sommarbinka

Nordamerikansk art, förvildad i Sverige sedan 1870-talet.

Sommarbinka, som härstammar från Nordamerika, är funnen som tillfälligt förvildad eller inkommen med gräsfrö. Ståndorterna framgår av lokalangivelserna. I Sverige är den funnen vildväxande sedan 1927.

Ny bofast art; inkommen, sannolikt med gräsfrö eller trädgårdsväxter; tillfälligt förvildad på soptippar och ruderatmarker.

(Stenactis annua)
Status: ursprungligen inkommen som adventivväxt, åtminstone delvis med trädgårdsväxter, men nu etablerad och bofast. Först uppgiven 1870 från Lund (Lilja 1870), men först efter 1940 etablerad och bofast.
Förändring och hot: uppenbarligen kraftigt ökande; under hela den förra inventeringsperioden blott uppgiven från 12 rutor.
Kommentar: B, granskare KAO och TKa. Delas ofta i flera underarter men förhållandena härvidlag i Skåne är bristfälligt kända och underarterna förefaller här svåra att urskilja.

Sommarbinka härstammar från Nordamerika. Den förekommer som trädgårdsväxt och kan därifrån sprida sig ut i landskapet. Men den har även inkommit med frövaror vilket troligen är fallet med primärfyndet på Öland (se ovan). Sommarbinka växer på grusig mark i åkerkanter, glesa gräsmattor, på trädor, grusplaner samt ruderatmark som komposter och tippade jordhögar. Vid enstaka tillfällen är den funnen nära den gamla banvallen.

Sommarbinka har glesa förekomster på västra Öland, söder om Borgholm. Den är främst funnen nära de större tätorterna Färjestaden, Skogsby och Vickleby. Eftersom sommarbinka har kontinuitet på åtminstone två lokaler sedan 1987 respektive 1988 anses den bofast i landskapet.

Sommarbinka har två underarter som är belagda från Öland: vit sommarbinka subsp. annuus och blå sommarbinka subsp. lilacinus. En tredje underart subsp. strigosus är inte funnen på Öland. Följande beskrivningar är hämtade från Sennikov & Kurtto (2019). Gränsen mellan underarterna är oklar och någon säker skillnad i val av miljöer mellan underarterna har inte kunnat dras av de få av experter granskade fynden.

Vit sommarbinka skiljs på de vita och korta, ca 6 mm långa, strålblommorna som ibland har en rosa ton. De mellersta och översta stjälkbladen sitter glest och är nästan helbräddade eller naggade, till formen linjära–smalt rombiska. Blå sommarbinka har strålblommor som är bleklila, vid torkning blir de blå–rosa. Strålblommorna är längre, 8–10 mm, sällan så korta som 6 mm. De mellersta och övre stjälkbladen är många och sitter tätt, dess kant är fint–grovt sågad och formen brett avlång–rombisk.

Underarten subsp. strigosus skiljs ut på att stjälken nertill har tätt med korta borsthår, även holken är ofta borsthårig. Strålblommor ca 6 mm, bleklila men ibland vita. Jämfört med de andra underarterna är de mellersta stjälkbladen närmast helbräddade, smalare och linjära till formen. Både vit och blå sommarbinka har stjälkar som nertill har längre, mjukare och utstående hår, speciellt hos vit sommarbinka sitter håren påtagligt glest.

Sent inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen, tillfällig.
Vägkanter, gatumiljöer, rabatter. Förmodligen huvudsakligen inkommen med vallfrö och annat plantfrö (Johansson 1998). Arten sprider sig effektivt med frön och kan snabbt ockupera lediga ytor.

Bara underarten blå sommarbinka ssp. annuus är känd från Gotland (men i några uppgifter redovisas inte underarten).

Förr inkommen som adventivväxt från Nordamerika, numera odlad som prydnadsväxt och tillfälligt förvildad. Två underarter förekommer, blå sommarbinka ssp. annuus och vit sommarbinka ssp. strigosus. De äldre uppgifterna är inte bestämda till underart. Alla de aktuella fynd som granskats har visat sig vara blå sommarbinka. 

Sommarbinka är en ettårig prydnadsväxt, några gånger funnen som förvildad på bar jord.

Nordamerika. I Sverige förvildad.