Taxasida

stenbär

Rubus saxatilis

L.

stenbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

stenbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stenbär
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Rubus saxatilis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Rubus_subgen._Cylactis_Rubus saxatilis L.
Svenskt namn
stenbär
icelandic
Hrútaber
norwegianBokmal
teiebær
norwegianNynorsk
tågebær
Finskt namn
lillukka
finlandSwedish
stenhallon, stenbär
Danskt namn
Fruebær
Foton
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2016-07-31
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2010-07-20
Anders Delin
Djupdal, Järbo 2010-06-03
Anders Delin
Långvind, Enånger 2013-08-21
Lars Efraimsson
Nolgårdsviken, Hammarö kommun 2022-07-17
Lars Efraimsson
Nolgårdsviken, Hammarö kommun 2022-07-17
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2013-06-15
Calle Ljungberg
Årydsvägen, Sm 2015-06-21
Torbjorn Tyler
Vallstena socken 2019-07-09
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1052 Rubus saxatilis L.

This species is widely distributed in Eurasia. Occurring (as introduced?) on Greenland it may be regarded as an amphi-atlantic plant (Hultén, Amphi-atl., p. 104 and map 85). The N. American counterpart is R. pubescens Raf., frequently hybridizing with R. arcticus subsp. acaulis (see no. 1051). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 211.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Stenbär är en ursprunglig art. Den bildar mindre bestånd i främst friska/fuktiga löv- och lövblandskogar, gärna på stenigt och blockrikt underlag. Man finner den också i ganska näringsrika, mer eller mindre öppna kärr och alkärr samt på kulturstandorter som naturbetesmarker, åker- och vägrenar, banvallar etc.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i hela området i bryn och gläntor frånsett Skogsbygdens myr- och hällområden samt uppodlade delar. Ovanliga växtplatser är strandhällar, alskogar, dikade björkkärr och barrskogsstigar. Den förekom förr i slåtterängar (Broddeson ms).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, föga krävande men karaktärsinslag i örtrikare skogsmarker.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn ört med 2–3 dm höga, mjukt småtaggiga, något greniga skott som nedtill är något förvedade, och upp till flera meter långa, slingrande utlöpare som rotar sig här och var. Har små stipler. Bladen är 3-delade, med det mittre småbladet tydligt skaftat. Småbladen har sågad kant och nedsänkta nerver. Blommorna (några få till ett dussin) sitter i en grupp av några små, korta skärmar som är fästade i ett bladveck i övre delen av de upprätta skotten. 5-taliga, vita blommor med smala kronblad. Frukterna utgörs av några röda, bärlika, delfrukter med stora frön (“en bit av ett hallon i förstoring”).
Stenbär är allmän i många miljöer, t ex i skog, men ses ofta kring “kanter” som bryn, rösen, gläntor, i strandskog etc. Norrut sällan i trivial skog, men ofta i högörstsamhällen, sydvända branter etc. Mot slutet av säsongen kan utlöparna nå imponerande längd. Det är inte ovanligt att se att de klarat sig helskinnade tvärs över en skogsbilväg och rotat sig på andra sidan. Bären är sura, men de duger som godis!

Förväxlingsrisk:
I frukt och med utvecklade utlöpare omisskännlig.
Smultron (Fragaria vesca) har inte blad på grenade skott.
Unga skott av hallon (Rubus idaeus) är grövre och bladen nästan vita under.
De av björnbär (Rubus sect. Rubus) är också grövre, och har i regel 5-delade blad med rundare, mer långspetsade småblad. Äldre skott av hallon och björnbär liknar ej stenbär.
Åkerbär saknar utlöpare, har inga småtaggar på skotten, bladen är oftast mindre och brunrödanlupna, det mittre småbladet är oskaftat, och blomman rosa med “normala”, fast fler, kronblad.
Blåhallon (R. caesius) har spetsiga stipler, till skillnad från stenbär som har rundade stipler.
Beträffande bäverbär (Rubus arcticus × saxatilis, R. × castoreus), alltså hybriden mellan åkerbär och stenbär, läs mer under denne (viktigt!).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Stenbär påträffas i frisk skogsmark, särskilt i gles, blockig eller stenig, ängsartad löv- och blandskog. I odlingslandskapet återfinns arten i betesmarker, vid rösen, längs stenmurar, vägar, diken och åkerkanter.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stenbär växer på frisk, halvskuggig och stenig mark, främst i skogar som inte får vara alltför täta och mörka. Arten är funnen i ädellövskog, hässlen, barr- eller blandskog och ibland anges att skogsbete förekommer. Stenbär är främst knuten till gammal inägomark. Ofta växer den i bryn eller längs skogsvägar. Stenbär finns även i vägkanter, åkerrenar, lövängar och i kanten av skogskärr. Av mer udda miljöer kan nämnas en klapperstenstrand vid nordvästra udden samt i skogen med jättetuja öster om Skäftekärr, Böda sn.

