spåtistel

Spåtistel i vid mening omfattar tre underarter, spåtistel ssp. vulgaris, mellanspåtistel ssp. intermedia och långbladig spåtistel ssp. longifolia. Endast ssp. vulgaris är känd från Halland.

Se långbladig spåtistel Carlina vulgaris subsp. longifolia och kortbladig spåtistel Carlina vulgaris subsp. vulgaris.

1874 Carlina vulgaris L.

This polymorphic species occurs in most of Europe and in W. and C. Asia. Fl. Eur. 4/1976, p. 210 distinguishes three subspecies. For two of them, viz. subsp. vulgaris and subsp. longifolia Nym., the distribution is tentatively marked. For details in Fennoscandia, see Hultén, Atlas 1971, maps 1748, 1749. The species has been introduced into at least one place in N. America.

Spridd torrängsväxt, fr. o.m. 1980 sedd på ett 30-tal lokaler, de flesta på kalkmark. Stora bestånd har registrerats vid Stora Koviken i Hammar där en av fem vägsläntlokaler omfattade 667 ex. och en annan hade 228 ex. 2005 (I. Karlsson enl. Nilsson ms). I en vägskärning N om Hamra tärn i Hallsberg växte år 2000 ca 220 ex (OREB/ELj).

Meddelade växtplatser är bl. a. stenpackning i hage, sandig torräng, sandfält, alunskiffer- och kalkbrott.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Cirka 70: främst Mälarområdet, några andra Mälarslättslokaler. Bofast i kalkområdet i Sala och Norberg. Äldre uppgift från andra delar av Västmanland har gällt tillfälliga, kultursprung förekomster. (Växte t.ex. i Hed: Bernshammar " nära lastplatsen vid järnvägen. Borta" enligt Lorichs, 1981.) Sedan 1950-talet sjunkande frekvens på Mälarslätten. Sydlig, vid sin svenska NV-gräns. Utbredningstyp: S10.

Tvåårig ört med torniga blad. Bladrosetten som växer upp året innan blomning har hela, styvt läderartade, linjära–lansettlika, undertill gleshåriga blad med vassa olikstora tornar i kanterna. Den upprätta stjälken som blir upp till knappt 3 dm hög är mörkt rödaktig, ullhårig och upptill ofta grenad. I toppen sitter en till flera klotrunda brunaktiga korgar med vasst tandade holkfjäll, en rad ljusgula smala strålblommor och tätt med gulaktiga diskblommor i mitten. Den döda förtorkade växten står ofta kvar till nästa säsong.

Spåtistel växer på ganska torr, kortvuxen och helst kalkrik gräsmark. Typiska lokaler är naturbetesmarker, torrbackar och alvar. Den är mindre allmän i södra Sverige upp till Dalarna och Norduppland.

Förväxlingsrisk:
De oflikiga, nästan jämbreda bladen gör den svår att sammanblanda med andra tistlar.

Spåtistel växer solöppet på torr, mager och kalkpåverkad mark som är hävdad genom bete. Den är vanlig på Stora Alvaret där den ses på gamla moränryggar med något mäktigare jordtäcke. Spåtistel klarar även att växa i karster, på kalkstenshällar överdragna med ett tunt jordlager samt i grusalvar och uppfrysningsmark tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Spåtistel ses utmed havet på klapperstensvallar, sandgräshedar men också i fuktängar där den växer uppe på tuvorna. Även gamla sandtag, stenbrott, igenväxande trädor, vägkanter och grusig skräpmark kan hysa arten. Förekomster av spåtistel signalerar att marken är åtminstone måttligt kalkrik.

Spåtistel är vanlig och väl spridd på Stora Alvaret, småalvaren och utmed västra stenkusten norr om Borgholm. Däremot är den sparsam på västra delen av ön, från Borgholm och söderut till Kastlösa sn. Kalkfattiga isälvsavlagringar söder om Köpingsvik och vid Rälla tall, Högsrum sn, saknar fynd. Spåtistel klarar sig bra i Ölands alla naturbetesmarker och förmår även utnyttja kulturskapade miljöer som stenbrott.

