svart trolldruva

Skuggiga raviner, bergrötter, rasbranter och skogssluttningar på fuktig, näringsrik mark. Rikligast på lokalklimatiskt gynnade växtplatser såsom sydväxtberg och sydexponerade ravinbranter vid älvarna, men förekommer även i rent nordlig exposition. Växer i både granskog och lövskog, ofta i blockig miljö. Sällan i lövskogsbård vid havet. Känslig för kalavverkning men kan till en början kvarstå på hyggen om markfuktigheten är tillräcklig. Plantorna gulnar dock vid stark solbestrålning. - 327 (46).

Trolldruva är ursprunglig i mullrika ädellövskogar, i lövskuggade rasbranter och vid bergrötter. Vanligen ingår basiska mineral i berggrunden och växten tycks föredra bergens nord- och nordostsidor. Arten är oftast fåtalig och blomningen sparsam. Hassel Corylus avellana saknas sällan på trolldruvelokaler och som exempel på mer eller mindre exklusiva följeväxter kan nämnas lundslok Melica uniflora, vispstarr Carex digitata, blåsippa Anemone hepatica, lundbräsma Cardamine impatiens, stinksyska Stachys sylvatica, desmeknopp Adoxa moschatellina och stor blåklocka Campanula persicifolia. En annorlunda växtplats finns vid gården Mellangärde i Ullared, där sedan många år ett kraftigt bestånd växer intill ett solexponerat stenröse i en öppen naturbetesmark. En fantasieggande tanke är att denna förekomst kan ha något samband med trolldruvans användning som hushållsväxt i äldre tid. För mycket länge sedan användes den mot pest och senare mot vägglöss. Vidare kunde man av bären framställa bläck samt använda dem vid färgning av textilier (Jonsson & Jonsson 1979).

Trolldruvelokaler bör undantas från slutavverkning och byte av lövträd mot barrträd.

Giftig läkeväxt, delvis allm. med 12 lokaler inom 6 km² vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge (Löfgren 1994). Kjellmert (1947) betraktade den som sälls. i Svennevad vilket ännu gäller. Den tunnas ut i Tiveden och norr därom till Kilsbergen, bl.a. mkt sälls. i stråket Tångeråsa– Norrbyås.

Trolldruva växer främst i skugga på mull i bäcklundar, friska lövlundar, i och kring kalkbrott, i parker etc. Diabas resp. grönsten har angetts från växtplatser i Hallsberg och Lerbäck (Dalhielm ms, Nilsson ms). Den har setts uppe på block i mossa vid Trolldalen i Askersund (Halden 1943) och vid Oxhagberget i Bo 1998.

Allmän i större delen av Mälarområdet; tämligen sällsynt-sällsynt högre upp på Mälarslätten. och i Skogslåglandet (frånsett inom Salas kalkområde); åter vanligare i Bergslagen, här gynnad av kalkstenspåverkad mark. Den ojämna frekvensen är edafiskt betingad. Utbredningstyp: U.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Vid foten av Linsälls Wålar."

Myrin 1832.

821 Actaea spicata L. complex

This complex is widely distributed in Eurasia and N. America. The following taxa are mapped separately, viz. A. spicata subsp. spicata, mainly restricted to Europe (an outpost area in the W. C. Asiatic mountains), subsp. erythrocarpa (Fisch.) Hult. in Eurasia (overlapping the range of subsp. spicata considerably), subsp. rubra (Ait.) Hult. in N. America, subsp. arguta (Nutt.) Hult. in western N. America, the two species A. pachypoda Ell. in southeastern N. America and A. acuminata Wallich in the C. and SE. Asiatic mountains (the situation in Japan is evidently uncertain, cf. A. asiatica Hara in Ohwi, Fl. Japan 1965, p. 456). For subspp. spicata and erythrocarpa and A. acuminata, see also Meusel et al. 1965, map p. 154.

Trolldruva växer skuggigt på frisk, närings- och basrik mulljord, framför allt i blockiga sluttningar. Den påträffas exempelvis i bäckdalar, lövskogsbranter, hassellundar, bergrötter och frodig ängsskog med gran och ädla lövträd. I magrare trakter förekommer arten nästan bara i grönstenspåverkad lövskog.

