stallört

Stallört är en kulturgynnad växt som sannolikt är ursprunglig. Den är ljusälskande, undviks av kreatur och växer främst på frisk till fuktig, gräsdominerad mark, gärna på lera. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation växer den t ex på Kungsbackafjordens stränder och strandängar, både betade och obetade. De vanligaste kulturbiotoperna är vägkanter, vägdiken och åkervägar.

Växten har nog alltid varit sällsynt i den södra hälften, men nu tycks den vara på väg att helt försvinna. Eftersom någon minskning ännu inte har märkts i den nordligaste delen, där den länge varit vanlig, är det vanskligt att ange orsaker till minskningen i söder. Några förekomster har emellertid försvunnit på grund av igenväxning.

Stallört, O. spinosa ssp arvensis, har noterats från två lokaler under inventeringen. 

1225 Ononis arvensis L.

Syn.: O. hircina Jacq.

This species mainly occurs in C. and E. Europe and W. Asia. The occurrence in Asia is incompletely known. It has been introduced into New Zealand (and N. America?). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 232.

Kalkgynnad vallfröinkomling (?). En långlivad förekomst noterades vid Myrö i Rinkaby varifrån Gellerstedt (1852) anförde växten och där Nilsson (1986) återfann den 1984.

Gammal bofast underart.

Andersson 1978.

Sällsynt; fem lokaler sedan 1950, alla i Mälarområdet Förr (1800-talet-ca 1930) vanligare: möjligen spridd i samma område, några (kalk)förekomster i Sala. Sydligt kontinental, i Sverige med avvikande utbredning: dras till de sydliga storsjöarnas samt kusternas milda klimatförhållanden. Nuvarande utbredning i Västmanland torde ungefärligen motsvara utbrednings potentialen där. Utbredningstyp som bofast: S12.

(O. arvensis)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mångdubbelt fler rutor (ca 70) vid förra inventeringen och i ännu äldre tid ansedd som allmän (t.ex. Lilja 1838).
Kommentar: B, granskare KAO. Mellanformer mellan denna och busktörne O. s. ssp. spinosa har uppgivits 1927 från Malmö (Blom det. PMor i LD).

O. arvensis, O. hircina
Stallört är kontinental med stor utbredning i Östeuropa och västra Asien. Den svenska utbredningen – otypisk för en kontinental växt – går ringformigt kring de magrare delarna av Sydsvenska höglandet: Bohuslän, norra Halland; kusttrakterna av södra Halland, Skåne och Blekinge; Öland; norra Götaland (inklusive norra Västergötlands högtrakter) och södra Svealand.

Växten är ljusälskande och föredrar frisk till måttligt fuktig mark med god näringstillgång; den är kalkgynnad. Enligt tidiga uppgifter växte den i ängsmark (slåttermark); i nutiden har den blivit funnen i hagmark, på Vätterns strand och på vägkanter. På Visingsö uppträdde den på 1870-talet flerstädes i ekplanteringarna.

Stallört har gått tillbaka starkt utom på Öland, i norra Halland och i Bohuslän. För Smålands del försvann den från många av sina lokaler redan under 1800-talet. Om man bortser från ett par tillfälliga förekomster i Kalmar har den under 1900-talet bara setts i Västervik Gamleby 1975, i trakten av Mönsterås Mönsterås på 1940-talet samt i Jönköping Skärstad och på Visingsö. Dessutom har växten kommit in med utländskt timmer till hamnen i Mönsterås Mönsterås bruk 2001.

Orsaken till tillbakagången, eller snarare varför tillbakagången sker så ojämnt, är inte klarlagd. Sannolikt har stallört på något sätt varit starkare beroende av äldre tiders hävd i utkanterna av utbredningsområdet.

Stallört är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings och Östergötlands län.

Stallört växer på frisk, något kalkpåverkad och svagt–måttligt hävdad mark. De flesta fynd är gjorda i betade friskängar eller tuviga fuktängar, gärna nära havet. Stallört kan även växa i vägrenar, längs åkrar, diken och i kanten av fuktiga skogar. En del lokaler har tidigare varit slåtterängar.

Stallört är främst funnen på östra Öland där många betade sjömarker hyser rika bestånd. Även i Mittlandet finns en hel del fynd från de numera ohävdade kalkfuktängar som omger många av skogskärren. På Stora Alvaret är det glest med uppgifter, stallört är främst funnen i utkanten av alvarmarken. De rika förekomster som Sterner (1938) noterade i de västliga socknarna Torslunda och söderut till Kastlösa är däremot ett minne blott. Många av dessa lokaler är numera uppodlade eller igenväxta. Sammanfattningsvis uttunnade förekomster av stallört på sydvästra Öland medan östra sjömarken fortfarande erbjuder många lämpliga växtmiljöer. På sikt kan igenväxning, främst av lokaler inom Mittlandet, utgöra ett hot. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Sällsynt kan stallört ha vita blommor vilket är noterat vid några tillfällen. Stallört kan förväxlas med främst puktörne. Stallört är örtartad med upprätta stjälkar som saknar tornar, blommorna sitter i en axlik klase. Puktörne har en nedliggande stjälk som är förvedad mot basen. Tornar finns men är ofta något mjuka; blommorna sitter ensamma.

Gammal, bofast.

Inkommen, tillfällig.

Stallört växer solöppet på friska till fuktiga, gärna leriga havsstrandängar, både betade och obetade. Väl så ofta växer den på kulturskapade ståndorter i jordbrukslandskapet som vägkanter, åkerrenar, diken och utefter markvägar samt på banvallar, jordhögar och industriområden.

Stallörten är en flerårig ört som tidigare växte i slåtterängar, numera främst i betesmarker och på vägkanter. Under slåtterepoken var den betydligt vanligare än nu och stallörten hör till de ängsväxter som har minskat eller försvunnit på grund av igenväxning eller hårt bete. Den har främst lyckats hålla sig kvar i kalkrika områden.