tibast

1309 Daphne mezereum L.

This Eurasiatic species is often cultivated and spread by birds to the local vegetation (circles on the map). It has been introduced and naturalized in N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 296.

Tibast, som odlades mer förr än nu, kan kvarstå länge vid t ex torpruiner och i ödeträdgårdar. Den växer också förvildad och naturaliserad, ibland längt från bebyggelse, i löv- och blandskogar, lövdungar, bäckdalar och vid bergbranter. På växtplatserna finns vanligen endast enstaka eller några få buskar. De röda blommorna slår ut redan i februari/ mars och bären, som i likhet med övriga växtdelar är giftiga för människor, sprids med fåglar.

Eftersom Ahlfvengren (1924) betecknade tibast som sällsynt och endast anger den från Hasslöv (som utgången), Övraby och Okome tyder inventeringsresultatet på att arten ökat kraftigt under 1900-talet.

Täml. allm. giftig läkeväxt, vanlig i flera kalkområden, exempelvis i Sköllersta (Holmer) och Tysslinge, men ovanligare i bl.a. Glanshammar (Nilsson 1986). I Svennevad fann Kjellmert (1947) 4 lokaler. Eckerbom (1947b) ansåg den vara anmärkningsvärt sälls. i Tiveden men bedömningen justerades av Ekholm & Hallin (1980b) till ”ganska vanlig i det kalkfattiga Tiveden”. På 23 uppletade lokaler i Bo, Hallsberg, Sköllersta och Svennevad fann Holmer totalt 287 ex. 2003–2008. På den rikaste, vid Strömmens ödetomt i Västra Emma vid Hjortkvarn, fanns 80 ex. 2005.

Tibast är kalk- och källgynnad och växer i bryn, gläntor, bäckraviner, kalkbrott, åkerrösen etc. Vid Värnsta i Viby och Hästnäs i Götlunda m.fl. ställen växer den ovan och nedan landvinningens strandvallar vid sänkta sjöar (Löfgren m.fl. 1999h).

Vid Ekemobygget i Tiveden växte ”otaliga ex. utmed gärdsgårdarna och i en äng” (Tjörne 1943) och rikl. 1960 (Hallin ms). Lokaler med mer än 100 ex. är noterade på kullarna vid Dampetorp i Lerbäck 1992, Herrfallsäng i Hallsberg 1971–1989 (Dalhielm ms, Holmer) och Tarsta borg i Sköllersta 1993 (Holmer) samt Kantängen vid Latorp i Tysslinge (Örebro Biologiska Förening).

Odlad som prydnadsbuske och medicinalväxt, samt kvarstående eller förvildad vid torpruiner; även naturaliserad på renar, i bryn och fuktiga skogsmarker såsom i bäckraviner.

I Bergslagen och Skogslåglandet nästan konstant i kalkområde, för övrigt ojämnt spridd-sällsynt på edafiskt gynnsamma ståndorter. Karakteristiskt för flertalet ej kalkpåverkade ståndorter N Mälarslätten är rörligt markvatten (i raviner, vid källor osv.); liksom för samtliga av mig kända lokaler på Mälarslätten Avgörande för de stora luckorna i Sydöstra är förmodligen just (geomorfologiskt betingad) brist på genomsilad lövmull. Utbredningstyp: N1.

Utbredd ända ute på större skärgårdsöar. Arten är oväntat sällsynt i nipravinerna i Ångermanälvens dalgång där endast enstaka fynd gjorts. - 236 (39).

Arten torde vara förvildad på det stora flertalet lokaler.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Tibast är en buske som växer i skogar på frisk–fuktig, mullrik och halvskuggig mark, gärna med rörligt grundvatten. Den odlas ibland och kan då spridas med fåglar som äter av de klarröda bären. Tibast är främst funnen i ädellövskog på gammal inägomark men även i betade hässlen med inslag av ek och björk på så kallad utmark. Den hittas i åkerkanter, skogsbryn, längs kanaler, skogsvägar och stenmurar. Sällsynt är den noterad i blandskog med inslag av gran och vid ett tillfälle i en alsumpskog.

Tibast växer främst på mellersta Öland inom Mittlandet med goda förekomster exempelvis runt Ismantorp borg, Långlöt sn. Skogsbetet har i princip upphört och därmed de återkommande röjningar som förr höll tillbaka buskar och sly; detta har på kort sikt gynnat växten. De nordliga och sydliga utpostlokalerna som nämns nedan har tillkommit, möjligen är de kulturspridda liksom ytterligare några av nyfynden. Lokalerna inom Mittlandet bedöms däremot som ursprungliga. Almsjuka och askskottsjuka som håller på att omskapa den öländska ädellövskogen i grunden kan på sikt missgynna tibast. Växten är exempelvis inte återfunnen i den av alm- och asksjuka hårt drabbade Stora Dalby skog, Kastlösa sn, där den angavs av Sjöstrand (1850). Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning, främst beroende på spridning från trädgårdar.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Tallskog, oftast frisk till svagt fuktig; på några lokaler vid bäckar. Tibast är inte ursprunglig på Gotland utan spridd från odlade plantor. Spridningen har tilltagit under senare år; 11 av lokalerna har upptäckts sedan år 2000.

Tibast är en ofta odlad prydnadsbuske, som blommar på bar kvist mycket tidigt på våren. Bären är giftiga för människor, men den sprids med fåglar och växer ofta långt från bebyggelse i frisk, näringsrik skogsmark. Man finner den i alla typer av löv- och blandskog, ofta i bryn och gläntor samt på vägkanter och i övergivna trädgårdar. Tibast har ökat starkt sedan förra inventeringen.

Tibast är ursprunglig. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges den förekomma flerstädes. Växten är flitigt rapporterad och det finns nästan hundra gamla lokaluppgifter. Den har samma utbredning idag som för 100 år sedan och har troligen varken ökat eller minskat.

Den vanligaste följeväxten är stenbär (42%) följd av vitsippa, gran, liljekonvalj, älggräs, rönn och blåsippa. Tibast blommar på bar kvist samtidigt som blåsippa men blomningen är kort. När de första vitsipporna slår ut har tibastens blommor vissnat. De saknar nektar men kan pollineras av pollenätande svävflugor och andra insekter. De kan också självpollineras om pollinatörer uteblir.

Tibastbär är mycket giftiga för människor och däggdjur, men många källor uppger att de äts utan besvär av trastar och andra fåglar. Vi har inte observerat fröspridning av tibast. Buskarna är perenna, uthålliga och saknar utlöpare. Nära havet i Skog har vi sett stammar med upp till 3 cm diameter. Vid Gopån i Lingbo når arten 2,4 meters höjd.
Tibast fäller sina blad gröna. Blommorna färdigbildas inuti blomknopparna året före blomningen och slår ut medan svåra nattfroster fortfarande är regel och vissa år medan tjäle sitter hårt i marken. Blomningen är bara något senare än alarnas men tidigare än sälgens och blåsippans. Halvöppna blommor klarar minus tio grader och utsänder sin goda doft redan vid noll grader. Om våren kommer långsamt förblir blommorna halvöppna under lång tid. Bladen växer ut parallellt med att blommorna åldras och vissnar. Bär bildas rikligt vissa år, inte alls andra.
Genom sin giftighet är tibast betesgynnad, men i nutidens betesmarker förekommer den knappast. Vi har dock sett den betad i ett hägn med jakar i Ytterhogdal.