strandrödtoppa

Ört som växer på saltrika havsstränder. Kjellmerts insamling är inte expertgranskad.

Gammal bofast art.

Strandrödtoppa är ursprunglig i havsstrandängarnas salttågsbälte. Den ettåriga, beteskansliga halvparasiten är inte rapporterad under inventeringen. Om den är försvunnen från landskapet, eller totalt förbisedd, vet vi inte. Närmast finns arten i Bohuslan, västra Skåne och Danmark.

[Kusten Nätra (Hartm. 1879 okänt underlag); 1910 (E. Magnusson Gä, ej expertgranskat, belägget senare ej återfunnet).]

1685 Odontites litoralis Fr.

Syn.: O. verna (Bell.) Dum. subsp. litoralis (Fr.) Nym.

This species (or subspecies) occurs along North European sea shores. For the British Isles see Britt Snogerup in Watsonia 14/1982, map p. 36. A subsp. fennica Markl. is distinguished from the Finnish Bay (Marklund in Acta Soc. Fauna Fl. Fenn. 72/1955, p. 1-18). Recently Snogerup has published separate maps of O. litoralis subsp. litoralis and subsp. fennica in northwestern Europe (Acta Bot. Fenn. 124/1983, p. 9 and 11).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert då arten tidigare föga uppmärksammats; endast en handfull äldre uppgifter föreligger.
Kommentar: B, granskare BSp.

Strandrödtoppa växer på välbetade havsstränder på samma nivå som salttåg Juncus gerardii dvs. mycket nära saltvattnet. Den är också sällsynt funnen på alvarets fuktängar och vätar.

Det finns en del äldre öländska fynd som är granskade av Britt Snogerup. Förr växte strandrödtoppa på västra kusten, mellan Borgholm i norr till Vickleby i söder. Speciellt strandängarna vid Fröbygårda och Beijershamn, Vickleby sn, hyste under flera decennier strandrödtoppa; om detta vittnar de många belägg som är samlade i området. Idag betas få av strandängarna utmed västra kusten, med undantag för de vid Beijershamn. Växten är eftersökt under senare tid vid Beijershamn men inte återfunnen. Strandrödtoppa var förr mycket sällsynt på Öland och är så än idag. Kanske är den bättre betade östra kusten bitvis alltför exponerad för arten?

Strandrödtoppa skiljs från övriga svenska arter i släktet på att stiftet i fullt utslagna blommor är kortare än överläppen. Detta innebär att växten lätt självpollineras när ståndarna mognar och växer förbi det fortfarande mottagliga märket. Bladen är köttiga och med rundad spets. Stjälken är ogrenad eller med 1–4 par grenar. Nedersta blomman sitter i nod 4–8. Märk väl att i unga blommor sticker stiftet ut även hos strandrödtoppa. Blomningen sker i juni–juli (Snogerup 1987). På alvarmark är strandrödtoppa svår att skilja från svältfödda plantor av gatrödtoppa O. vulgaris.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Inga aktuella uppgifter.
Svåravgränsad art som växer på strandängar. Snogerup inventerade lämpliga strandängar på Gotland 1975, inklusive Lauter och Kläpparna (jfr ovan), men strandrödtoppa påträffades bara vid Klintehamn. Under Projekt Gotlands flora har arten inte belagts (uppgifter utan belägg finns från fem platser).
Endast vanlig strandrödtoppa ssp. litoralis är känd från Gotland.

Strandrödtoppa växer på fuktiga, betade havsstrandängar i den tidvis översvämmade salttågszonen eller i rödsvingelzonen, ofta tillsammans med strandkrypa och gåsört. Arten är känslig för igenväxning och därför starkt betesgynnad, vilket gör att den minskar i takt med att strandbetet upphör. Minskningen sedan mitten av 1900-talet är mycket påtaglig framför allt i fjordarnas inre delar, där igenväxningen går snabbare än i skärgården.