Taxasida

stor blåklocka

Campanula persicifolia

L.

stor blåklocka är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

stor blåklocka är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stor blåklocka
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Campanula persicifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Campanula persicifolia L.
Svenskt namn
stor blåklocka
norwegianBokmal
fagerklokke
norwegianNynorsk
fagerklokke
Finskt namn
kurjenkello
finlandSwedish
stor blåklocka
Danskt namn
Smalbladet klokke
Foton
Patrik Engström
Hulta 2012-07-01
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-10
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Cloé Lucas
2023-07-17
Cloé Lucas
2023-07-17
Cloé Lucas
2023-07-17
Lars Efraimsson
Mölnbacka, Forshaga kommun 2020-06-26
Lars Efraimsson
Mölnbacka, Forshaga kommun 2020-06-26
Lars Efraimsson
Mölnbacka, Forshaga kommun 2013-07-09
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Stor blåklocka är ursprunglig. Den är karaktärsart för näringsrika, lövbevuxna och hasselrika bergbranter. Vidare växer den i lite rikare ekskogssluttningar, hagmarker och öppna naturbetesmarker samt ibland på vägslänter och i bryn. En och annan förekomst kan vara förvildad, eftersom arten odlas som prydnadsväxt.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1755 Campanula persicifolia L.

This species occurs in most of Europe (except W and SW) and adjacent parts of Asia. It has been introduced into the British Isles and probably the Netherlands. The northernmost occurrences are adventive. It is sporadically cultivated in eastern N. America and may escape from gardens.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Ängsväxt, ursprunglig på kalkberg och skogshällar samt i klippskrevor och på berghyllor i exponerade branter. Arten minskar som hagväxt (Hallin) och i igenväxande ängslövområden. Den växer i mullrika hassellundar, rabatter, torrängar m.m. Vid en 1879 övergiven skogsgård NV om Klockarhyttan i Kil sågs den ännu 1990 (Asklund). En massförkomst fanns 1930 i en nyligen röjd hage nära handelsboden vid Latorp i Tysslinge i ”flera 1 000 individer” (Broddeson ms).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

I stor utsträckning kulturspridd vilket uppenbarligen gäller enstaka och oftast tillfälliga inlandsfynd långt från utbredningsområdet i övrigt. Sedd i blom så sent som 10. 10. i Nordingrå Villmyrans naturreservat 1971! Som spontan ej känd nordligare i landet. - 121 (27).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten och i Ö. och nedre Skogslåglandet; tämligen allmän i V. Skogslåglandets och S. Bergslagens kultur- och kalktrakter: spridd i d:o i Norberg, Västanfors, Skinnskatteberg och Ramsberg. Påtagligt ovanligare i Grythyttan och Övre Bergslagen: om bofast synbarligen helst i kalkområden (annars på ruderatplatser?). I Hällefors endast en tillfällig förekomst. Uttunnad på de högsta nivåerna beror på ogynnsamt temperaturklimat. Utbredningstyp: S1.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast. Därtill stundom odlad som prydnadsväxt och ibland förvildad.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer sällsynt och nästan uteslutande i anslutning till odlingar.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Stor blåklocka växer lika väl i friska, frodiga och artrika ängar som i torrängar, på blockmark och i rasbranter. Den förekommer också i gles ekskog samt i andra örtrika löv- och granskogar. Man finner den även på hyggen, ogödslade betesmarker, åkerholmar och renar. Arten har länge odlats som prydnadsväxt och kan påträffas kvarstående vid ödetorp.
Funnen i 1243 rutor; tidigare uppgifter från 396 rutor. Mycket vanlig i större delen av Småland, men ganska vanlig längst i söder och ganska sällsynt längst i väster. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stor blåklocka växer i torr–friskängar som kan vara betade eller ohävdade. Den är också funnen i glesare skogar, alvarkarst, slåtterängar, vägrenar, åkerkanter och på ruderatmarker. Sällsynt växer den nära havet på klapperstensvallar eller sandstränder.

Utbredningen är ganska jämn över hela Öland inklusive Stora Alvaret där den växer på betade torrängar, i små skogsdungar och karster. I Mittlandet är den noterad bl.a. från betade hässlen. Längst nere i sydost är det glesare med fynden även om arten numera är noterad i samtliga socknar.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: torrängar, hällmark, öppen hällmarkstallskog och annan gles tallskog, gräsmark, skogsbryn, åker- och vägrenar; ofta antecknad i ängen. Någon gång i lövskog, på alvar, stigar och körvägar. Stor blåklocka visade sig rätt snart på Torsburgens brandfält efter branden 1992. Exemplar med vita blommor noterades av Fries (1932) från Vallstena och Lummelunda. Sådana ”ser man ganska ofta, tycker jag” (Larsson 1994).

