Taxasida

stenmåra

Galium saxatile

L.

stenmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

stenmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stenmåra
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Galium saxatile
Vetenskapligt namn, fullständig form
Galium saxatile L.
Svenskt namn
stenmåra
norwegianBokmal
kystmaure
norwegianNynorsk
kystmaure
Finskt namn
nummimatara
finlandSwedish
stenmara
Danskt namn
Lyng-snerre
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Arten noterades av Almquist (1948) på flera ställen längs järnvägen Orsa–Sveg. På Härjedalssidan växte stenmåra "åtm. vid Kropptjärn" i Sveg (16E 2g, 440 m). Inget belägg är känt. Almquist förmodade att arten inkom i samband med att banvallen besåddes ined gräsfrö.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1516 Galium saxatile L.

Syn.: G. hercynicum Weig.

This species mainly occurs in W. Europe. Towards the north in Fennoscandia, it occurs generally as an adventive. The species may be classified among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 152 and map 133), provided that it is native on New Foundland, which does not seem to be clearly established (op. cit.).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Stenmåra är ursprunglig men kulturgynnad. Den kalkskyende och ganska ljusälskande arten växer mattbildande på torr, näringsfattig mark i gräsdominerade glesa skogar, särskilt av ek och björk, på ljung- och klipphedar, i hagmarker, öppna betesmarker, på hyggen, skogsvägar och i anslutning till grustag. Efter avverkning utvecklas stenmåran mycket kraftigt på vissa hyggen.

Artens utbredning i Sverige är sydvästlig.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

I Närke mkt sälls. växt i näringsfattig kulturpåverkad vegetation.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Stenmåra är en sydvästlig art, vars västgräns löper genom Småland. Den trivs på torr och måttligt fuktig, näringsfattig och sur mark. I sydvästra Småland är den en av de allra vanligaste växterna. Den är där en karaktärsväxt för de ogödslade betes- och slåttermarkerna, där den särskilt växer på tuvorna. Den är också mycket vanlig på vägkanter, renar och dikesvallar samt i bryn och gles skog. Stenmåran kan bli dominerande på hyggen efter att den första generationen planterad gran på tidigare åkermark avverkats. Arten var vanlig på de gamla ljunghedarna.
Till de kustnära lokalerna i mellersta och norra Kalmar län har stenmåran kommit med virkestransporter. Här kan man finna den på lastplatser, i barkhögar och vid skogsbilvägar. Nära kusten i södra Kalmar län förekommer däremot stenmåran sedan gammalt. Den växer där på för arten naturliga lokaler i betesmarker, torrängar, skogsgläntor och bryn.
Funnen i 603 rutor; tidigare uppgifter från 173 rutor. Mycket vanlig sydväst om en linje Gislaved–Sävsjö–Urshult, ganska sällsynt närmast norr och öster om detta område och i östra fattigområdet, sällsynt i resten av Småland (saknas i nordost). – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stenmåra förekommer i Västeuropa och har i Sverige en sydvästlig utbredning med fynd i Skåne, Småland, Blekinge, Halland och Bohuslän samt en lokal på södra Gotland. Stenmåra växer på torr, öppen, mager och kalkfattig mark. Från Öland finns några äldre ej granskade belägg och ytterligare en skriftlig uppgift, det senaste fyndet från 1952. Huruvida stenmåra har funnits på Öland går inte med säkerhet att fastställa varför vi tills vidare väljer att sätta arten inom hakparentes.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig (?).
Öppen, frisk betesmark på kalkfattig sand, med flera andra fattigmarksarter, bl.a. stagg Nardus stricta och skogsnoppa Gnaphalium sylvaticum. Även ett tillfälligt fynd på kalkklippa.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stenmåra växer i näringsfattiga halvöppna miljöer och är påträffad vid stigar och skogsvägar samt i betesmark i södra delen av landskapet. Den tycks ha minskat sedan förra inventeringen, men den kan också vara förbisedd.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ursprunglig, växer på torr till frisk, naturlig betesmark och i gräsmarksrester på ogödslade åkerkanter, på vägkanter och i skogsbryn; även i glesa skogar och på hyggen. Kalkskyende och ljuskrävande. Mycket vanlig i södra delen av f.d. Älvsborgs län, mindre vanlig norr- och österut, mycket sällsynt i norra Älvsborg och Skaraborg. 1112 lokaler i 220 rutor (27 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Stenmåran är knappast inhemsk i Sörmland utan har sannolikt kommit in med gräsfrö.

Norra och västra Europa. I Sverige som vild i Götaland upp till Västergötland och Bohuslän.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Svensk utbredning huvudsakligen sydvästlig, längre norrut tillfällig. Mycket sällsynt i Uppland.