trubbhagtorn

Gammal bofast art.

1176 Crataegus monogyna Jacq.

This species s. lat. is indigenous mainly in Europe. In Fl. Eur. 2/1968, p. 75 f., six subspecies are recorded, with the approximate distribution of each. Further, the closely related C turkestanica Pojark is mapped. C monogyna has been introduced, for instance into N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 210.

Trubbhagtorn är ursprunglig men också odlad och förvildad. De vanligaste växtplatserna är hävdade eller igenväxande naturbetesmarker med lövdungar och snår. Ofta ingår berghällar och rösen i biotopen. Den växer också utmed bäck- och åstränder, kring märgelhålor, i lövbryn samt på åker- och vägrenar.

Före 1904 ingick även korallhagtorn i beteckningen. Saken försvåras ytterligare av att odlade former finns i det insamlade materialet.

Läkeört. Ett 30-tal belägg har samlats fr.o.m. 1989 i kalkområden och lövängsrester, hagar, vägkanter, bangårdar etc. men har inte granskats av sakkunnig.

Som spontan glest spridd i Mälarområdet. Sällsynt men delvis mer eller mindre varaktigt förvildad upp t.o.m. Nedre Bergslagen. Utbredningstyp som spontan: S12.

Myrin 1832.

Status: gammal och bofast; dessutom ofta odlad som prydnadsbuske eller häckväxt, kvarstående och förvildad.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: B, granskare KIC och KAO.

Trubbhagtorn odlas som prydnadsbuske, oftast till klippta häckar. Särskilt om klippningen uteblir blommar trubbhagtornet och får frukter, som sprids med fåglar. På så sätt förvildas den lätt i omgivningarna, i synnerhet på frisk eller torr jord i lövskogsbryn och på betesmarker, och en stor del av våra trubbhagtornsförekomster härstammar troligen från odlade buskar. Arten påträffas ofta kvarstående vid ödetorp och övergiven bebyggelse.

Det är mera ovisst om arten även är ursprunglig i landskapet. Äldre litteratur lämnar ingen ledning. Uppgifter om C. monogyna en bra bit in på 1900-talet kan gälla, och gäller troligen, spetshagtorn/korallhagtorn C. rhipidophylla, som skildes ut sent (Lindman 1904). Tidiga herbarieexemplar är få och information om ståndort ges sällan (många kommer troligen från odling). Sterner (1933, 1954), som botaniserade flitigt i östra Småland under tidigt 1900-tal, verkar dock ha ansett arten inhemsk (men sällsynt innanför kusten). Arten betraktas också som ursprunglig vid Mälaren samt utmed kusten i Uppland och sydvästra Finland (Malmgren 1982, Almquist 1929, Hämet-Ahti m.fl. 1998). En rimlig hypotes är då att arten i Småland är ursprunglig nära kusten men i inlandet förvildad i stor skala i sen tid.

Trubbhagtorn är vanligt i betade torrängar, skogsbryn, vägkanter och åkerrenar. Ibland ses det i hässlen, glesare löv- eller tallskogar, kraftledningsgator och karster. Även ruderatmarker med tippade jordhögar kan hysa trubbhagtorn; troligen härstammar dessa buskar från trädgårdsodling. Trubbhagtorn är också funnen på mindre moränöar i Kalmarsund, en miljö där även Rikard Sterner fann den (Nordmannen och Svansholmarna 1930 i Sterners liggare).

Trubbhagtorn är idag en vanlig växt på Öland och jämnt fördelad över ön. Busken har inte samma tonvikt till Mittlandet som släktingen rundhagtorn C. laevigata. Växten är vanlig i den betade östra sjömarken och längs västra kusten där den ofta växer på klappergrus. Troligen har hybrider både med rundhagtorn och flikhagtorn C. rhipidophylla, ibland felaktigt tolkats som trubbhagtorn. Trots detta förefaller arten ha ökat sedan Sterner (1938). Åtminstone förr odlades den ofta som häckväxt och därifrån kan den med fåglars hjälp lätt sprida sig ut i naturen. Den tydliga ökningen i sen tid tyder på att många förekomster av trubbhagtorn har sitt ursprung i odlingar under 1900-talet.

Trubbhagtorn känns igen på att blommorna har ett stift, bladets nedersta nerver böjer bakåt och stiplerna på blomskotten är i de flesta fall helbräddade. Bladen har blågrön undersida och de nedersta bladflikarna har mot spetsen få och grova tänder.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Ängen, tall- och blandskog, skogsbryn, kalkberg. Ofta tillsammans med rundhagtorn C. laevigata men mer enstaka, inte i lika stora bestånd. Vid slutet av 1800-talet knappast lika vanlig som i dag eftersom betestrycket höll nere buskarna; det är slående att Johansson (1897) särskilt kommenterar blommande buskar, som han bara känner från tre lokaler, av vilka han själv sett en! Under Projekt Gotlands flora är trubbhagtorn funnen från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Endast en notering har gjorts på ön Fårö.

Trubbhagtorn hör hemma i de buskridåer och lövkratt som omger bergsbranterna utanför randskogen och bildar gräns mot odlingslandskapet. Den växer också ofta tillsammans med slån, rosor och kaprifol i täta snår utefter syd- och västvända bergsidor nära havet. Man finner trubbhagtorn även i lövskogsbryn och i igenväxande hällmarker och hagar. Det verkar som om arten har ökat betydligt sedan mitten av 1900-talet. Delvis kan detta bero på förväxlingar med spetshagtorn, som ser ut att ha minskat under samma tidsperiod.