strandbeta

Strandbeta, som är ett- till fåårig, finner man vanligen i enstaka eller några få exemplar på sand-, sten- och klippstränder vid havet. Landskapets stabilaste förekomst finns på ön Nidingen utanför Onsalahalvön, där rikligt med fertila exemplar växer beståndsbildande längs stränderna. På övriga växtplatser är den mer eller mindre tillfällig.

Strandbeta är en ganska sen invandrare till svenska västkusten, sannolikt spridd med havsströmmar från Danmark (Simmons 1930). Från Halmstad finns en uppgift om införsel med barlast (Wiger 1926). Under 1900-talet har växten ökat i utbredning och frekvens.

673 Beta maritima L.

This species is often taken as a subspecies of B. vulgaris L. It is generally restricted to the coasts but occurs also inland towards the east. However, Ford-Lloyd & Williams (Bot. J. Linn. Soc. 71/1975, p. 92) state that "B. maritima shows a wide distribution: eastward as far as to the outer Asiatic steppes and East India, west ward to the Cape Verde and Canary Islands, and northward along the Atlantic Coast to the North Sea including the coast of the British Isles, Denmark and Sweden..'.' Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 131.

Strandbeta är inhemsk i Medelhavsområdet och Västeuropa och går upp till nordvästra Tyskland. Den har troligen inkommit till Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med barlast. Växten är idag etablerad främst längs svenska västkusten i Skåne, Halland och Bohuslän. Den växer solöppet på grusiga eller sandiga havsstränder ungefär i höjd med den högsta driftvallen. Strandbeta är känslig för översandning eller om den täcks med ruttnande tång.

Rikard Sterner har 1930 i sin liggare noterat strandbeta från Mellanskär, Vickleby sn, en av flera små och flacka öar som ligger strax söder om Beijershamn. Fyndet är publicerat i Lundqvist (1970 a) med kommentaren "sannolikt en förirrad kulturbeta" men uppgiften kan vara rätt. Under slutet av 1800-talet och så sent som 1921 är strandbeta noterad från närbelägna Kalmar hamn varför en spridning till Öland inte är otänkbar. Fröna hos strandbeta är gjorda för att spridas med havsströmmar och bevarar sin flytkraft under tre till fyra dagar (Jonsell 2001).

I Jonsell (2001) finns en lokal uppgiven för Öland (Algutsrum). Fyndet härrör från en insamling av A.W. Thorén från 1866 (S). På detta ark finns en etikett om silvermålla Atriplex rosea som hade en lokal på ön Nordmannen i Algutsrum sn till åtminstone 1834. Dessutom finns en etikett om strandbeta från Kalmar. Kvar på arket (monteringen har troligen skett under 1900-talet) finns idag endast två blomställningar av strandbeta. Vart silvermållan tagit vägen är oklart. Fyndet blev publicerat som strandbeta från Öland men det verkar alltså vara felaktigt.

Under inventeringen har en uppgift om strandbeta inkommit. Ofta är strandbeta tillfällig på sina lokaler och översandning och intensivt badliv på den aktuella lokalen kan vara orsak till att den försvunnit och inte återfunnits.

Sent inkommen, tillfällig.

Inkommen, tillfällig. Utgången.
Troligen införd med sjöfarten.

Strandbeta dyker oregelbundet upp nära driftlinjen på grusiga och steniga, sydvästexponerade havsstränder. Någon gång kan man också finna den på betade strandängar, men här försvinner den snabbt eftersom den är begärlig för de betande djuren, framför allt för nötkreatur. Den kortlivade perennen finns oftast kvar några år och försvinner i allmänhet sedan. Endast på lokaler där det är gott om strandbeta är den årsviss. Här finner man inte sällan exemplar som är upp till två meter i diameter. Det verkar som om arten har svårt att få fram mogna frön och delvis är beroende av att frön transporteras över havet. Under inventeringen har vi funnit strandbeta längs hela bohuskusten. Den är en av de sydliga arter som blivit allt vanligare under senare år och tycks fortsätta expandera, förmodligen beroende på klimatförändringen.

Strandbetan lever vanligen på havsstränder. I Sörmland är den funnen som ruderatväxt. Den odlade formen beta

Västeuropa, Medelhavet. I Sverige vild på västkusten.