svartfryle

175 Luzula sudetica (Willd.) DC.

This boreal-montane species mainly occurs in N. Fennoscandia and in the C. European mountains.

Nordlig och sälls. fukt- och friskängsväxt i lågvuxen gräsmark, kanske gynnad av forna tiders ängsbruk,  tycks vara på tillbakagång, möjligen förbisedd.

Växtplatser är kalk- och källrika dråg, kärr och bäckraviner m.m. Waldheim (1944, LD) samlade den i en ”Sphagnum Warnstorfii-kärräng” intill bäcken vid Långsmon i Ramundeboda 1935 och antecknade den från 7 lokaler kring Ormtjärn och Hjulåsen i Tysslinge.

Om alla uppgivna fynd verkligen tillhör arten kan ifrågasättas (jfr Malmgren 1982). De på kartan angivna äldre fynden har noterats, samlats eller bestämts av G. Samuelsson, Broddeson, S. Waldheim eller Kjellmert under 1910–1940-talen.

“Ängsfrylen” Luzula (delvis)

Avgränsning:
Hit räknas slanka frylen med täta blomsamlingar på flera, någotsånär upprätta, tuvade skaft, dvs. ängsfryle (Luzula multiflora, inklusive säterfryle, ibland ansedd som en egen art, L. frigida), svartfryle (L. sudetica), samt blekfryle (L. pallescens).

Perenna, tuvade, 1–5 dm höga graminider med mjuka, ljusa hår längs bladkanter och i slidöppningar (ibland mycket glest). Bladen är rätt smala, med plan skiva som avslutas med en något förlängd, trubbig spets (“dutt”). Slanka strån som står enstaka eller i små grupper (flest hos blekfryle, som är tätast tuvad), och har något eller några platta, uppåtriktade blad. I toppen med 2–10 styva skaft (nästan omärkliga hos svartfryle, blekfryle kan ha ännu fler) med huvudlika blomsamlingar, och något eller några stödblad. Blommor 6-taliga. Frukten är en kapsel som innehåller (högst) 3 frön med tydligt elaiosom.

“Ängsfrylen” finns praktiskt taget överallt utom i sluten skog: Man ser dem på kulturmark, fuktängar, hedar, stränder, myrmark, fjällhed etc. Arternas habitatval varierar förstås, och alla finns inte i hela Sverige.

Förväxlingsrisk:
Oftast lätt att känna igen som grupp, men Äbo-arten knippfryle (L. campestris) kan vara rätt lik. Den växer dock alltid med enstaka skott som har tydliga jordstammar. Är du osäker så gräv lite med fingrarna!
I fjällen finns också några liknande frylen: snöfryle (L. arctica) (sällsynt på kalk i norra fjällen) som är tätt tuvad med kala blad och ett oskaftat blomhuvud; polarfryle (L. arcuata subsp. confusa) (högfjället), som kan vara svår att skilja från säterfryle, men har kala blad; axfryle (L. spicata) (huvudsakligen fjälltrakter) som har en långsträckt samling oskaftade blomhuvuden i sin slakt nickande topp (“metspö”).

Samuelsson 1917.

Trivialart, sällsyntare vid kusten men funnen t ex i skärgården på Mjältön 3 lok 1970 (Lundq. 1971).

Först uppgiven av Smith (1920).

Huvudsakligen i V. Bergslagen; några få fynd i Ö. Bergslagen, ett i Sala: se utbredningskarta av Hamrin i SJÖRS (1958a). Denna nästan helt baserad på äldre fynd (de flesta gjorda av G. Samuelsson och Binning). Nordlig, knappt nående ned i N. Götaland. Utbredningstyp: N4.

Verklig frekvens nu och förr svår att fastslå, då arten inte är tillräckligt väl avgränsad mot (ovan omtalade) "sudetica-lika" typer av L. multiflora. Det kan nämnas, att Sala-exemplaret, som Samuelsson godtagit, har, bihang frånräknade, mer än 1 mm långa frön. L. sudetica av klassiskt utseende (mörkbrun, med genomgående mycket små frön osv.) är enligt min erfarenhet numera ovanlig också i V. Bergslagen Under 1970-talet några få fynd, t.ex. Linde N: Bengtesfall, övergiven(?) betesmark 1980(!, UPS).

En norrlandsart, som söderut når till norra Östergötland och norra Västergötland men som har gått tillbaka starkt under 1900-talet i södra Sverige. Från Småland finns några osäkra uppgifter.

Svartfryle är funnen en gång i äldre tid men arten är mycket lik ängsfryle och därför lätt att förbise. I södra delen av sitt utbredningsområde är svartfryle nästan helt bunden till fuktiga slåttermarker, speciellt tuvor i källängar. Dessa förekomster härrör kanske från spridning med nordligt hö under ängsslåtterns tid (Malmgren 1982). Svartfryle kan mycket väl nu vara helt försvunnen från landskapet. Om den finns kvar skulle man nog söka den i landskapets västligaste delar.

Svartfryle liknar ängsfryle både i utseende och livsmönster och förekommer tillsammans med denna art och med blekfryle, men föredrar våtare mark. Arten ses oftast vid mindre vattendrag, i sumpskog och myrkanter, även där vegetationen är sluten. Svartfryle ger intryck av att vara bättre anpassat till naturlig vegetation än de nämnda släktingarna.