spireor

Häckspireans namn användes förr ofta samlande för flera olika arter och hybrider. Uppgifter utan beläggex. är därför svåra att tolka och har ofta utmönstrats.

Sernander (1933) uppgav att de odlade buskarna vid prästgården i Viby möjligen stod kvar sedan 1830–1850-talen. Han fann spireor också vid Ramundeboda gästgivaregård 1932 på en 1897 övergiven tomt. Förvildade buskar anmäldes från Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). Jansson (1929, 1943, 1950) noterade den vid den öde jordkulan Trynhem vid Klunkhyttan i Hidinge och vid ödetorpet Bäcketorp nära Lekhult samt vid Markakärret i Almby, där ”växte den i småskogen... i rena vitmossan... vidsträckt yta, sannolikt en enda buske”. Ödetomterna runt Multen hyste också spireor (Junell 1972) liksom Bergslagens ödegårdar (Jansson 1950). Vid Asphöjden, NV om Hälshyttan i Hidinge, nedlagt 1905, fanns den kvar 1996 (M. Andersson).

Ernst Nilsson odlade olika spireor vid Sjökullen i Hammar 1949–1976. Han betraktade dessa som ett karaktäristiskt trädgårdsminne i trakten och såg dem även på en ödetomt i närheten (Ernst Nilsson 1965, 1968a, 1981c).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Under detta namn redovisas även fynd av närstående Spiraea-arter och -hybrider.

Spireorna kan fördelas på tre distinkta grupper. Sektionen Chamaedryon omfattar de tidigblommande spireorna med vita blommor i små kvastar längs de sirligt överhängande grenarnas sidor. Hit hör brudspirea S. ×arguta, kvastspirea S. chamaedryfolia, hybridspirea S. ×cinerea, altaispirea S. crenata, fransspirea S. media, sibirisk spirea S. trilobata och bukettspirea S. ×vanhouttei. Våra andra spireor blommar på högsommaren med vita eller oftare röda blommor i sammansatta ställningar i de mera upprätta grenarnas spetsar. Bland dessa bildar björkspirea S. betulifolia och praktspirea S. japonica en andra grupp, sektionen Calospira, med breda, skärmlika blomställningar. Den tredje gruppen, sektionen Spiraea, har cylindriska eller koniska blomställningar. Dit hör klasespirea S. ×billardii, douglasspirea S. douglasii, bredspirea S. latifolia, storspirea S. ×macrothyrsa, torpspirea S. ×rosalba, blekspirea S. ×rubella och häckspirea S. salicifolia.

De sju spireorna i sektionen Spiraea är i regel väl skilda, men detta klarnade inte förrän under inventeringens gång. I de flesta rutorna har de ändå kunnat separeras, men för 68 rutor, de flesta i nordvästra hälften av Småland, finns bara uppgift om sektionen som kollektiv. En kombinerad karta, som visar förekomsten av minst en av dessa spireor, ges därför. Den visar att gruppen är vanlig (representerad i 1142 av 1432 rutor), men frekvensen är klart lägre i mellersta östra Småland. Sannolikt är klimat och/eller markförhållanden här mindre gynnsamma för gruppen än i landskapet i övrigt. Tilläggas kan att häckspirean och dess släktingar är ovanliga på Öland och Gotland. – Om orsakerna till de stora skillnaderna i spireornas utbredning som förvildade vet vi ingenting; kanske är de mest odlingshistoriska.

Vid inledningen av vårt inventeringsarbete var arterna av röd-, rosa- eller vitblommiga spirea med axlik blomställning inte bekanta för oss annat än som trädgårdsväxter. Wiström (1898) tog upp dem som ”Spiraea salicifolia allm. odl. jämte flera andra arter”. Lid (1974), som var den flora vi använde mest, tog inte upp någon annan art än häckspirea S. salicifolia. (se även denna)
Det har senare visat sig att de spireaarter och hybrider som vi har sett omfattar även brudspirea, S. ×arguta, klasespirea S. ×billardii, kvastspirea S. chamaedryfolia, hybridspirea S. ×cinerea och blekspirea S. ×rubella. Noteringarna för S. salicifolia i vår databas innefattar alltså även ovanstående, och kanske ytterligare några taxa kollektivt. Först under senare delen av vårt arbete har bestämningar på artnivå tillkommit. De olika taxas utbredning och frekvens är okänd.
Klasespirea och häckspirea tycks vara de vanligaste formerna och bildar stora, länge kvarstående bestånd. Även blekspirea förvildar sig och förökar sig kraftigt, troligen vegetativt. Den sprider sig även i strandvegetation, som på Näsudden vid Lingan i Lingbo, där den står under vatten vid vårfloden. Obestämda spireor har noterats på ungefär 150 lokaler.