svärdslilja

Gammal bofast art. 

Tämligen allmän-spridd.

160 Iris pseudacorus L.

This species is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 102.

Svärdslilja är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar vanligen mindre bestånd i alkärr, vid näringsrika sjöar och vattendrag samt i vattensamlingar i kärr och fuktängar. Ganska ofta växer den även på sandiga/steniga havsstränder i högvattenlinjen. Diken, dammar och märgelhålor är exempel på vanliga kulturståndorter.

Giftig läke- och färgväxt, allm. i näringsrika sjöar, vattendrag och kärr. Ovanliga växtplatser är bergficka vid sjö, klapper i bäck m.fl. Svärdslilja har setts i en frisk grupp av aspar bland hässlebrodd (Löfgren m.fl. 1999j), i en depression i hassellund samt ute på ett friskt hygge.

Gamla lämningar av svärdslilja är kända från många lokaler, bl.a. i sjönötstorven vid Vilstakärren i Hackvad och Tärnsjömyren i Skagershult (Post 1909a). Gyllenhaal (ms) anmälde den 1774 från Segersjö i Lännäs ”äfwen i sjelfwe Hjelmaren, dock inom wasen”. Det första ex. dök upp på Hjälmarskären först mer än ett halvt sekel efter sjösänkningen (Morander ms 1980).

Allmän i Mälarområdet; allmän-tämligen allmän vid sjöar och vattendrag i Mälarslättens eutrofområde; spridd i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen i eutrofområden. Når i Övre Bergslagen upp till Kopparberg (Garhytteån flerstädes) och Hällefors (Svartälven samt Knuthöjdens by, bäckdrag genom f.d. betesmark[!]). Utbredning tycks huvudsakligen bestämd av trofiska förhållanden, ej av klimatförhållanden. Utbredningstyp: S1.

Ett par havsstrandslokaler kan betingas av stranddrift. Inplantering torde i vissa fall ha förekommit. Arten är under spridning i landskapet. Alla t o m 1976 kända lokaler har redovisats av Mascher (1978a). - 17 (13).

Svärdslilja växer på dy eller gyttja ned till några decimeters djup vid grunda, näringsrika stränder av sjöar, åar och större bäckar, särskilt i vattendragens mynningsområden. Växten förekommer även på mader och i andra strandkärr, i sumpskogar och alkärr. Vid havsstränder anträffas den särskilt nära mynningen av vattendrag eller där hällar leder ut sötvatten. I kulturmark återfinns den i betade kärr, i dammkanter och större diken samt vid sänkta myrgölar. – Åtminstone lokalt har växten gynnats av näringsberikning.

Svärdslilja växer på våta, gyttjiga och näringsrika ställen såsom i bäckar, diken och kanaler. Den ses även i alsumpskogar, kärr som ligger insprängda i ädellövskog samt tokfuktängar som genomkorsas av bäckflöden. Även svagt hävdade kalkfuktängar och obetade högörtängar hyser ibland svärdslilja. Ölands enda större sjö, Hornsjön i Högby sn, har många förekomster. Däremot är arten inte sedd i de större alvarträsken. Rikard Sterners anmärkning att svärdslilja sällan ses i större diken och andra grävda ställen verkar inte stämma med dagens bild; växten är ofta sedd just i grävda dammar och vattenhål.

Svärdslilja är vanlig över större delen av Öland förutom på Stora Alvaret där den främst är funnen runt Lunda, Stora Dalby och Penåsa (samtliga Kastlösa sn), där grävda kanaler och bäckar erbjuder lämpliga växtplatser. Minskat och ibland upphört bete på sydvästra Ölands strandängar har gynnat svärdslilja som idag är vanlig utmed denna kuststräcka. Samtidigt har utdikningar i början av 1900-talet medfört att den försvunnit från en del äldre lokaler. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Växer fuktigt vid sjöar, åar, bäckar, kanaler och dammar, även fuktmark i ängen, lövskogskärr, bryor och blöta strandängar. Svärdslilja är ovanlig eller saknas inom delar av öns högre liggande skogs- och kalkområden, på t.ex. Lojsta hed, norra och nordöstra Gotland samt västra Fårö.

Också Johansson (1897) anger svärdslilja som ”Täml. allm.”, varför frekvensen på Gotland bör vara oförändrad.

Svärdslilja växer på dy eller gyttja i grunt vatten vid stränder av sjöar, åar och större vattendrag liksom i dammar, diken och i sumpskogar. Dessutom förekommer den på sötvattenspåverkade havsstränder och i större hällkar och vattensamlingar i skärgården.

Svärdsliljan växer i den inre vasszonen på grunt vatten vid näringsrika sjöar och vattendrag, ofta i alkärr, både vid stränder och i skogskärr, på strandängar även vid havet. I odlingslandskapet växer den i allehanda diken och vattenhål på näringsrikt underlag.

Svärdslilja växer fuktigt till blött i näringsrika miljöer. Den förekommer på sjö- och åstränder, i diken och dammar, vid kusten på skyddade strandängar och i hällkar. Man finner den även i skogklädda miljöer, t.ex. sumpskogar, skogsdiken och kärr.

Svärdsliljans frön är runda, bruna skivor med 5 mm diameter, som ligger tätt packade i fröhuset. På hösten eller våren kommer de ut. Många faller i vattnet och flyter mer än en månad (Coops & Van Der Velde, 1995) och transporteras till andra stränder. De hittas i driften även på stränder där arten inte växer. Plantor kan etablera sig både i några decimeterdjupt vatten och på den torra övre delen av stranden, bland nyponbuskar eller klibbalar.

De praktfulla blommorna slår ut i ekorrbärets tid vid en damm i inlandet, i linneans tid vid havet. Blomningen startar senare vid en strand där plantan har stått delvis dränkt av vårflod. Åtminstone de senast på året utvuxna bladen övervintrar gröna.

Svärdsliljan växer på stränder av större, helst näringsrika, vatten i inlandet och på havsstrand, samt i strandnära kärr. Flera observationer talar för att arten är på spridning. Sex lokaler finns i anlagda småvatten nära bebyggelse, för prydnad, för fisk eller på golfbana, och ytterligare några ligger intill bebyggelse vid annat vatten. På ställen där arten har planterats in i en mindre vattensamling, till exempel i Flästa, Arbrå, kan den kolonisera nästan hela den strand som omger vattnet. I Långvind är den troligen planterad intill herrgården, där det nu finns ett jättebestånd, som tycks vara ursprunget till förekomster av arten längs ett stycke av havsstranden kring åmynningen. En lokal med stort bestånd av arten som förefaller vara spontant (Gustafsson & Wedin 1986) finns på Hornslandet, vid 684324 158874. Lokalen, som kallats ”Liljornas dal” är en stor vät som ligger nästan 2 kilometer från kusten och 5 kilometer från närmaste gård. Säfverstams anteckning ”Hornslandet, Hällkrok, bäckutloppet, ett ex. 1949” några kilometer söder om denna lokal kan vara en tidig observation av en nykolonisering. På den nordligaste lokalen i Hälsingland, på stranden av en nästan avsnörd havsvik vid Hartskär i Vattingsmalarnas naturreservat i Gnarp, har en ensam planta setts föröka sig sedan omkring 2005. Vid kusten i södra Hälsingland finns den dels på den nu aktuella havsstranden, dels vid från havet avsnörda små vattensamlingar och i klibbalkärr nära stranden.