tomtskräppa

Införd med barlast, kulturspridd, sannolikt endast tillfällig. - 3 (3).

Tomtskräppa är kulturgynnad men troligen ursprunglig. Den trivs bäst på fuktig, ganska näringsrik mark och bildar ofta mindre bestånd vid källflöden, utmed vattendrag och i fuktsankor i lövdungar. Växten är dock vanligare på betesmarker och vallar, särskilt i sänkor med framträngande grundvatten, samt vid bondgårdar, på vägrenar och olika ruderatmarker.

Läkeväxt, inkommen eller införd som gagnväxt, det senare enl. R. Sernander (1933). Kunskapen om deras utbredning i Närke är bristfällig. Endast skogstomtskräppan anses inhemsk (Flora Nordica 1). Kollektivarten var enl. Hartman (1866) i stort sett sälls. Segerström (1932) pekade på dess fluktuation över små landskapsdelar: den var ”täml. allm. i Tylöskog, i Hammar och Lerbäck dock antecknad från blott några få platser”. Kjellmert (1947) fann 7 lokaler i Svennevad. I grannsocknen Sköllersta är den praktiskt taget allm. (Holmer, !). I det noggrant genomletade Viby fann Nilsson (1978) 28 lokaler.

Tomtskräppa växer i svagt påverkad vegetation i strandäng, bäck- och ålund m.m. F.ö. har de setts bl.a. vid soptipp, gödselstad, ödetomt, bygata, åker, grusgrop, skogsstig och ädellövlund.

Mellantomtskräppan är den vanligaste av växtens underarter i Sverige (Murbeck 1899a, Flora Nordica 1). Åkertomtskräppan ses vanligen på ogräsmark. Skogstomtskräppan finns oftare i lövrika miljöer vid stränder och skogar.

Se även: tandad tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. obtusifolius, slät tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. sylvestris och mellantomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. transiens

Gammal bofast art. I Snogerup (2000) bedöms endast skogstomtskräppa vara en gammal bofast underart, medan åkertomtskräppa och mellantomtskräppa uppges som nya bofasta underarter. I herbarierna finns emellertid endast förhållandevis få insamlingar och inga aktuella uppgifter föreligger om deras frekvens, varför dessa bedömningar är något osäkra.

Se även tandad tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. obtusifolius och mellantomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. transiens.

35-tal; spridd vid och kring Galten samt i S. Västerås-Barkarö, för övrigt sällsynt inom Mälarområdet Norr härom några (tillfällig?) strölokaler Utbredning syns vara korrelerad till Mäl.omr: s gynnsamma temperaturklimat. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S7(?)

Hardin 1838.

670 Rumex obtusifolius L.

This polymorphic species originates from Europe. Among the subspecies, which are distinguished within the original distribution area (cf. Fl. Eur. 1/1964, p. 88), subsp. subalpinus (Schur) Celak. Is mapped separately. Subsp. obtusifolius (syn.: subsp. agrestis [Fr.] Celak.) occurs casually outside the original area (e. g. in N. and C. Fennoscandia). The species has also been introduced and naturalized in several other parts of the world (E. Asia, N. America, Australia etc.). With the present distribution the species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 256 and map 248). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 129.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 31–45 %. Påtagligt gynnad av oavsiktlig såväl som avsiktlig gödsling.
Kommentar: mångformig art, allt material som insamlats under inventeringen har fördelats på följande underarter: tandad tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. obtusifolius, slät tomtskräppa
Rumex obtusifolius subsp. sylvestris och mellantomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. transiens (se dessa).

Tomtskräppa växer i alkärr, fuktiga lövskogar, längs bäckar och på driftvallar utmed havet, samtliga ställen där den anses ursprunglig. Något vanligare är den på starkt kulturpåverkade lokaler som gårdsmiljöer, jordtippar, komposthögar, diken, dammar och vägrenar. I betesmarker ses den på kvävepåverkade eller nyröjda partier. Ibland är den funnen i åkerkanter och gräsmattor.

Fynden av tomtskräppa är ojämnt spridda, delvis speglande hur intresserade inventerarna har varit att rapportera de olika underarterna. Speciellt frekvent är den på västra Öland, väster om väg 136. På Stora Alvaret saknas den i princip helt frånsett ett par fynd vid alvarbyar; även i Mittlandet ligger fynden glest.