Spåtistel varierar påtagligt i utseende och taxonomin har skiftat en del under åren. I Sterner (1938) anförs mellanspåtistel subsp. stenophylla funnen på endast tre lokaler. Nästan 50 år senare i Sterner (1986) förtecknas ca 20 lokaler för mellanformen, då benämnd subsp. intermedia, främst från de fyra nordligaste socknarna. I nuvarande Dyntaxa finns två underarter: kortbladig spåtistel subsp. vulgaris och långbladig spåtistel subsp. longifolia. Saker och ting kompliceras ytterligare av den monografi över släktet Carlina som publicerats (Meusel & Kästner 1994). I den har man en något annorlunda avgränsning och urskiljer två arter: kortbladig spåtistel C. vulgaris och långbladig spåtistel C. biebersteinii. Mellanspåtistel är där en underart till långbladig spåtistel C. biebersteinii subsp. biebersteinii men den är inte känd från Norden. Den "långbladig spåtistel" som förekommer i Norden beskrivs som ett nytt taxon (varietet) av långbladig spåtistel, C. biebersteinii var. fennica. Belägg som granskats av artikelförfattarna har knappast varit klarläggande (Edqvist & Karlsson 2007).

Ursprunglig.
Spåtistel är spridd över så gott som hela Gotland, även om dess utbredning är något ojämn; att den är allmän framgår av den ganska höga andelen provrutor där arten noterats. Dess nuvarande frekvens stämmer rätt väl med Johanssons (1897) ”Allest.”.

I det inventeringsprotokoll som användes under Projekt Gotlands flora indelades arten i två underarter: långbladig spåtistel ssp. longifolia och kortbladig spåtistel ssp. vulgaris. Svårbestämda mellanformer förekommer, och det är tveksamt hur de båda underarterna ska avgränsas. Mellanformerna har tidigare ibland gått under namnet ssp. intermedia, men enligt en nyare monografi över Carlina (Meusel & Kästner 1994) är detta en mellaneuropeisk växt som inte är känd från Norden. Under inventeringen har mellanformer troligen ofta förts till långbladig spåtistel.

Meusel & Kästner uppfattade långbladig spåtistel som en skild art (C. biebersteinii), men behandling på underartsnivå stämmer bättre för Gotlands del, där mellanformer är så pass vanliga.

Under inventeringen noterades långbladig spåtistel från 142 kartblad och kortbladig spåtistel från 117. Från 126 kartblad föreligger rapporter som inte är bestämda till underart. Att underarterna i viss mån har olika geografisk fördelning framgår av att långbladig spåtistel noterades från 747 km²-rutor, kortbladig från 584, men båda underarterna bara från 175

Meusel & Kästner har reviderat en del av det gotländska materialet i Naturhistoriska riksmuseet (S) (T. Karlsson 2015, i brev). De bestämde 31 ark till kortbladig spåtistel, 6 ark till intermediärer och endast 2 ark till långbladig spåtistel. Båda de långbladiga spåtistlarna var ursprungligen bestämda som ssp. longifolia, och 5 av de 6 mellanformerna var från början bestämda till intermediärer (med olika epitet: intermedia, leptophylla eller stenophylla; ett var bestämt bara till art). Av de 31 kortbladiga spåtistlarna var emellertid mer än hälften (16) från början betecknade som mellanformer och ett t.o.m. som ssp. longifolia. Det är tydligt att Meusel & Kästner har avgränsat långbladig spåtistel betydligt snävare och kortbladig spåtistel betydligt vidare än vad nutida svenska floror gör. Här redovisas dock underarterna enligt den tradition som gällde under Projekt Gotlands flora.

Spåtistel växer torrt och i full sol på mager, grusig eller sandig mark med gles vegetation. Man finner den i naturbeten och hällmark, på torrängar, i hagmarker samt på vägkanter, ofta tillsammans med gulmåra och bockrot. Jorden får gärna vara skalbemängd. Ibland kan arten uppträda mycket rikligt på grusiga slänter samt på bart vittringsgrus i stenbrott. Spåtistel omtalas bland de växter som C J Lindeberg (1852) ser som tämligen allmänna i skärgården men som saknas i inlandet, och detta märks än tydligare i dag, eftersom arten har minskat kraftigt framför allt i inlandet sedan mitten av 1900-talet. Förmodligen beror detta på gödsling och igenväxning till följd av upphörd hävd.

Två fynd av spåtistel har gjorts i Hälsingland. Ingenting tyder på att arten varit tillfällig på dessa lokaler som är de nordligaste i Sverige. Belägget från Hanebo (bilden ovan) tillhör underarten kortbladig spåtistel C. vulgaris subsp. vulgaris (det. Th. Karlsson 2017).