Stenbär följer utbredningen av skogar på Öland och är vanlig i Mittlandet, västra kustskogen och de fyra nordligaste socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs). På Stora Alvaret finns några få fynd från mindre skogsdungar, på det skogfattiga sydöstra Öland ligger fynden också glest. Stenbär har idag samma utbredning som i Sterner (1938) men på sydvästra Öland har den försvunnit från några lokaler när mindre skogsdungar huggits ner och omförts till åkermark. Dagens skogar är ofta alltför skuggiga för att vara optimala för stenbär. På sikt kan den gynnas av det skogsbete som införts inom delar av Böda Ekopark vilket bidrar till luckiga och mer ljusöppna skogar.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Torr till fuktig löv- och barrskog; även hällmark (också i karstsprickor), klapper i strandskog, myrkanter, dikade myrar (också skogbevuxna), skogsbryn och öppen enbuskmark. Flera noteringar har gjorts i hävdade ängen. Stenbär hör till de arter som överlevde branden 1992 på Torsburgen. Mycket allmän i skogsmark över hela Gotland, vilket avspeglas i den höga andelen provrutor med stenbär; arten är en av de vanligaste på Gotland. Den saknas dock på Karlsöarna. Johansson (1897) angav artens frekvens som ”Allest.”, motsvarande dagens förhållanden.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stenbär växer exponerat eller i halvskugga på något näringsrik jord i friska, öppna lövskogar och bryn, gärna i steniga slänter eller bland block. Man träffar också på den i halvöppna gräsmarker, som naturbeten och hagmarker, på vägkanter och åkerrenar, särskilt vid stenrösen och murar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till fuktig mark i gles skog, i rasbranter, i skogsbryn, i igenväxande betesmarker, på åkerrenar och i andra gräsmarksrester. Mycket vanlig i hela landskapet. 747 rutor (90 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Stenbär växer i örtrika skogar av olika slag, även ganska magra piprörsdominerade sådana, gärna i bryn, backar och blocksluttningar. Det växer dessutom ofta i mängd på järnvägsbankar, vägrenar och liknande kulturskapade ståndorter.

Europa, Asien. I Sverige genom hela landet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 715 kartblad, 2507 kvadranter.
Almq. Allmän, till yttre skärgården.
Stenbär förekommer på både torr och fuktig mark i såväl barr- som lövskogar samt i lundar, hagar och på igenväxande ängar samt stränder.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Stenbär är en ursprunglig växt som förr kallades »glasbär« eller »klasbär«. Från Järbo finns också namnen »käringbär« och »tågbär« nedtecknade. Växten har angetts som vanlig i tidigare arbeten.
Stenbäret har en imponerande ekologisk bredd och förekommer i ett stort antal miljöer med tonvikt på skogslandskapets moränmarker. Arten är kalkgynnad och undviker de magraste och suraste markerna. I likhet med de flesta skogsväxter gynnas stenbäret av ljus men den är konkurrenskraftig även i sluten skog. Växt-en är väl spridd i olika skogstyper men är i första hand en karaktärsart för rikare skogsmiljöer. I kalkpåverkad granskog och lövskog av lågörttyp är stenbär alltid en viktig art. Även i kalkpåverkad sumpskog med klibbal, gran eller ask är arten ett regelbundet och ibland domi-nerande inslag. Stenbär trivs utmärkt även i öppna miljöer t.ex. i branter, naturliga gläntor och bryn eller i glest beskogade rikkärr. Den är inte ovanlig vid forsstränder och på exponerade blockiga havsstränder eller i anslutning till havsstrandens löv- och busksnår.
I odlingslandskapet är arten vanlig i örtrika naturliga betesmarker och slåtterängar. Kanske är den mer framträdande då hävden upphört och den obehindrat kan växa vidare när hage blivit lövskogsdunge. Grusvägar utan stenbär i slänterna är troligen ovanliga men i övrigt är arten ganska oberoende av människan och hittas sällan på tippar och andra ruderatmarker.
De vanligaste följeväxterna i naturliga gräsmarker är blodrot (36%), vitmåra och gökärt. I skogen är gran (38%), piprör, vitsippa, blåsippa och liljekonvalj vanligast – vid havet havtorn, strätta och rödklint. Stenbäret blommar samtidigt som ekorrbär, ängsklocka, rosor och prästkrage.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Stenbär har setts uppträda fläckvis rikligt två år efter hård brand på bördig skogsmark i Hassela, som dödade blåbär och lingon. (Bild i Natur och vegetation, sid. 193). Sannolikt hade arten kommit ur fröbanken. Luther (1961) bedömde den som fågelspridd till öar och skär i skärgården. Stenbärens utlöpare är i vitsippans tid i första delen av sin utveckling, några decimeter långa, i början uppåtsträvande, närmare spetsen horisontella. De tenderar att brygga över angränsande vegetation. På sensommaren kan de vara mer än meterlånga, krypande på mark. Arten blommar i ekorrbärets tid. I höstfärgernas tid gulnar bladen, när mjölken är helt brun och hallonen börjar tappa bladen. I soligt läge kan blad övergå i rött eller mörkviolett. Inget grönt övervintrar. Bären mognar i ljungens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Stenbär växer helst på väldränerad jord och är särskilt vanligt på stenig och tuvig mark. Det är ett typiskt inslag i kalkpåverkad skog, t.ex. i torr granskog i nordvästra Borgsjö eller under tall på grusåsar och moränpartier i älvdalarna. I annan skog förekommer det i rikare och varmare lägen, ofta med följeslagaren bergslok Melica nutans, gärna i örtrika gransluttningar eller bergrötter, särskilt på blockig mark. Det finns också i lövlundar under asp, sälg och björk. Dessutom växer stenbär i örtrika miljöer längs skogsbäckar, på tuvor eller i den övre strandzonen, och även i strandsnår och i strandbrinkar ovan högsta vattenlinjen vid sjöar och större vattendrag. Stenbär förekommer också regelbundet i kalkrik sumpskog och i tallbevuxna rikkärr, både i kantzonen och ute på tuvor.
På kulturmark växer stenbär öppet i slåtterängar och beteshagar och är där typiskt vid rösen och block, eller vid stengärdsgårdar. Bäst utvecklas det kanske ändå i torra, örtrika vägkanter och bryn, där fruktsättningen ofta är riklig. På banvallar kan det ses ensamt slingra sig i grovt singelgrus. Ibland kan det komma in på grusig industrimark, ödetomter m.m.