strandvedel

Ovanstående tillfälliga förekomst är den enda kända från landskapet. Växten har sannolikt inkommit med barlast. I Sverige i övrigt växer den fleråriga strandvedeln mycket sällsynt på öppen och ganska torr ängsmark vid kusten i Bohuslän och på Gotland (Ingelög m fl 1993). Arten finns också sällsynt i Danmark.

1186 Astragalus danicus Retz.

This widespread species has a rather scattered distribution in Europe, continuing through C. Russia and SW. Siberia (subsp. danicus). Further to the east, in Siberia (perhaps a larger area than indicated on the map) and in western N. America subsp. dasyglottis (Fisch.) Ledeb. (syn.: A. agrestis Dougl., A. goniatus Nutt.) occurs. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 243.

Strandvedelns miljö är lågvuxen, torr, naturlig gräsmark, gärna på kalkrikt underlag. Arten har en stor utbredning i Eurasien och är egentligen inte en strandväxt: bara i Danmark och Sverige är den bunden till strandnära mark. I Sverige är den känd från sex lokal(grupp)er i Götalands kustprovinser.

Den småländska lokalens läge angavs noggrannare av Sjöstrand (1863): ´Strandbackar ... vid vägen emellan Lindelund och Engö (Doct. Petersson)´, och detta stämmer också med alla senare beskrivningar. Platsen torde ha varit på östsidan av Lindö invid vägen som leder över till Ängö. Här samlades eller sågs den 1859, 1862, 1864, 1881 (nära Lindölund, J. G. Gunnarsson i S), 1885, 1900, 1913, 1914, 1919 (Lindö, N. Blomgren i LD), 1921 (Epidemisjukhuset [på östsidan av Lindö], G. Haglund i S), 1926, 1936 och 1943 (Lindö, K. Nyström i S). Beståndet har troligen hela tiden varit ganska begränsat. Blomqvist (1917) skrev: ´Jag återfann den emellertid blommande den 1/6 1913 på en plats, hvars läge motsvarar det af Sjöstrand angifna. Växten, hvilken förekommer på en enda fläck, blommade äfven 1914 utvecklande ett 10-tal inflorescenser´. 1936 ´bildade den på ett område av omkring tre kvadratmeters areal invid en väg och mot dess dikeskant en mycket tät matta i högvuxen gräsvegetation´ (A. J. Snell enligt Frisendahl 1936). Den hade då varit osynlig sedan åtminstone 1926, eftersom lokalen hade vuxit igen på grund av att man skyddat växten med en nätbur. Hanson (1950) angav att ´den sällsynta växten har ännu lyckats hålla sig kvar på sin gamla lokal, trots att vägen breddats. Härvid skyddades den för övrigt i möjligaste mån. Den finns nu på ett blott några kvadratmeter stort område.´ – Enligt Nilsson & Gustafsson (1977) sågs den senast 1945, då det fanns ´ca 20 ex´; den söktes förgäves flera gånger 1975 och 1976 och på nytt under 1990-talet.

På 1910-talet var lokalen tydligen en helt ordinär, torr, strandnära gräsmark. Den angavs från ´örtbacke´ 1919 (N. Blomgren i LD), och Blomqvist (1917) betonade att ´då växtplatsen är fullt naturlig, i det den tillhör de här vanligen skoglösa holmarnas och öarnes örtbackeartade vegetation, finnes emellertid ingen anledning att räkna den till ballastfloran´. Men 60 år tidigare var platsen en grushög: på ett herbarieark från 1859 (F. Sandéen i LD) angavs den från ´Ängö in locis sterilissimis´ [på en ytterst steril plats]. Westerlund (1852c) ansåg också att ´detta ställe tyckes tala för att växten ditkommit med ballast från någon av de Tyska orterna eller från Danmark der den är ymnig´.

Arten betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Den var fridlyst i Kalmar län 1941–1977. Enligt belägg från 1928 i LD, S och UME, samlade av A. J. Snell, hade arten inplanterats i en trädgård i Kalmar – kanske en räddningsaktion.

Strandvedel växer solöppet på torr, väldränerad, gärna kalkhaltig och hävdad mark nära havet. I Sverige förekommer den idag sällsynt i norra Bohuslän och på Gotland. En del förekomster härstammar från införsel till hamnar via ballast. På Öland har den noterats tillfälligt i Glömminge sn men det är oklart hur den inkommit till ön och närmare omständigheter runt fyndet saknas. Intressant är att det finns ytterligare ett tidigare opublicerat fynd från Öland samlat samma år. Belägget är tagit i en trädgård någonstans på Öland och plantans ursprung sägs vara Kalmar. I boken Växter från havsstrand och strandäng (Gregoriusson 1979) finns en teckning av strandvedel som sägs vara avbildad på Öland. Något klarläggande om fyndet, som ska vara gjort utmed Kalmarsund, har inte gått att få genom korrespondens mellan författaren och Åke Lundqvist.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.

Inkommen, bofast.
Sandiga och grusiga, öppna torrängar. Johansson anförde att arten tydligen inkommit med barlast och därefter spritt sig. Backarna på Varvsholm betades tidigare av hästar, men betet har upphört, varför buskar avancerar ut över växtplatserna. På Sagholmen är markerna dock fortfarande betade. Strandvedel verkar ännu finnas kvar i oförändrad mängd, men på sikt hotas bestånden av igenväxning.

Strandvedel är fridlyst.

Strandvedeln har sedan upptäckten kunnat ses på några platser söder om Havstensund, där den växer i mer eller mindre öppen, skalpåverkad gräsmark. Svedbergs ursprungliga lokal är numera bebyggd och arten är borta därifrån. Den växer i stället på fyra platser i närheten. Bestånden, som är en spillra av den förekomst The Svedberg upptäckte, följs kontinuerligt upp av floraväktare och röjning görs regelbundet för att förhindra igenväxning. En ny lokal har upptäckts på en ö cirka 3,5 km SV om de tidigare kända lokalerna. Det är ovisst om denna förekomst är gammal eller om det rör sig om nyspridning.
I Sverige har arten förutom i Bohuslän förekommit på Öland, Gotland samt på en barlastlokal i Kalmar och en strandäng nära Malmö. Numera finns den kvar endast i Bohuslän och på Gotland. Om arten är ursprunglig eller inkommen med till exempel barlast på de bohuslänska lokalerna råder det olika uppfattningar om, men mycket talar för att den är naturlig. Både nu och vid upptäckten ingår arten som ett naturligt element i torrängsvegetationen och den återfinns inte i störd miljö (Björkbäck 2006). Yngve Nordhag (1991) påpekar också att alla lokalerna ligger mer än 100 m från strandlinjen och att vattnet utanför är för grunt för fartyg att kunna gå in i.