styvmorsviol

Allmän

1337 Viola tricolor L.

This variable species was originally restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has spread with cultivation and settlement within and outside this area, for instance to India, the Philippines, N. America (more than the map shows) and New Zealand. The population in S. Russia is distinguished as subsp. matutina (Klok.) Valent. The closely related V. vespertina Klok. occurs in Caucasus. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 294.

Läke- och prydnadsväxt i torrängar, i Närke med ojämn utbredning (Hallin; !). Kjellmert (1947) fann den bofast på en enda lokal i Svennevad och i Sköllersta har 3 bestånd uppdagats (Holmer). Den ansågs vara allm. i hela Närke (Hartman 1866) och i Tylöskog inkl. Hammar och Lerbäck (Segerström 1932) vilket kanske får tillskrivas en förr rikare tillgång på sandjordsåkrar. I Glanshammar är arten täml. allm., främst p.g.a. god tillgång på kalkberg och - hällar (Nilsson 1986).

I naturlig och svagt påverkad vegetation växer styvmorsviolen på skogsberg, i klipphyllor, på klippor och steniga stränder vid stora sjöar. F.ö. är kulturpåverkade häll-, grus- och sandmarker vanliga växtplatser. Samzelius (1760) noterade den särskilt ”på berghällar och tak”. Den betraktades förr som ett svårt ogräs (Lyttkens 1885) och var täml. allm. i Mellansvenska myrodlingar i säden (Tolf 1903).

Vid Ymningsåsen i Tysslinge noterade Adrian (1969) ”millioner” ex. av växten, troligen i någon övergiven odling, besläktad med Bergslagens ”ändlösa mattor av styvmorsviol” (Malmgren (1982).

f. genuina, f. versicolor m.fl.

Olika former av styvmorsvioler i Närke har urskiljts av Gellerstedt (1831), Lundelius (1910) och Wittrock (1897) men lämnas här utan avseende.

Vanlig styvmorsviol Viola tricolor subsp. tricolor
Se även klittviol V. tricolor subsp. curtisii.

Styvmorsviol är ursprunglig. I naturlig vegetation växer den på sanddyner, obetade strandhedar och i klippterrang vid havet. Den vanligen ettåriga växten är mycket kulturgynnad och kan ibland med intensivt blommande mattor täcka betade hällmarker och sandiga, nyligen övergivna åkrar samt glesvuxna, sandiga naturbetesmarker. Andra vanliga ståndorter är betesvallar på lätta jordar, sandiga väg- och banvallsslänter, jordhögar, grustag och ruderatmarker. Styvmorsviol växer också rikligt på landskapets fåtaliga jord- och torvtak.

Gammal bofast art.

Se även klittviol Viola tricolor subsp. curtisii.

Trivialart.

Torde genom åkerarealens minskning och ändrade jordbruksmetoder ha gått tillbaka sedan arten av Arnell(1918) beskrevs som "ymnig på nyvallar och såsom åkerogräs dominerande genom sina blommor mellan 10.6.-10.7. och utgör under denna tid den ångermanländska florans största prydnad; blommar därefter sparsammare ända in i september". Den ångermanländska landskapsblomman är dock fortfarande ett iögonenfallande inslag i försommarfloran med praktfulla massbestånd på hällmarker, vägrenar och i all synnerhet trädesåkrar. Mångformig utan att vissa typer synes knutna till speciella miljöer. På åkermark är arten ofta påfallande storblommig med dominerande mörklila kronbladsfärg (Mascher 1984c) vilket möjligen kan vara ståndortsbetingat.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Ännu allmän i Bergslagens kulturområde; i Skogslåglandet sällsynt-tämligen sällsynt; åter vanligare (delvis spridd, på Ängsö tämligen allmän) på Mälarslätten Gynnad dels av lätta jordar (Bergslagen), dels av klippängar (Mälarslätten). Utbredningstyp: U.

Vanlig styvmorsviol Viola tricolor subsp. tricolor
Se även klittviol V. tricolor subsp. curtisii.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här.

Styvmorsviol växer öppet på torr och basfattig mark (men undviker dock de suraste miljöerna). På tunn jord på hällar är den ibland marktäckande, i inlandet såväl som i klippskärgården, särskilt när hällarna näringsberikas genom lövfall, betesgång eller sjöfågel. Den förekommer även i klippbranter och på klippkrön. Styvmorsviolen växer också gärna på torr, sandig och grusig mark, exempelvis i torrängar med gles och låg vegetation, på betesvallar och i magra, brukade och obrukade åkrar. Andra vanliga kulturbiotoper är stengärdesgårdar, vägkanter, banvallar, grustag, jordhögar och skräpmark.

