strandviol

1329 Viola persicifolia Schreb.

Syn.: V. stagnina Kit.

This species occurs in parts of Europe and perhaps locally in Asia. Its distribution in Asia is incompletely known, partly because of the occurrence of hybrids with V. pumila (no. 1330).

Strandviol är kanske ursprunglig i landskapet. De äldre uppgifterna från Torup och Ysby tyder på att den funnits i för arten typiska och naturliga miljöer, dvs sötvattensstränder. Växten, som är kalkgynnad, har emellertid inte rapporterats från Halland sedan 1924 och är troligen utgången.

Strandviol finns närmast i Skåne, där den växer på fuktig mark, främst vid sötvattensstränder (Weimarck & Weimarck 1985).

Gammal bofast art.

Larsson 1859.

Strand- och kärrväxt mest förekommande vid de stora sjöarna och åarna. Vid Hjälmaren är den på stark tillbakagång genom igenväxning (Nilsson 1986).

Den växer vid tidvis översvämmade stränder, på muddervallar, rotsocklar, i diken och fuktängar bl.a. på tuvor av tuvtåtel. I Lillkyrka är den känd från en åkerkant intill den avvattnade Åstamossen 1926 (Broddeson, S), en lokal vars ekologi överensstämmer med Tolfs (1903) erfarenhet: ”I Mälarprovinserna flerstädes i torfjordsvallar”.

Spridd på Mälarens stränder och längs Arbogaån bort till Ervalla; i Skogslåglandet några förekomster vid Svartåns vattensystem, Kolbäcksån (åtminstone förr) och Dalälven; en äldre lokal i Nedre Bergslagen. Sydligt kontinental, eutrof art. Utbredningstyp: S9.

IVERIUS (1875) frekvensuppgift beträffande Kolbäcksådalen, "På Kolbäcksåns stränder tämligen allmän, upp till Ramnäs sn”, var en fri men missvisande extrapolering av WALLS (1852) lokal 5 nedan. Hos Iverus (1877) ändrades formuleringen till: "på de större strömarnes stränder flerstädes".

(Viola stagnina)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %. Vid förra inventeringen uppgiven från drygt 40 rutor och då överallt utanför urbergsbygderna med mer eller mindre glest spridda lokaler. Ännu äldre uppgifter föreligger från ytterligare åtskilliga rutor.
Kommentar: B, granskare KAO och ÅSv.

Strandviol växer på fuktig eller frisk, näringsrik mark, oftast sådan som översvämmas under vårens högvatten. Den påträffas huvudsakligen vid åar och större sjöar, där den kan uppträda i strandängar, strandkärr och strandsumpskogar samt vid vattningsställen och båtlägen. Den växer även vid bäckar, i tidvis vattenfyllda terrängsänkor, vid dammar och i diken. – Arten har förmågan att bilda vidsträckta bestånd med sina krypande jordstammar.

I Danmark och Skåne är arten i många trakter borta. Många småländska växtplatser är ännu individrika, men arten minskar även hos oss. Det är viktigt att de sjöar och vattendrag där den växer får förbli oreglerade samt att markerna hålls öppna genom bete eller slåtter.

Strandviol växer på frisk–fuktig, kalkrik och hävdad mark med för övrigt glest växttäcke. Vanliga växtmiljöer är välbetade kalkfuktängar och kanten av större skogskärr. Ibland växer strandviol längs fuktiga skogsvägar, vid diken och vattenhål.

Strandviol har en ganska jämn och gles utbredning över Öland. Enligt Sterner (1938) ska den vara mycket ovanlig på alvaren, något som inte stämmer med dagens utbredningsmönster. På Stora Alvaret växer strandviol i tokfuktängar och frodigare friskängar. Några ohävdade och igenväxande fuktängar hyser mycket rika och blommande bestånd av strandviol. Detta kan tolkas som ett uttryck för växten att ta en sista chans att bilda frö som kan gro längre fram under mer gynnsamma förhållanden. Strandviol är en konkurrenssvag art som slås ut om marken tillförs näringsämnen, igenväxningen gått alltför långt eller växtplatsen dräneras genom utdikning eller andra ingrepp. Med tanke på förändringar i landskapet bedöms växten som minskande även om den idag är funnen i något fler socknar än i Sterner (1938).

Trion storviol V. elatior, dvärgviol V. pumila och strandviol har alla blommor från en bladig stjälk och saknar basal bladrosett. Bladen är tydligt avlånga, 2–3 ggr så långa som breda. Storviol känns igen på sin tätt håriga stjälk; de andra har en kal stjälk (dvärgviol) eller mycket sparsamt hårig (strandviol). Strandviol har blad med tvär eller sällsynt grunt hjärtlik bas och de flesta stipler är kortare än bladskaften. Dvärgviol har en killik bladbas och de flesta stipler är tydligt längre än bladskaften.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig ängsmark, vätkanter och kärrkanter, i lågvuxen vegetation. Ännu vid slutet av 1800-talet var strandviol dåligt känd på Gotland (Johansson 1897). Äldre belägg utgjordes, enligt Johansson, i allmänhet av hybrider. Det finns äldre uppgifter (med viss reservation för att några uppgifter kan vara baserade på andra arter, närmast dvärgviol V. pumila, eller på hybrider) från ett drygt trettiotal socknar, från Havdhem i söder till Stenkyrka–Boge i norr, plus en isolerad förekomst på Fårö (BP i UME). Under inventeringsperioden har ett par lokaler upptäckts längst i söder och knappt tio i norr, men som helhet har arten minskat kraftigt. Den är känslig såväl för igenväxning som för uttorkning, och 1900-talets förändringar av landskapet var ogynnsamma för arten. På belägget från Fårö, som samlades 1954, har insamlaren, B. Pettersson, antecknat: ”bland Sesleria i talldunge, utdöende pga inställt bete el. slåtter”.

Strandviol är ursprunglig. I Gävletraktens växter anges den som sällsynt 1848. I den senare upplagan 1863 uppges den finnas flerstädes. Ett tjugotal gamla lokaler är kända. Trots att många fler lokaler hittats under inventeringen är det troligt att strandviolen minskat. Framför allt bör den ha missgynnats av igenväxningen av strandängarna vid Dalälven sedan slåtter och bete försvunnit.

Ytterligare en mycket karaktäristisk biotop för arten är tidvis vattenfyllda svackor i skogen. Kring sådana utvecklas en tydlig zonering där den nedersta delen av den uttorkade gölen helt domineras av strandvioler. Inga fynd har gjorts på havsstränder.

Den vanligaste följeväxten är ängsvädd (29%) följd av strandlysing, vattenmåra, hirsstarr, blodrot, gåsört och älggräs. Strandviolen börjar blomma i vitsippstid, ungefär samtidigt med andra violer men blomningen pågår länge, ofta ända in i juli då linnean blommar.