbo). På Mälaröarna så gott som frånvarande (jfr lokalförtekningen). Skälet till frekvensminskning i SÖ är ståndortsbrist. Före 1900-talet s omfattande utdikningar troligen vanligare. Utbredningstyp: N1.

408 Eriophophum vaginatum L.

This widespread species s. lat. has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 172 and map 163). A few lower taxa are distinguished, viz. subsp. vaginatum in N., W. and C. Europe and eastwards through N. Asia and into northwestern N. America and subsp. spissum (Fem.) Hult. in NE. Asia and most of northern N. America and on SW. Greenland. For more details on the distribution of these two taxa in N. America, see maps in Porsild & Cody 1980, p. 188. The population in the SE. part of the Asiatic inland range has been distinguished as E. humile Turcz. (cf. Hultén 1. cit.). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 58.

Perenn, tuvbildande graminid. Bildar stora, välvda, inuti mycket kompakta tuvor fyllda av radiärt ställda, fibrösa slidor. Tuvorna har rikligt med mycket smala, friskt gröna, i tvärsnitt trekantiga blad som sticker ut radiärt ca 10–20 cm. Stråna är ca 3–7 dm långa i fruktstadiet (blommar tidigt), och nickar utåt från tuvorna, de i kanterna blir snart liggande. De har rödbruna basala slidor och 2 tydliga, påsformade (“rymliga”) stjälkslidor. I toppen med ett ensamt ax som får vit ull som grånar något. Ullhuvudena blir till slut 2–4 cm, med rätt tvär bas och rund kontur i övrigt (den “nedersta” ullen i huvudena pekar utåt). Axfjällen är nästan genomskinliga med ljus kant och mörkare mitt.

Tuvull är allmän på myr, och ofta riklig på extremt näringsfattiga sådana. Typisk för mossemiljö. Man ser den också i sumpskog etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig söder om Norrland. Även i norr närmast omisskännlig för den som har vana att kika på ull, men nybörjaren blir ofta osäker.
Myrull (Eriophorum brachyantherum) (Norrland, men lokal och sällsynt; mest kärrkanter och källor i rikområden, dessutom på flytjord) är i särklass mest lik, men tuvorna är lägre, bladen kortare med gråaktiga basala slidor, stråna ej lika nickande, och ullhuvudena smalare, med mer tvärt avskuren topp. Ullen är ofta något gulaktig. Alla dessa karaktärer är dock rätt subtila. För säker bestämning, syna axfjällen: de är enfärgat gråsvarta, nästan ogenomskinliga (“som blyerts på smörpapper”) och har längre spets.
Polarull (E. scheuchzeri) (Norrland ända ned till kusten, allmän i fjällen och i norr, ofta riklig i skogsbilvägsdiken) är inte det minsta tuvad, utan bildar bestånd genom jordstammar. Stråna är kortare och grövre och spikraka, och huvudena större, klotrunda och gnistrande vita. Ser på håll ut som välavgränsade fält av mycket vit ull som står tätt, tätt på samma höjd (1–2 dm) på spikraka, mörkgröna skaft.
Rostull (E. russeolum) (Norrbottens län) har tydligt rostfärgad ull.
Tuvsäv (Trichophorum cespitosum) kan likna tuvullstuvor utan ull, men stråna har långt ned en tvär slidöppning med ett pyttelitet blad.

Tuvdun
Tuvull växer oftast på våt eller fuktig, näringsfattig torv i mossar, där den kan vara dominerande på tuvorna. Vidare förekommer arten i fattigkärr, t.ex. lagg-, skogs- och strandkärr, samt på mader, sällan i rikare kärr eller på gungflyn. I sumpskog med tall, björk och al växer tuvullen oftast bara på tuvorna. Österut finner man den i småkärr och hällkar, t.ex. i klippskärgården. Den kan även växa på fuktig, hedartad betesmark, gärna tillsammans med tuvsäv Trichophorum cespitosum. Slutligen uppträder den som kolonisatör i torvgravar och diken.

Tuvull växer på fuktig–våt, mager mark i skogar med tall och skvattram Rhododendron tomentosum. Den ses också i fattiga skogskärr, grävda diken och kanaler samt vid ett tillfälle i en sumpig björkskog.

Tuvull är ovanlig på Öland och har försvunnit från flera gamla lokaler men håller ställningarna längst i norr, Böda sn. Växten har missgynnats av de dikningar som genomförts exempelvis av Vedborms träsk, Högby sn. Eutrofieringen av landskapet har också bidragit till tillbakagången.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer på vitmosstorv i högmossemiljö. Räknades av Johansson (1897) till de ”mossälskande” växterna, som hittas i vitmossa eller t.ex. på gungfly. Förvånansvärt beständig genom åren, trots att några växtplatser utsatts för dikning. Möjligen är den nu försvunnen från Lummarsmyr (ej sedd vid besök 2008 JP).

Tuvull växer på fuktig till blöt torv i öppna mossar, på tallmossar, i skogskärr, öppna fattigkärr och i glesa sumpskogar av björk och tall. I hällmarker och fukthed förekommer den i fuktiga svackor och utefter gölar samt i igenväxande hällkar.

Tuvull är karaktärsväxt för öppna mossar där den bildar en karakteristisk tuvvegetation, ofta med koncentriska strukturer. Den växer ofta som kolonisatör i blöta torvgravar och förekommer ofta på tallmossar tillsammans med skvattram och hjortron. På hällmarker, särskilt i skärgården växer den i gropmossar och hällkar. I rikkärr förekommer den ofta på uppstickande mosseartade partier.

Medan tjälen är kvar i ett tunt skikt några centimeter ner i vitmossan och alla andra arter på myren är i vintervila, börjar tuv­ullen sin blomning. Tidpunkten i almanackan är mycket variabel, beroende på hur tidigt våren kommer, men det brukar vara i blåsippans tid, då även sälg och asp blommar. Endast alarna är tidigare, men kan dröja och bli samtidiga med tuvullen vissa år. Mängden blommande strån varierar från år till år och var stor 2013. Tuvullen blommar med rötterna i otjälad mark med myrytan dagtid upptinad, men skottbaserna sitter infrusna i tjälen. Blomningen är mycket utdragen. Ett skott i taget öppnar sina blommor. Märkena kommer vanligen något före ståndarknapparna. Tjädrar brukar beta axen. I linneans tid flyger tuvullens frön. Som på majoriteten av de gräsartade växterna övervintrar tuvullens blad mer eller mindre gröna, beroende på vinterns förlopp. Oftast är det bara en minimal basal del på bladen som är grön när snön försvinner.