sparvnäva

Gammal bofast art.

Sparvnäva är en gammal, starkt kulturgynnad eller möjligen kulturberoende art. Den ettåriga, konkurrenssvaga nävan växer ibland i naturbetesmarker men vanligast är den på blottad eller glesbevuxen jord och sand i åkerkanter, trädesåkrar, betesvallar, trädgårdar och gräsmattor. Ganska ofta ser man den också vid jordhögar, på gårdsplaner, ladugårdsbackar, soptippar, utkastplatser etc.

Sälls.–spridd, men täml. allm. åtminstone i Glanshammar och Viby (Nilsson 1978, 1986), numera inkommen med gräsfrö eller uppblossande vid markomvandling. Förekomsten i Skogsbygden är gles och tynande genom igenväxning. Ett rikt bestånd i bl.a. trädgårdslandet vid Lomtärn i Askersund har etablerats efter 1965 (B. Pettersson). Växten är ett ogräs i frö av ängsgröe och vitklöver (Kolk 1955).

Sparvnäva växer i åker- och trädgårdsjord, hagar och vägrenar etc. På Hjälmaröar finns den på sandsträndernas övre del, exempelvis på Valen och Fåran (Hallin ms; !). I sandfälten på Vinön var den ymn. i 15 m² stora bestånd 1989.

1270 Geranium pusillum L.

This species originates from Europe and adjacent parts of Asia. It has been spread by man within and beyond that area, for instance to Fennoscandia, Iceland and N. and S. America. Although not a circumpolar plant this species is reported among them in Hultén, Circumpol. Il, p. 192 and map 184. Cf. also Meusel et al. 1978, map, p. 263.

Myrin 1832.

Spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten., högre upp strölokaler upp i Övre Bergslagen. Som bofast dock osäker åtminstone i Bergslagen. Sydlig art, i Sydöstra Västmanland nående utkanten av sitt sammanhängande utbredningsområde Utbredningstyp: S6.

Har i Ramnäs uppgetts vara tämligen allmän av ERIKSS. (1967a). Syns vara en missbedömning "Allmän" i Västmanland (WALL 1852, Iverus 1877) var en stor överdrift.

Inkommen med barlast, även som ogräs, sannolikt mest tillfällig. - 7 (6).

Sparvnäva växer på torr till frisk mark i låg och gles vegetation. Man hittar den på och vid markhällar i beteshagar och på all slags nött mark kring gårdar. Vidare är den mycket vanlig som ogräs i åkrar och trädgårdsland, i vägkanter, på jordhögar, tippar, utfyllnader och allehanda skräpmark. Sparvnävan uppträder även gärna i betesmarker och gynnas av gödsling.

Växten har ökat under de senaste seklerna. På Elias Fries’ tid i Femsjö (ca 1825) saknades sparvnävan där, och vid Hårds (1924) ominventering av socknen fann han endast sex lokaler – nu finns den allestädes. För hela landskapet noterade Scheutz (1864) ´vid gårdar och vägar ända till Wexjö och Alfvestad, vester derom sälls. t. ex Wäraboda i [Ljungby] Ryssby´ – något som alls inte stämmer längre.

Sparvnäva är vanlig som åkerogräs, speciellt frekvent är den i alla fodermajsåkrar som finns i dagens odlingslandskap. Den är också allmän i ruderatmiljöer: jordhögar, stentippar och gödselupplag. Även i gräsmattor, vägkanter och på gårdsplaner ser man växten. Däremot är den, till skillnad från mjuknäva G. molle, ovanlig i betesmarker. Finner man sparvnäva i betade torr- eller friskängar är det på uppsparkade och kvävepåverkade partier som vid gamla brännplatser eller utfodringsplatser för kreaturen. Sällsynt växer sparvnäva på sandstränder.

Sparvnäva är en vanlig art på Öland. Växten följer den odlade marken och håller sig nära mänskliga bosättningar. Däremot är den ganska ovanlig på Stora Alvaret och småalvaren.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer: ängsmark, åkerkanter, trädgårdsrabatter och gräsmattor; även på jordhögar och annan ruderatmark. Sparvnäva undviker kalkhällarna och alvarmarkerna och har en något mer begränsad utbredning på Gotland än mjuknäva G. molle. Däremot trivs den bra i något djupare, mer näringsrik jord och är i de miljöerna mer konkurrenskraftig än mjuknäva. Den har noterats i mer än dubbelt så många provrutor som mjuknäva.

Johansson (1897) noterade sparvnäva som ”Allm.”. Vi gör samma bedömning i dag.

Sparvnäva växer på torr till frisk, naken eller glesbevuxen, ofta näringsrik mark i människans närhet. Man ser den i hällmarker, på gårdsplaner, utefter markvägar, i betesmarker och på jordhögar samt som ogräs i åkrar och trädgårdar. Den förekommer också på skräpmark, i industriområden, grustag och hamnar.

Sparvnävan är en gammal kulturföljeslagare. Den har troligen kommit in med tidigt jordbruk. Arten nämns för första gången i Gävletraktens växter 1848 där den uppges som sällsynt (Kungsbäck, Kubbo och Oslättfors). I den senare utgåvan 1863 anges den förekomma flerstädes.

Vanliga följeväxter är maskrosor (27%), röllika, lomme, femfingerört, åkerveronika och sandnarv.

Sparvnäva kan vila i fröbanken åtmin­stone några år. Både de gamla noteringarna av denna art och de som gjorts under vår inventering pekar på att sparvnäva är en mycket starkt kulturberoende art, som växer på mark som trampas och slits intensivt. Arten är ju också högst en decimeter hög, och torde konkurreras ut i vegetation som är högre än så. Som väntat av en sydlig art har den i Hälsingland påträffats bara i den östra halvan. Det finns inga tydliga tecken på att den ökar eller minskar.