Taxasida

strandpryl

Plantago uniflora

L.

strandpryl är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

strandpryl är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • strandpryl
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Plantago uniflora
Vetenskapligt namn, fullständig form
Plantago uniflora L.
Svenskt namn
strandpryl
icelandic
Tjarnalaukur
norwegianBokmal
tjerngras
norwegianNynorsk
tjørngras
Finskt namn
raani
finlandSwedish
strandpryl
Danskt namn
Strandbo
Foton
Patrik Engström
Södertälje 2022-08-20
Anders Delin
Lingan, Lingbo 2012-06-23
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Tämligen allmän.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1729 Litorella uniflora (L.) Asch.

This lake-shore species is one of totally three species in the genus. It occurs mainly in W., C. and N. Europe. A closely related American counterpart is L. americana Fem. in eastern N. America. The third species occur in southern S. America (Patagonia, Falkland Is.), viz. L. australis Griseb. Cf. world map in Meusel et al. 1978, p. 418.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Strandpryl är ursprunglig. Den växer oftast i mattliknande bestånd på flacka, ibland något dytäckta sand-, grus- och stenstränder vid näringsfattiga sjöar, i grunda sötvattenssamlingar vid havet och i strömmande vatten. Den förekommer dels på periodiskt översvämmade landstränder, dels på bottnar ner till drygt en meters djup om vattnet är riktigt klart.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Grunda sjöar, fjärdar och laguner vid vattendrag. Växer på dyblandad sandbotten, nedsänkt i vat­ten, ofta tillsammans med Isoetes-arter. Förefaller ej krävande ifråga om näringsrikedom eller kalkhalt. - 10 (9).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Bottenlevande vattenväxt i grunda, näringsfattiga sjöar, vattendrag och dammar, täml. sälls., möjligen förbisedd. Näringsanrikningen i sjöarna under 1900-talet har möjligen slagit ut växten i en del av dessa. Troligt är att den giftiga soppan efter impregneringsverket i Tisarens V-del utplånat en tidigare känd förekomst.

Arten var allm. i norra Vättern och växte extremt tätt i Verkavikens mynning på 3–4 m:s djup (Stålberg 1938, 1939, Berta Andersson 1975). Vid Tisarens norra strand växte den delvis ymn. i sjöns näringsfattigaste delar (Dalhielm 1985).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Birger (1908a): Lillhårdal: Hån (16E 2b). Samlad här av bl.a. Birger 1903 (i S) och av SK 1933 (i UPS).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

[23]; såvitt känt tämligen sällsynt. Förr tydligen tämligen jämnt fördelad på alla regioner, nu minskad-kanske utgången på Mälarslätten (senast sedd där under 1920-talet: lokal 3). Säkerligen förbisedd (men inte i stor skala), dels på grund av dess oansenliga yttre, dels på grund av troligen lokalt uppträdande i tämligen triviala miljöer (näringsfattiga sjöar och vattendrag i skogsbygderna). Utbredningstyp: N2 (fdU).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(Littorella uniflora)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %. Vid förra inventeringen uppgiven från ca 150 rutor.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Littorella uniflora
Strandpryl växer oftast på sand eller grus vid stränderna av grunda och näringsfattiga sjöar, där den uppträder från högvattenlinjen ner till mer än en meters djup, om vattnet är tillräckligt klart. Den är mindre vanlig i vattendrag men kan förekomma både i strömmande och lugna avsnitt, t.ex. vid dammar. Arten kan ensam eller tillsammans med sylört Subularia aquatica, strandranunkel Ranunculus reptans och notblomster Lobelia dortmanna bilda vidsträckta mattor. Ovan vatten får växten mjuka, på översidan platta blad, rikligt med blommor men få utlöpare. Under vatten blir bladen styva och trinda, utlöparna talrika, blommorna oftast få. ´Hanblomman har ett ganska långt blomskaft; honblomman sitter oskaftad nere vid roten men sänder ur vattnet upp ett stift, mycket ofta lika långt som hanblommans blomskaft´ (Linné 1755).
Funnen i 624 rutor; tidigare uppgifter från 180 rutor. Ganska vanlig i större delen av Småland men saknas nästan helt inom ett brett bälte nära kusten. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Strandpryl växer på bar, blöt kalkgyttja i större alvarvätar, kärr och fuktängar. Den klarar även att växa i de mindre och tillfälliga bäckar som uppstår på alvarmarken efter vintermånadernas nederbörd. Majoriteten av lokalerna är betade. Ibland hittas den i gamla stenbrott, grävda vattenhål och bevattningsdammar.