Den ganska höga andelen i undersökta provrutor visar att stor blåklocka är vanlig på Gotland. Frekvensen är troligen oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten som allmän.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stor blåklocka växer öppet eller i halvskugga på frisk till torr mark i glesa lövskogar, skogsbryn och gläntor samt i naturbetesmark, hagar och busksnår och dessutom ibland på dikesrenar och i vägskärningar. Påfallande ofta finner man den skvallrande om lite rikare marker, när den växer på skogklädda vägslänter i de inre skogsområdena. Då syns den i regel tillsammans med hassel, bergslok, smultron och vitsippa.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till torr naturlig gräsmark i naturbetesmarker, på ogödslade åkerholmar och åkerrenar, samt på gräsmarksrester i skogsbryn och i igenväxta hagar, även i öppen lövskog i branter. Missgynnas av hårt bete, verkar gynnas av måttlig igenväxning och är ganska skuggfördragande. Vanlig i större delen av landskapet, mindre vanlig i sydligaste delen och på lerslätterna. 588 rutor (71 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige upp till Ångermanland och Jämtland. I Sörmland oftast mycket allmän, sällsyntare i skärgården – (90%). Stor blåklocka växer företrädesvis i naturliga betesmarker med lövträd, där jordarna får kontinuerlig tillförsel av organiskt material. Arten är också vanlig i skogsbryn, gläntor och i vägkanter. Den är ofta talrik på torra kalkhällmarker. Stor blåklocka är igenväxningstålig och är ofta riklig i trädklädda, extensivt betade hagmarker, i gläntrika lövskogar och i hagmarker under igenväxning. Den förekommer ibland också i örtrik barrskog, där den i de flesta fall är en rest från tidigare skogsbete. Växten odlas rätt ofta i trädgårdar. Det rör sig dels om saluförda exemplar, vilka ibland är vitblommiga, dels om plantor som förts in från naturen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 662 kartblad, 2318 kvadranter.
Almq. Allmän till barrskogsgränsen, i yttre skärgården tämligen sällsynt.
Stor blåklocka växer i allehanda öppna till halvöppna miljöer i kulturlandskapet. Den förekommer i glesa bland- och lövskogar, i hagar, skogsbryn och betesmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Stor blåklocka är troligen ursprunglig i vissa skogsmiljöer men betydligt vanligare i kulturlandskapet. Den beskrivs som allmän eller tämligen allmän i tidigare arbeten från 1830-talet och framåt.
I kulturlandskapet växer den i bryn mot öppen mark, gärna i vägkanter, torrbackar, hagmarker och ängar. Ofta återfinns växten kring odlingshinder. Arten klarar sig förvånansvärt väl utan hävd och lever kvar i övergivna odlingslandskap även sedan skogen slutit sig – inte så sällan med tillflykt till odlingsrösen och husgrunder. Stor blåklocka är också en typisk järnvägsart som förekommer rikligt längs banvallar i gynnsamma lägen. Art-en odlas också som prydnadsväxt och förvildas flitigt.
De vanligaste följearterna är piprör (33%), smultron, stenbär, skogsklöver, stormåra och midsommarblomster, i ren skogsmark dessutom liljekonvalj, berg-slok och blåsippa. Stor blåklocka blommar samtidigt som andra blåklockor men med början redan i linneans tid. Vita exemplar ses emellanåt.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Stor blåklocka tar sig upp från frö även i hög ört- och gräsvegetation på torr mark. Den bildar perenna plantor med mycket kraftfulla och vitt spridda system av vita klena rötter. Den växer i stora och täta bestånd, som dock knappast konkurrerar ut andra arter. Bladrosetterna övervintrar gröna. Den börjar blomma i linneans tid. Vita blommor förekommer. Blomningen pågår länge och omblomning på hösten är vanlig. Blommorna är bland de mest frostresistenta. Även när de tinar upp efter tre minusgrader kan de vara helt oskadade. 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Stor blåklocka är en sydlig och värmekrävande art som i landskapet är tydligt klimatiskt begränsad. På sina utposter i norr och väster är den vanligen inskränkt till lokalt gynnade lägen, där den smyckar större sydvända sluttningar och bergssidor. I sydöst är den vanligare och förekommer där även på plan mark. Dessutom är stor blåklocka gynnad av rikare markförhållanden. Arten har en naturlig hemvist i sydberg, helst i diabas- och amfibolitberg. Där växer den torrt på hyllor eller på stabiliserad vittringsjord i bergroten. Den vill helst ha solöppet men ses någon gång t.o.m. mellan granar, som i Stöde Kvarnberget. I öster finns den även i andra sydvända bergssluttningar och mindre bergknallar med lövskog. Mycket typisk är den i älvbrinkar med gles lövskog upp till Liden och Torp, mer i de rikare brinkarna i Liden än i Indal. Märkligt nog saknas stor blåklocka i stort sett på norra Alnöns kalkområde.
På kulturmark hittas stor blåklocka i sydvända torrbackar och slänter med stabil gräsvegetation, t.ex. på sandiga isälvsavlagringar som i Indal Sunnås. Ofta ses den i örtrika, stabiliserade vägslänter och på banvallar. I Njurunda, Attmar och Tuna växer den även i torra slåtterängskanter, kring små uppfartsvägar till gårdar, i skogsbryn m.m. På sin västligaste lokal i Gräsa norr om Alby i Borgsjö är den troligen kulturspridd (jfr utpostlokaler i Ångermanland, se Mascher 1990). Någon gång är den även spridd med trafik som antyds av en överraskande vägkantsförekomst i gruset vid Lidenvägen väster om Slättmon i Ljustorp.
Ibland odlas stor blåklocka, mest då inköpt, någon gång sannolikt även intagen (Liden). En vitblommig, odlad form hade spritt sig lokalt från en nedlagd handelsträdgård i Stöde Edsta 1992 (HL).