Styvmorsviol växer på torr, sandig–grusig, oftast kalkfattig mark. Vanliga växtmiljöer är betade sandgräshedar och sanddyner. Den föredrar ställen med öppen sand och delar där ofta växtplats med borsttåtel Corynephorus canescens. Styvmorsviol kan även växa i sandiga åkrar men hittas sällan i uttalade ruderatmiljöer. På öarna strax norr om Ölandsbron växer den på steniga stränder vilket noterades redan av Rikard Sterner (Södra Kalvholmen 1930). På alvarmark klarar den extrema miljöer som karster, grusalvar och spricksträngsalvar, lokaler som är mycket kalkrika. I Sterner (1938) saknas uppgifter om styvmorsviol från Stora Alvaret. Majoriteten av hans lokaler fanns i stället i sandiga åkrar, ofta med råg som gröda. Åkermiljöer utgör idag knappt 10 % av fynden.

Styvmorsviol har en ojämn utbredning på Öland med flest fynd på östra Öland där lämpliga och sandiga miljöer finns. Dessutom finns en hel del fynduppgifter från Stora Alvaret men dessa har inte alltid varit belagda; ibland kan det i stället röra sig om åkerviol V. arvensis (se denna art). Först under senare delen av inventeringen undersöktes en del av bestånden på alvarmarken varvid konstaterades att många av dem verkligen var styvmorsviol medan andra var åkerviol. Även hybrider fanns bland de undersökta violerna. Lite märkligt är att styvmorsviol ännu idag är mycket sparsam i de nordliga socknarna Böda och Högby. Rimligen bör där finnas många lämpliga miljöer i kalkfattiga, sandiga åkrar och betesmarker. Och varför saknas arten på de milslånga sanddynerna längs Bödabukten? Den skenbara ökningen med nyfynd från åtta socknar avser förekomster på Stora Alvaret där arten tidigare varit förbisedd. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); som åkerogräs är styvmorsviol tydligt minskande.

Gammal, bofast.

Två underarter, klittviol ssp. curtisii och vanlig styvmorsviol ssp. tricolor, förekommer på Gotland. Klittviol är en flerårig underart, som hör hemma på sanddyner, sandiga stränder och sandfält och troligen är ursprunglig på Gotland. Den andra underarten, vanlig styvmorsviol, har rapporterats under mycket olika omständigheter, dels som en förmodad fröinkomling, dels från trädgårdsutkast (se denna underart).

Vanlig styvmorsviol Viola tricolor subsp. tricolor
Se även klittviol V. tricolor subsp. curtisii.

Styvmorsviol växer solöppet och torrt till friskt på tunt jordlager på berghällar och i skrevor i hällmarker samt på torrbackar, åkerholmar och i naturbetesmarker. Arten förekommer också ofta i vägskärningar, på vägkanter och banvallar, i grustag och som åkerogräs. Särskilt karakteristisk är styvmorsviolen för kustens hällmarker, där den på fågelgödslade öar och holmar vissa år blommar mycket rikt. Här ser man ibland en form med stora blommor, som är mindre skarpt tecknade och har mer violett inslag än de, som är vanliga i inlandet.

Styvmorsviol är en gammal kulturföljeslagare. Arten förekom i mängd i äldre tiders magra ängar och åkrar. Den beskrivs också som allmän i tidigare botaniska arbeten. Ett ofta förekommande dialektalt namn i Gästrikland är »sol och måne, natt och dag« eller bara »natt och dag«. I Ovansjö förekom även namnen »solblomma« och »trefaldighetsblomma«. Styvmorsvioler med utvecklade fröhus kallades »kärleksgräs« i Valbo.

Det är tänkbart att berghällar är dess naturliga hemvist i landskapet. Nästan alla hällar och berg där styvmorsviol hittats ligger dock i kulturlandskapet eller i dess omedelbara närhet. Även förekomster vid havet på fågelgödslade klippor och grusvallar har troligen sitt ursprung i kulturen. Styvmorsviolen börjar blomma i slutet av vitsippstid samtidigt med gullviva och de flesta andra violer.

Styvmorsviol kan komma upp på ett hygge på bördig skogsmark, tillsammans med kulturberoende arter som ängsgröe, harstarr, blekstarr, brännässla, grässtjärnblomma, gulvial, svedjenäva, teveronika och prästkrage. Markens lämplighet för odling och de nämnda följearterna antyder att styvmorsviolens frön har vilat där sedan tidigare svedjning. I Stugubacken i Hanebo planterades gran på jordbruks­marken 1969. Skogen avverkades 1998 för restaurering av slåtter- och betesmark. Två år senare blommade där massor av styvmorsviol och sandtrav, och senare återkom många ängsväxter (Engvall & Westlund 2000, 2007, 2014). Styvmorsviol kom även upp på jord som kom till ytan vid arkeologisk utgrävning av en gammal finnbosättning i Grannäs, Alfta.

Bladrosetten övervintrar grön. Blomningen börjar i vitsippans tid och kan fortsätta åtminstone till lingonens tid. Omblomning kan ses i höstfärgernas tid och ändå senare om frosten kommer sent.