Taxasida

stor getväppling

Anthyllis vulneraria subsp. carpatica

(Pant.) Nyman

stor getväppling är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

stor getväppling är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stor getväppling
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Anthyllis vulneraria subsp. carpatica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Anthyllis vulneraria subsp. carpatica (Pant.) Nyman
norwegianBokmal
fôrrundbelg
norwegianNynorsk
fôrrundskolm
Finskt namn
isomasmalo
finlandSwedish
getväppling
Danskt namn
Almindelig rundbælg
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Bollnäs Undersvik Högsved, 68325 15285, Medsandsbergets V-sluttning 2008 (GOD i S);
Härjedalen Ytterhogdal järnvägsstationen, 68985 14506, 2005 (GOD i S);
Ljusdal Ramsjö vid väg 83, 68984 14923, 2007 (GOD i S);
Ovanåker Voxna nära Voxna bruk, 68075 14825, 1897 (GLM i S, det R. Lampinen).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Se stor getväppling Anthyllis vulneraria var. pseudovulneraria.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Se under arten getväppling Anthyllis vulneraria.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Närke (Jalas 1950, 3 lokaler på prickkarta).

Askersund Askersund 1886 E. Björkman (UPS/RLa). Lerbäck Lerbäck station (Eriksson 2003).

Hallsberg Hallsberg V om Hallsberg, järnväg 1996 N. Lundqvist (S/ThK).

Kumla Kumla Hjortsberga, ättehögsbacken 1925 Broddeson (S/RLa).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

A. vulneraria ssp. communis

Stor getväppling växer på torr, grusig och sandig mark längs järnvägar och vägar, i grustag, på gamla trädor och på skräpmark, ofta i markblottor. Underarten är inte ursprunglig i Norden utan har sin spontana utbredning i Mellaneuropa. Till oss har den kommit med frövaror och transporter. Dessutom har den prövats som vallväxt, särskilt på sandiga jordar (Lyhagen 1991), och en del förekomster beror troligen på regelrätt odling. Så skrev Wetter (ms 1894, Sävsjö Vrigstad) ´Åkerrenar och vallar h. o. d. Ej ursprungligen hemma inom området, men har under senare åren med framgång odlats i ådalen´, och Almquist (ms 1975; Tjust) noterade ´ ... delvis trol. odlingsrest! Förekom 1914 som vallväxt´. Dessa uppgifter gavs om arten, förmodligen gäller de stor getväppling.

Underarten har ökat starkt i landskapet efter sin ankomst i mitten av 1800-talet.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stor getväppling är en växt från Väst- och Mellaneuropa som inkommit med frövaror. Den har också odlats som foder, speciellt på sandiga jordar (Lyhagen 1991), och har därifrån spridit sig ut i landskapet. Första fynd på Öland gjordes just i en åker.

Stor getväppling växer på torr, gärna grusig eller sandig mark. Den hittas främst i vägkanter, övergivna sandtag, längs banvallar, på grusplaner och i ödeåkrar. Däremot går den knappast ut i välbetade torrängar där de inhemska formerna finns.

Stor getväppling är glest spridd på Öland, möjligen lite mer frekvent norrut på ön. Kanske är detta en rest efter tidigare odling som foderväxt på sandiga åkrar? Även utmed Ölands f.d. järnväg har en del fynd gjorts längs den sandiga banvallen. På ruderatmark vid Degerhamn, S. Möckleby sn, är växten vanlig och där växer den även på högar med rödfyr. Det övergivna, stora sandtaget vid Lindby tall, Gärdslösa sn, hyser också rika förekomster. Stor getväppling har troligen ökat under senare tid och kan vara under spridning, främst längs vägkanter på norra Öland.

Stor getväppling skiljs på att den är högrest och att alla stjälkblad har en ändflik som är tydligt större än de parvisa småbladen. Fodret är enhetligt färgat, uppblåst med en bredd på 5–7 mm; blomfärgen är gul. Liten getväppling har foder vars bredd är 2–4(–5) mm; foderflikarna är rödspetsade. De övre stjälkbladen har ändflikar som är lika stora som de parvis sittande småbladen.

Inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Få uppgifter om växtplatser. Antecknad från vägkanter, men även från ängen, torrängar och annan betesmark; på ett par lokaler på jordhögar. Anses inkommen med utländskt vallfrö (Johansson & Larsson 1996), möjligen först under 1900-talet.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Denna storvuxna form av getväppling har under de senare decennierna spritt sig i landskapet, särskilt i kalkområden i Borgsjö och övre Liden. I äldre tid blev den några gånger funnen på barlast, men dessa förekomster har osäkert samband med dagens. Under senare tid sågs den först vid kraftverksanläggningar vid båda älvarna. Där växer den på kanten av jorddammar, andra slänter och utfyllnader. De senaste decennierna har den också börjat spridas längs de största genomfartslederna framförallt längs E14 i kalkrika nordvästra Borgsjö. Den ses där i enhetliga bestånd i grusiga, torra dikeskanter och i vegetationsfattiga vägslänter. Den är även funnen på en reglerad strand nära en väg i Haverö.