Utbredningen är idag koncentrerad till Stora Alvaret där strandpryl hittas på många lokaler, fler än den flitige Rikard Sterner noterat den ifrån. Även längs västra stenkusten finns en del fynd. Däremot har arten nästan helt försvunnit från Mittlandet och sjömarken på sydöstra Öland. Säkerligen har dikningar torrlagt delar av området. På flera av de lokaler där strandpryl inte återfunnits noterade Rikard Sterner den i bäckar; dessa är numera uttorkade en stor del av året. Dessutom är det få skogskärr i Mittlandet som idag betas och hålls så öppna att strandpryl kan fortleva. Således en minskande trend, speciellt utanför Stora Alvaret. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

De plantor av strandpryl som står under vatten får trinda, styva blad och bildar utlöpare. Vid några tillfällen har växten därför felbestämts till släktet braxengräs Isoëtes. Braxengräs har blad som är fyrpipiga medan strandpryl har blad utan större pipor. Något braxengräs är ännu ej påträffat på Öland. Troligtvis är alla tänkbara lokaler alltför kalkpåverkade. När vattnet i de större vätarna och kärren på alvaret sjunker undan under sommarmånaderna kan strandpryl blomma. I förhållande till plantan har ståndarna mycket långa strängar, 3–5 cm. Honblommorna är däremot diskreta med ett ca centimeterlångt stift. Liksom andra grobladsväxter är arten vindpollinerad varför den behöver få näsan över vattenytan för att klara den sexuella fortplantningen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, fuktig (vintertid översvämmad) miljö: upptorkande bäck- och åbottnar, diken och kanaler, bleke i f.d. träsk, den fuktigaste delen av vätar och fuktmarker samt strandängar. Någon gång i kalkbrott, vegetationsfria agmyrkanter och diken i agmyrar. Arten är ojämnt spridd, sällsynt på slätterna. Johansson (1897) angav strandpryl som ”Täml. allm.”. Arten kan ha minskat under 1900-talet, förmodligen beroende på en allmän igenväxning efter minskat utmarksbete.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Strandpryl växer, ofta mattbildande, på sand eller grus på tidvis översvämmade, flacka, ibland något dyiga stränder eller på grunt vatten i näringsfattiga klarvattenssjöar. Arten tycks gynnas av måttliga variationer av vattenståndet.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, bildar mattor i översvämningszonen på sand, grus eller morän på stränder av näringsfattiga sjöar. Vanlig i södra och västra Västergötland, vid Vänern och i Tiveden, i centrala delen av landskapet endast i två sjöar på Billingen. 489 lokaler i 252 rutor (30 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Nordeuropa, Västeuropa. I Sverige hela landet, men sällsynt i norr. I Sörmland tämligen sällsynt – spridd, mest i landskapets inre delar – (7%). Strandpryl är en flerårig mattbildande rosettväxt som växer på bottnen av klara, näringsfattiga sjöar från strandbrynet ned till åtminstone en meters djup. Arten föredrar sjöar där vattenståndet varierar så att nakna mineraljordsrika strandavsnitt bildas. Likartade förhållanden uppkommer på betade moränstränder, där vegetationen hålls tillbaka av kreaturens tramp och inte minst på badplatser. Strandprylen blommar särskilt under torrsomrar då plantorna torrläggs vid långvarigt lågvatten.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sällsynt i Uppland som helhet; utbredningen koncentrerad till Mälaren, Erken, Gavel-Långsjön och Siggeforasjön med omgivningar samt Dalälven. 40 kartblad, 58 kvadranter.
Strandpryl växer i sjöar med sand- och grusbottnar i grunt vatten ner mot en meters djup. Den kan bilda utbredda mattor, mest där det är fritt från vass.
Förändring - 40 %. – Liksom övriga rosettväxter i sötvatten (isoëtider) har strandpryl minskat på grund av den ökande eutrofieringen, något som speciellt gäller förekomster vid nedre Dalälven. I andra sötvatten, framför allt Mälaren, överlever den dock bättre än flera av de övriga isoëtiderna.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Strandpryl är ursprunglig. Äldre fynd finns med något undantag enbart från Dalälven och delar av Gavleåns vattensystem. Arten har här minskat starkt.
De vanligaste följearterna är strandranunkel och notblomster.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Strandpryl växer i rosetter, de äldre utgående från en cirka 5 mm grov ljus jord­stam med mängder av vita rötter. Rosetten har utlöpare som slutar med nya rosetter och bildar mattor som kan bli omfattande, på djup från strax under vattenytan ner till cirka 3 m. På större djup än 2 m blir utlöparna längre och mer gröna. Där plantorna under lågvatten kommer ovan ytan kan de blomma. Blomningen inträffar från skogsstjärnans till ljungens tid. Först slår oskaftade honblommor nere i rosetten ut. Det enda man ser av dessa är långt utstickande märken. Därefter slår en tvåkönad blomma per planta ut, på 1–2 cm högt skaft. Ut ur den sticker ett långt hårigt märke och fyra långa ståndarsträngar med stora ståndarknappar. Bladen övervintrar gröna, även där de växer så ytligt att de fryser in i isen. Detta strider mot Lohammars (1938, 1948) observation att arten dödas av frysning, vilket kan tolkas som att arten tål någon grad under noll men inte mycket låga temperaturer, som kan ha förekommit i Lohammars frysningsexperiment. Övervintrade blad ersätts under försommaren av nya, likadana. På finkornig mineraljord i relativt skyddat läge växer strandpryl upp till nivåer nära vattenytan. På exponerad strand är den hänvisad till större djup. Den tenderar att växa ytligare i strömmande vatten.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandpryl är mest känd som tillhörig de näringsfattiga klarvattnen, men i Medelpad tycks den hålla sig till mineralogent rikare områden i väster och vid Jämtlandsgränsen i norr. Den växer på grunt vatten på sandeller grusbotten mellan stora block, vid de stora skogssjöarna på stränder som utsätts för rätt kraftiga vågor. Dessutom är den funnen i en skogså i Haverö. – Den finns troligen vid fler vatten i väster än som hittills noterats.