Trolldruvan är ofta fåtalig på sina växtplatser, men även små förekomster på utpostlokaler kan äga bestånd i ett sekel eller mer, om bara miljön är intakt. Fröna har dålig grobarhet och spridningen är långsam. Växten är känslig för förändringar av vatten- och ljustillgången, och hänsyn bör tas till den i skogsbruket. Lokaler med trolldruva har ofta lång kontinuitet som skogsmark.

Svart trolldruva växer halvskuggigt–skuggigt på frisk, kalk- och mullrik mark som gärna får vara stenbunden. Växten gynnas av rörligt grundvatten samtidigt som växtplatsen bör vara väldränerad. Flera av de öländska lokalerna ligger i kanten av västra landborgen där vatten trycks fram ur kalkstenen. Svart trolldruva växer främst i gammal inägomark med lång skoglig kontinuitet och ses i steniga och sluttande ädellövskogar, i betade örtrika granskogar och hässlen. Ofta finner man den längs stigar och i skogsbryn. Vid ett tillfälle är växten sedd längs kanalen i en planterad bokskog,

På Öland växer svart trolldruva främst på den mellersta delen, strax väster om västra landborgen. Även längst uppe i norr, kalkpåverkade skogar i Böda sn, finns en del observationer. Svart trolldruva är känslig för markberedning och slutavverkning samt ändring av hydrologin på dess växtplatser (Nitare 2019). På en del äldre lokaler har inte växten återfunnits under inventeringen samtidigt som några nyfynd har gjorts. Rimligen rör det sig inte om "nya lokaler" utan svart trolldruva har funnits där under lång tid men varit förbisedd. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser. Vår bedömning är att växten har haft en tydlig minskning då många lokaler främst längs västra landborgen försvunnit när landskapet dränerats. Även skogliga åtgärder som skett under senare tid har missgynnat svart trolldruva.

Svart trolldruva har långsam reproduktion och dålig fröförökning. Frönas grobarhet gynnas av höga temperaturer och samtidig god tillgång till vatten nära markskiktet. Första blomning sker först när plantan är minst åtta år gammal. Frukterna sprids främst med gnagare. Svart trolldruva är en signalart för höga naturvärden i löv- och barrskogar (Nitare 2019).

Skuggmalmätare Eupithecia immundata är en ovanlig fjäril vars larver utvecklas i bären av svart trolldruva. I augusti–september lämnar larven genom ett runt utgångshål det bär där den hittills levt hela sitt liv. Sent utvecklade blommor är självbefruktade, dess bär är mindre men samtidigt slipper de ofta besök av skuggmalmätarens larver, vilket förstås är en fördel för trolldruvan (Jonsell 2001).

Gammal, bofast.

Uppgiven från ”skuggiga partier” i Maldesäng i Eskelhem (Hjelm & Ericson 1976). Belägg ej sett. Troligen var det fråga om en felbestämning; Maldesäng är ett välbesökt änge, men inga andra rapporter föreligger därifrån.

Trolldruva växer i skugga till halvskugga på frisk, mullrik jord i lövskogar, lundar, bland- och granskogar, gärna i bäckdråg samt i sluttningar och rasmark med rörligt grundvatten. Arten förekommer mycket ofta i de blockrika randskogar på skalgrus, som omger de branta bergsidorna mot dalgångarna.

Trolldruvan frösår sig flitigt, men mest där de mogna bären faller eller lägger sig, i plantans utkant. Eliasson (2014) observerade att domherrar äter frukterna och antog att de bidrar till deras spridning. Lokalt är trolldruvan med sin stora bladmassa mycket konkurrenskraftig. En planta kan bli många år gammal. Ingen vegetativ spridning förekommer. Trolldruvan blommar i skogsstjärnans tid. Fruktanlagen i den nyss överblommade blomman är vita, men blir snart gröna, växer i linneans tid till full storlek och svartnar i ljungens tid. Frukterna ser ut som bär, men saknar saft. Fröna är platta skivor med varierande form och ligger packade innanför det svarta skalet som irisfrön i sin kapsel. Bladen gulnar i höstfärgernas tid, samtidigt med ormbär och liljekonvalj, före vårärt, underviol, stinksyska och skogstry. Inga gröna delar övervintrar.