stenbräken

Gammal bofast art.

Stenbräken är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i skuggiga bergbranter och på hällmarker med inslag av basiska bergarter. Ibland kan man även se den i jordskärningar som gödslas av lövförna. Vanliga kulturstandorter är stenmurar, t ex kyrkogårdsmurar, trappor och jordkällare. Ganska ofta växer stenbräken på samma lokaler som svartbräken Asplenium trichomanes.

Tämligen allmän

Täml. allm.–allm. Bebor gärna bergbranter, kalkbrottväggar och odlingsrösen, men är mindre vanlig i åsskärningar, som vid kyrkan i Ödeby 1989 och i kalkrika vägrenar i Axberg och Lerbäck 1992–1995. Karaktärsart i murspringor. Vid Gryts bruk i Bo sedd ymn. 1989 i stenlagd uppfartsbro till 1791 byggt magasin. På varp och slagg ofta ymn. som vid Trehörnings masugn i Lerbäck 1991–1992.

Tämligen allmän i större delen av landskapet, sparsammare i den nordöstra delen.

Vanligast i kusttrakternas sydväxtberg, förekommer ända ute på skärgårdsöarna. Dock föga krävande beträffande underlaget, påträffas även i eljest artfattiga berg, inte sällan tillsammans med Woodsia ilvensis.

Ger ytligt intryck av att vara tämligen allmän (så kallad lokalt av de flesta). Närmare undersökning visar, att den mångenstädes i verkligheten är allmän, särskilt i kulturområden; även i N, så som i Karbenning-Norberg-Västanfors-Skinnskatteberg(!). I Ridöarkipelagen i Mälaren tydligen ovanlig: få lokaler hos KERS (1978).

Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), kollektivarten, "Polypodium fragile a[llmän]". Subsp. dickieana uppgavs först av Samuelsson (1921) efter granskning av en kollekt från Tännäs: Långberget (1879, KFD i UPS).

52 Cystopteris fragilis (L.) Bernh.

Within this extremely variable, widespread species several subspecies and varieties are described, with more or less well-defined distribution (cf. Hultén Circumpol. I, p. 62). They are, however, not taken into consideration on this map. For subsp. dickieana (Sim) Hyl. see map no. 53. Outside the map area the species is reported from large parts of Africa, Ceylon, Australia, New Zealand and C. and S. America. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 62 and map 55).

53 Cystopteris fragilis subsp. dickieana (Sim) Hyl.

This widespread subspecies is distinguished only by spore morphology. The knowledge of its distribution is still incomplete. Outside the map area it occurs at least in C. and S. America. This subspecies belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 62 and map 56).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig stenbräken C. f. var. fragilis i landskapet.

Stenbräken växer oftast på frisk, mullrik, ej alltför näringsfattig jord i lätt eller måttligt beskuggade lägen. Den anträffas på klipphyllor och hällar, i bergspringor och branter, mest i löv- och blandskogar. Särskilt i södra Småland är arten emellertid vanligast i odlingsmark, där man finner den på platser där block eller stenar lagts upp, t.ex. vid stenmurar, i rösen, på brofästen och dammvallar etc. Påfallande ofta ser man den på gamla husgrunder och jordkällare.

Stenbräken växer främst på norra halvan av Stora Alvaret där den favoriserar karstmiljöer. I östra sjömarken är den också vanlig och drar där nytta av de otaliga stenmurar som delar in betesfållorna. Längs västra stenkusten återfinns den i gamla stenbrott. Däremot är den ovanlig i Mittlandet där den växer på borgruiner och i skogen insprängda småalvar. Stenbräken är vanlig på dagens Öland men har delvis bytt fokus från kalkstensbranter till karstsprickor och stenmurar.

Stenbräken varierar en hel del i utseende. Sporerna kan vara försedda med vassa taggar vilket är det normala. Norrut i Sverige finns stenbräken som i stället har rynkiga sporer (Jonsell 2000). Den sistnämnda formen har ibland brutits ut som egen art eller underart, fjällstenbräken subsp. dickieana. I nuvarande taxonomi behandlas stenbräken som en enda art utan underarter. Sporer från några öländska stenbräknar har undersökts i mikroskop och de har alla haft kraftigt taggiga sporer.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Kalkklintar, karstsprickor och grottor, även i tunn jord på kalkhäll, här ofta vid foten av stenblock (urberg). Kustnära utbredning; gynnas troligen av hög luftfuktighet.

Johansson (1897) bedömde att stenbräken förekom ”Flerst.”, från Eksta (L. Karlsö) och Lojsta i söder till Fårö i norr. Frekvensen är ungefär densamma i dag, även om fler lokaler nu är kända också från södra Gotland. Spridd från Sundre till Fleringe och Bunge, övervägande på östra sidan av ön.

Stenbräken växer i sprickor i bergväggar och hällar både exponerat och i halvskugga, ibland också i skuggade klippstup i ädellövskog. Arten undviker de mest svårvittrade bergarterna och förekommer gärna tillsammans med svartbräken på grönsten. Rasbranter, block och bergrötter i lövskog är andra vanliga ståndorter. Man kan även finna den i kulturpräglade miljöer som utmed stenmurar, rösen och stentrappor.

Stenbräken är en ljusälskande ormbunke som förekommer på örtrika berg, gärna i skrevor och intill block. Ibland växer den liksom svartbräken i springor på lodräta bergbranter. Den är tydligt kalkgynnad, men förekommer även på silikatberg. Den förekommer dessutom ofta i odlingsrösen, på stenmurar, kajskoningar och liknande kulturskapade miljöer. Stenbräken delas in i flera underarter av vilka endast var. fragilis – vanlig stenbräken tycks förekomma i Sörmland. Ett äldre belägg från Nacka Nackanäs 1896 (H.V. Rosendahl S, Rosendahl 1909) har identifierats som den slätsporiga nordliga var. dickieana – fjällstenbräken. Kanhända förekommer även denna i landskapet.

Stenbräken växer på hällmarker med varierande bergartssammansättning, från sur till basisk. Den föredrar ljusöppna växtplatser och förekommer i klippskrevor på hällar i betesmarker, på åkerholmar och i stenrösen samt på stenmurar och stenskoningar, även i städer.

Stenbräken är en relativt snabb och effektiv kolonisatör av nybildade lodytor, till exempel i kalkbrottet i Mansjöberget i Los och på många stenmurar som är vända mot norr. Den kommer där före andra ormbunkar och behåller sin dominans. Den växer helst ”under tak” och kan växa på mörka platser. Inget grönt övervintrar, men den kan behålla sin grönska när ask och asp är höstgula och rönn röd.

Det kan vara svårt att artbestämma små exemplar av de flesta ormbunkar. Små, unga exemplar av majbräken kan likna stenbräken. Vissa sådana felbestämningar kan ingå i det angivna antalet noteringar. Även fullt utvecklade blad av fjällhällebräken och stenbräken kan vara ganska lika, som på bilden.