sumpkäringtand

Stor käringtand är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig i landskapet. Den växer på fuktig och näringsrik mark, t ex i kärr med klibbal och vide på åstränder samt i betade och obetade fuktängar.

Arten salufördes, med tyskt frö, som lämplig för vallar i sankare lägen och på mossjord mellan 1893 och 1920 (Lyhagen 1991). Om den odlats i Halland vet vi emellertid inte.

Stor käringtand har minskat sin utbredning under 1900-talet, kanske som en följd av kraftig förbuskning av lämpliga biotoper.

(Hultén 1971.)

Troligen gammal bofast art.

1250 Lotus uliginosus Schkuhr

This species is mainly restricted to Eurape. It has been spread by man within this area, for instance into N. Fennoscandia and Iceland, and to N. America, Chile, Tasmania and New Zealand.

Status: gammal och bofast men även någon gång odlad som foderväxt.
Förändring och hot: generell frekevensförändring mindre än 16 %, men förr även med åtskilliga lokaler på Österlen. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Kommentar: B, granskare KAO. Såvitt känt förekommer endast varieteten L. p. var. pedunculatus i landskapet, men en glest långhårig form närmande sig klittkäringtand L. p. var. villosus har påträffats i hjulspår i ängsbokskog i Harlösa (TTy). Emellertid är det tveksamt om variationen i hårighet hos denna art alls har något taxonomiskt värde (enl. PLa).

L. uliginosus
Stor käringtand skiljs säkrast från grova former av käringtand L. corniculatus på att foderflikarna är starkt utåtböjda i knopp och på att den har krypande jordstammar. Som spontan har arten en stor utbredning i Europa och når Skåne och Halland, där den växer i källkärr och kärrängar. Dessutom har den odlats som vallväxt på kärrmarker och mossjordar (saluförd av Svenska Utsädesföreningen 1893–1920, Lyhagen 1991). I Småland växer den på fuktig eller blöt, betad eller ohävdad mark (ibland tidigare slåttermark eller mossodlingar), gärna vid bäckar eller diken. Den bildar ofta stora bestånd. Den splittrade utbredningsbilden är karakteristisk för sällsynta, i sen tid inkomna växter, och det är troligt att växten på de flesta lokalerna har sitt ursprung i odling. Undantag är lokalen i Oskarshamn Döderhult, dit växten har kommit under 1970-talet med importerat virke, samt den i Mönsterås, dit den sannolikt också kommit med timmer.

Inkommen, tillfällig.
Förmodligen inkommen som förorening i utländskt klöverfrö. Funnen i en myr nära en tidigare åker. Växten har under senare år blivit alltmer fåtalig p.g.a. igenväxning.

Stor käringtand är förmodligen inkommen genom vallodling. Den växer i fuktig, näringsrik mark som fuktängar, bäckdråg, diken och mer eller mindre igenväxande betesmarker. Eftersom vi inte från början uppmärksammat foderkäringtand (se föregående sida) finns risk att några av fynden hänför sig till denna.