Tomtskräppa delas in i tre underarter som delvis har olika geografisk utbredning och val av växtmiljöer. Tandad tomtskräppa subsp. obtusifolius har tänder vars längd i frukt är minst hälften av hyllebladens bredd; endast ett hylleblad har ett tydligt gryn. Den anses ursprunglig i Danmark och Skåne där den kan växer i skogar, i övriga Norden är den inkommen och ses då främst i kulturpåverkade miljöer. Slät tomtskräppa subsp. sylvestris har hylleblad som är tydligt tunglika med få och korta tänder närmast basen, alla hylleblad har tydliga gryn. Denna underart anses ursprunglig i södra Sverige, upp till Dalsland, Västergötland, Närke och Uppland. Den är vanlig i skogar men också i människoskapade miljöer. Mellantomtskräppa subsp. transiens är intermediär med hylleblad som är mer smalt triangulära. Tänderna är korta men ofta några längre mot hyllebladets mitt, i de flesta fall har tre av hyllebladen gryn. Denna underart är ursprunglig i centrala och sydöstra Europa och är inkommen i Norden där den främst är sedd i ruderatmiljöer. Men den anses också ha uppkommit under senare tid genom hybridisering mellan de två andra underarterna och dessa "mellantomtskräppor" ser delvis annorlunda ut (Jonsell 2000). Knappt hälften av fynden från inventeringen är preciserade på underartsnivå. Sammantaget blir det för få fynd för att kunna dra några säkra slutsatser men vissa trender går att se.

Ursprunglig, även inkommen.
Öppna till halvslutna, oftast friska till fuktiga miljöer: betesmark, näringsrika åar, bäckar, diken och stränder, gårdsmiljöer, invid byggnader, på skräphögar och liknande; även trädgårdsogräs. Ännu in på senare hälften av 1800-talet uppfattades tomtskräppa som tämligen sällsynt; Eisen & Stuxberg (1869) tillade blott fyra lokaler utöver dem hos Rosén & Wahlenberg (1821): Alskog, Klinte (som R. divaricatus), Hörsne och Fleringe. Johansson (1897) angav tomtskräppa som ”Allm.”, förekommande från Sundre till Fårö. Om detta representerade en verklig, stark ökning av frekvensen under 1800-talets senare del eller om tomtskräppa tidigare varit förbisedd kan vi inte avgöra. Skillnaden mellan Johanssons uppgifter och dagens situation beror nog mest på olika bedömningskriterier.

Tomtskräppa omfattar på Gotland enligt dagens uppfattning (Snogerup 1991 och i Jonsell 2000) tre underarter, tandad tomtskräppa ssp. obtusifolius, slät tomtskräppa ssp. sylvestris samt mellantomtskräppa ssp. transiens. Att döma av belägg, från senare hälften av 1800-talet (i UPS, granskade av S. Snogerup 1989–90), var ssp. sylvestris då den vanligaste underarten. Underarterna har bara undantagsvis noterats under Projekt Gotlands flora; kanske utgörs även i dag merparten av fynden av ssp. sylvestris. Johansson (1910b) angav bara två lokaler för denna underart (Etelhem och Klinte), men han avgränsade den troligen snävare än vad man gör i dag).

Tomtskräppa är kvävegynnad och växer i fuktiga näringsrika kulturmarker i närheten av gårdar, i diken, på vägrenar, vallar, i källdråg i betesmarker, på skräpmark och någon gång på havsstränder. Arten är uppdelad i tre underarter, som inte konsekvent urskilts under inventeringen. Ett fåtal fynd av dem redovisas nedan.

Se även tandad tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. obtusifolius, slät tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. sylvestris och mellantomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. transiens

Vi känner sex gamla lokaler för tomtskräppa, i Hudiksvall och Söderhamn. Den har återfunnits på eller nära ett par av dessa och vi har hittat arten på 12 nya ställen, nu även lite längre in i landet. Alla lokaler är nära bebyggelse. Underarterna tandad tomskräppa, R. obtusifolius subsp. obtusifolius, och slät tomtskräppa, R. obtusifolius subsp. sylvestris har urskilts vid några tillfällen.

Se även tandad tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. obtusifolius och slät tomtskräppa Rumex obtusifolius subsp. sylvestris